KBT, bok och soliga dagar.

Har fått i uppgift av min terapeut att läsa denna bok över sommaren:

image

Fick hem den idag och ser nu framemot att spendera tid på balkongen med näsan i boken. Förhoppningsvis är den till nytta.

Idag skiner solen och som jag förstått, av folks uppdateringar på olika sociala medier, är det skitvarmt.
Så vi(Julian & jag) håller oss inne. Värmen är inte bra för mig med tanke på hur lätt jag blir uttorkad och Julian har varit lite småkrasslig så det är skönt med en hemmadag.
Det är dessutom inte helt fel att sitta på balkongen. Riktigt skönt. 😎🌞

Måndag…

Vaknade i morse illamående och halvirriterad på det faktum att min medicin mot illamående tog slut igår. Kände inte alls för att lämna hemmet än mindre åka iväg på KBT:n.

Men jag gjorde det naturligtvis och glad är jag för det. Den timmes långa sessionen gav mig ny energi och jag fick upp ögonen för en del nytt och en del jag redan visste, men inte tänkt på. Så bra. Har mycket att läsa och reflektera över nu.

Mer om det sen, när jag fått ordning på kaoset inom mig.

Efter KBT:n blev det sushilunch och sedan ett besök hos mor. Har inte orkat hälsa på henne på väldigt länge p g a måendet. Sådana här gånger är det tur att jag har så många syskon. Alltid nån som är där.

Nej, nu måste jag vila en stund innan det blir en tur till apoteket och diverse andra ärenden.

Första turen för mig  i bilen vi numer äger. Så jäkla skönt.

Nu är det slut!

Tänk att du, under så många år, haft sådan makt över mitt mående, över mitt liv.  Fastän du inte är en del av mitt liv längre har saker du gjort och sagt satt djupa spår hos mig. Även då många år har passerat har jag inte glömt.

På grund av dig har jag under många år

  • Levt i rädsla för att alla män ska vara som du
  • Avskytt min nakna kropp för du berättade alltid vad som var fel på den
  • Haft en självkänsla körd i botten
  • Känt att min kropp inte är min utan någon annans ägodel
  • Hatat mina fötter för du påpekade alltid hur fula de var.
  • Känt mig dum när jag gått ute för du sa att jag alltid såg löjlig ut när jag promenerade.
  • Alltid känt mig stor och tjock, för även när jag vägde knappa 47 kilo tyckte du att jag skulle ut och springa lite
  • Ogillat mitt utseende då du så ofta påpekade att jag minsann inte var snyggast i världen.
  • Fått panik av  diskussioner, då våra alltid ledde till fysiskt våld från din sida.
  • Känt mig korkad och dum för du var alltid noga med att tala om hur ointelligent jag var.
  • Tappat tilltron till män då du alltid ljög för mig. Då du ständigt var otrogen.

Jag är färdig nu. Färdig med dig. Du skrämmer mig inte längre. Alla plågsamma minnen finns kvar, men jag är redo att rensa upp och gå vidare. Du skall inte längre finnas som en skugga över mitt mående och påverka mig i mitt liv.

Nu är det slut!

Sjukskrivning och KBT

Hade läkartid idag, min sjukskrivning förlängdes en månad till. Känns väldigt skönt. Var väldigt orolig innan läkarbesöket, tänkte att de skulle neka. Jag är så pessimistisk, vill inte ta ut nåt i förskott. Men läkaren förstod på en gång att jag inte kan jobba då jag mår som jag gör.

Men jag vill jobba, jag avskyr att vara hemma och må så här dåligt. Jag saknar jobbet, att träffa folk. Är så isolerad nu och vissa dagar driver det mig till vansinne. Jag är inte alltid så trevlig.

Tog bussen till hälsocentralen, men sen gick jag hem. En väldigt kort promenad förvisso, men den första promenad jag orkat med på flera veckor. Det var så otroligt skönt att vara ute i solen.

Dessutom orkade jag tvätta håret idag och ta på mig nåt annat än mysbrallor. Tänk va lite rent hår och snyggare kläder kan göra för måendet ändå.

wpid-wp-1427885018127.jpeg

Sminkat mig har jag dock inte gjort. Det finns gränser för vad jag orkar. 

