Det går bra nu

Någon slags influensa har den senaste tiden härjat inom familjen, Herman och Christofer har varit riktigt sjuka, men nu är båda piggare. Herman är återigen sitt vanliga spralliga, pratglada och busiga jag. C är i alla fall på jobbet idag. Själv mår jag toppen och har haft en riktigt bra start på detta skolår. Trots en del vab har jag på något vis lyckats lämna in varenda skoluppgift i tid. Det är… sensationellt! Jag är en sådan person som alltid skjuter upp saker till sista stund. Jag är den som kommer sent, som inte vet eller har respekt att passa tider. Kalla mig tidsoptimist om ni vill eller bara ouppfostrad. Hursomhelst har jag skärpt till mig vilket känns bra. Jag planerar att fortsätta såhär, ligga steget före med inlämningar så inte stressen hinner sätta sina klor i mig. Nästa vecka är det sportlov och det känns riktigt bra att jag kan plugga om jag vill, men jag måste inte.

Och apropå studier så har jag  precis läst klart ”The handmaid’s tale” av Margaret Atwood och skriver nu en bokrecension. Många känslor och tankar cirkulerar inom mig. Längtar nu mycket efter att se serien igen,  säsong två drar igång i april. Spännande! Nästa uppgift i engelska blir att skriva en science fiction novell. Det är något jag ser framemot. Läser nu all möjlig forskning för att hitta något bra att grunda novellen på. Anar att det kommer bli något apokalyptiskt för jag har en lite pessimistiskt syn på framtiden, ingen utopi i sikte här.

Idag är jag hemma med Herman och ska försöka hinna ordna upp hemmet någorlunda. Tvätten har samlats på hög och golvet är riktigt skitigt. Att städa under dessa sjukdomstider har inte varit en prioritering. Ikväll ska jag ut och käka med en vän ❤ och imorgon hinner jag förhoppningsvis med ett ordentligt gympass.

Just nu ser livet rätt ljust ut, men som den realist jag är, förväntar jag mig nåt dystert runt hörnet.

 

Nu är det slut…

Lämnade idag in Hermans schema till förskolan och plötsligt slog det mig med full kraft: Nu är det slut på föräldraledigheten!

Nu är tiden med bebis slut. Jag kommer aldrig mer vara hemma med ett litet barn, det känns jävligt jobbigt att tänka aldrig mer. Denna helg kommer jag vara ledsen, jag är redan nu ganska låg och varenda cell i min kropp skriker NEJ till att arbeta igen. Jag  vill  inte.

Men… det kommer att gå bra. Snart är jag tillbaka i vardagslunket igen och det är ju, vad jag kan minnas, egentligen inte så tokigt det heller.

Funderar just nu på när jag egentligen borde stiga upp om morgnarna framöver:

  •  Julian ska lämnas 06:30
  • Herman 07:00.
  • Bussen går 06:20
  • Jag MÅSTE dricka kaffe innan vi drar hemifrån.

Så… 05:00?

En vill ju inte stressa liksom.

stressed2

Måndag igen..

…och dagen då jag kan ta det lugnt för Elian både lämnar och hämtar Julian på skolan. Elians första lektion på morgonen är fotboll och de håller till i Sörby så det blir perfekt att han lämnar sin lillebror.

Idag ska dock A-L hämta Julian. Han ska få spendera ett par dagar hemma hos henne. Det blir roligt för honom.

Mina planer för dagen är att göra matlista för kommande dagar och påbörja inköpslistan inför storhandlingen senare i veckan. Planering planering planering. Finner jag en gnutta undangömd energi i kroppen ska jag även ta en promenad till affären senare. Vi får se hur det blir med det.

Har förhoppningar om en bra vecka.

Livet i en bubbla

Sedan C började jobba i Stockholm har jag befunnit mig i nån slags bubbla, där min enda fokus är att orka med allt hemma själv. Och det är ganska jobbigt. Jag är trött och sällan har jag ens ork att tänka på viktiga saker.

Dagarna består mest av:

  • Väcka barn. Tjata på barn. Fixa frukost och flaska till barn.
  • Massor av blöjbyten.
  • Lämna och hämta barn.
  • Planera middagar. Nuförtiden utan inspiration dessvärre.
  • Yatzy. Vi spelar massor av Yatzy. Det är roligt.

Hoppas att det snart blir lite balans i allt och att jag vänjer mig vid att ha en sambo som är borta så mycket. Jag har ju så mycket jag vill göra. Jobba extra. Ta upp studierna igen. Träna.

Och jag saknar att konversera med vuxna människor. Herman må vara världens gulligast bebis, men han tillför inte mycket konversationsmässigt.

Mest låter det såhär:

 

 

Jag behöver energi i massor och troligtvis lite mer sömn.

Planering & rutiner

Det är så rörigt inom mig. Livet i sig är riktigt bra, men inom mig känns det mesta alltför ofta kaotiskt. Jag behöver struktur och planering. Jag tycker inte om att planera dag för dag utan vill planera vecka för vecka. Och nu med Christofers nya jobb känns det än viktigare.

Denna vecka har barnen haft sportlov vilket gjort att de vanliga rutinerna satts ur spel. Jag längtar faktiskt till nästa vecka då allt blir som vanligt igen. Då dagarna ser ut lite mer såhär:

  • 05:30: Klockan ringer. Dags för kaffe och frukostförberedelser.
  • 06:30 Väcka Julian.
  • 07:50: Buss till skolan för att lämna Julian.
  • 09 – 13:30: Fixa med hemmasysslor och handla om det behövs.
  • 13:50: Buss till skolan för att hämta Julian.
  • 15:00: Hemma igen. Kvalitetstid med barnen. Spela spel eller något sådant.
  • 18-19-tiden: Middag.
  • 19:30: Nattning av Julian
  • 20:00: Nattning av Herman
  • 21 – läggdags: Tid att göra det jag känner för, såtillvida att bebisen sover som han ska.

 

Jag älskar verkligen rutiner, de får mig att må så mycket bättre. Någonstans mellan dessa klockslag måste jag få in träning med. Men det ordnar sig nog. Tyvärr är det ju en sak jag måste ta dag för dag beroende på när C kommer hem och när vi kan få barnvakt.

Nu ska jag planera nästa veckas middagar och inköpslista. Ikväll blir det tydligen tacos, efter Julians önskemål.

Är det nu jag ska tro på en GUD?

Igår var jag omåttligt less på röran(p g a vattenskada) på jobbet. Så less att jag stundtals önskade och bad om sjukdom för att slippa vara där. 

Mot kvällen hade jag lite småont i halsen. Idag vaknade jag med ännu mer ont och snorig som tusan. Har nyst hela dagen och känt mig allmänt dassig.

Ångrar smått ångrat min vädjan om sjukdom.

Jag tar tillbaka det.

Jobbar hellre i röran än snorar så här och jag vill inte börja tvivla på min tro.

Ny skola

På tisdag börjar skolan igen för Elian. Nu ska han börja i 6:an. Tänk att han hunnit bli lika gammal som jag var, när vi packade ihop våra saker och lämnade Robertsfors, för ett liv här i Gävle. 

Och  han ska börja en ny skola, på Prolympia, som är en idrottsskola. Blir perfekt för vår idrottskille. Vi har pratat mycket om det. Om förväntningarna och nervositeten inför allt detta nya. Hur det är normalt att känna att en hellre går kvar i sin gamla vanliga skola där allt känns tryggt och hur viktigt det är att våga prova på nya saker. Försöker pusha på honom så gott jag kan och hjälpa honom att våga.

 

Min älskade stora kille.

Imorgon fyller han 12 år.

wpid-wp-1408175915702