Imorgon ska jag faktiskt iväg igen. Dags att börja med KBT-terapin. Ser så mycket framemot det och jag hoppas innerligt att jag verkligen orkar med terapin trots detta hemska graviditetsillamående.

Nu ska jag försöka hitta något att äta. Något jag inte vet hur det känns när det kommer upp igen. Det blir en utmaning.

KBT

Allt känns så jäkla bra nu.

Var iväg på psykoterapibedömning och fick en remiss till en KBT-terapeut. Äntligen rullar det vidare och jag kommer att få den hjälp jag behöver. Denna dag kan inte bli bättre nu.

Jag är så nöjd.

Bara att vänta på en tid nu då.

Äntligen

Igår fick jag så äntligen hem en tid för vidare terapi och utredning. Så jäkla skönt. Fick fylla i några papper med 90 frågor om mitt mående. Satt med dem en lång stund och grubblade. En del av mig tänkte ”Nej så kan jag ju inte svara. Vill ju inte att det ska verka som att jag mår dåligt”.

Det här med att vara sann mot sig själv är inte alltid så lätt. Har ju bara tagit mig 10 år att ta tag i mitt mående och nu när jag väl börjat med denna resa förstår jag inte hur någon orkat med mig tidigare. Har ju knappt orkat med mig själv.

Men snart ändras allt.

Och, alla ni syskon, som skrattar åt mina idéer kommer snart inte ha nåt att skratta åt.

Jag är snart botad!

 

Ofrivillig terapipaus

P g a att jag förhoppningsvis ska vidare till nästa steg i terapin har jag nu en väldigt ofrivillig paus. Det är sjukt jobbigt. Allt är rörigt. Så mycket känslor.

Jag måste vänta. Vänta på att papper ska skickas hit och dit. Vänta på besked om hälsovården anser att jag behöver vidare terapi/samtal/behandling. Jag vet att jag behöver det. Jag vet. Jobbigt nu att någon annan ska ta ställning och bestämma vad jag behöver. Tänk om hen bestämmer fel. Denna oro.

Denna väntan är jobbig. Jag har inget tålamod. Och det är så svårt att börja om. Börja prata med ännu en person. Öppna mig igen. Prata om sådant jag avskyr, sådant som gör ont. Sådant jag helst vill trycka undan och aldrig släppa fram till ytan. Sådant jag lärt mig att glömma.

Jag borde skriva en sång. Jag vill skriva, men jag kan inte. För mycket känslor och jag orkar inte med det. Undviker gitarren just nu. Men jag längtar efter att skapa.

Jag behöver kramar. Kramar i massor.

Mitt i all denna ångest och oro är jag så förbenat lycklig.

Livet är märkligt.

 

Tankar, ångest och kärlek

Att gå och prata om saker som hände förr påverkar mig väldigt mycket mer än jag trodde att det skulle göra. Efter senaste besöket känner jag mig helt tömd på energi och så ledsen. Tänker på hur svårt det är att bearbeta allt och gå vidare. Tänker på hur mycket det jag utsatts för påverkar mig och mitt förhållande idag. Tänker på den oro som ständigt finns inom mig. Tänker på mitt irrationella beteende.

Tanken på att förlåta finns där, men jag är inte redo än. 

Tryck över bröstet och det känns tungt att andas. Ångest. Allt är rörigt och jobbigt. Vill stänga ute alla när jag känner så här. Trycka undan alla känslor och fortsätta i en bubbla, men jag tvingar mig själv att känna för jag vill ta itu med allt nu. Jag vill verkligen det.

Igår kväll ramlade jag ihop på soffan efter att barnen lagt sig, Låg sedan där och stirrade i väggen i nästan en timme innan jag orkade stiga upp och fixa de vanliga kvällsbestyren.

Hade utan problem kunnat fastna på soffan hela natten om inte C övertygat mig om att det bästa var att kramas med honom. Helt klart hade han rätt. Känner mig aldrig så älskad, lugn eller trygg som när jag är nära honom.

Tänk så långt vi kommit ändå. Så långt jag kommit. Ensam är inte starkast.

Jag behöver honom.

Men… måste det vara så här jobbigt att må bra igen?

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: