Det är nu livet återvänder till det vanliga

Kaffe i handen, grus i ögonen, trött som sjutton, men ack så nöjd och glad jag är att jobbsommaren är över. Nu är det dags för vardag och plugg igen, som jag har längtat. Första kurserna för mig denna termin är ”Business by web och webbanalys” och ”Databasdesign”. Dags att köpa kurslitteratur nu, men som vanligt är det inte det lättaste att varken hitta rätt böcker eller att ens hitta någonstans där de finns i lager. E-böcker finns allt som oftast, men jag är den typen som föredrar en fysisk bok att bläddra och markera i. Nå väl, jag behöver nu ta tag i denna tag, duscha, packa en väska för att dra på skärgårdskryssning med vännen Linda. Det kommer bli riktigt mysigt. Lämnar således över bekymret med kurslitteraturen till C som mer än gärna bistår med sin hjälp.

Det här med att packa väska förresten, jag har ingen aning om vad jag bör ha med mig. Känner mest för att valsa omkring i myskläder hela dagen, men något säger mig att jag kanske ångrar mig senare. Ett smart drag kan vara att packa ner en klänning ifall jag känner för att klä upp senare ikväll. Känner även att jag borde ha bokat tid hos frissan och snaggat mig lite. Frisyren just nu är rufsig, men men jag får duga helt enkelt.

Livet och all denna trötthet

Jag är så förbenat trött. Så där trött att jag inte orkar ta mig för saker. Jag är både psykiskt och fysiskt trött och det sabbar mitt liv. Jag hinner inte med studierna som jag ska och jag känner mig oerhört lat. Och med känslan av att vara lat kommer även alla negativa känslor om min kropp. En jävla nedåtgående spiral är precis vad det är. Jag har så många måsten, men ingenting bli gjort. Helst av allt vill jag bara ligga hemma och glo och inte vara förälder för ett tag framöver. Jag behöver en pausknapp. Tyvärr fungerar inte livet så. Antar att all denna trötthet kommer av allt jag har fixat med efter att mamma dog. Att planera begravning med allt som hör till tar sjukt mycket på krafterna.

För några dagar sedan hade jag min första tid för mammografi och den missade jag. Den var helt puts väck ur minnet. Nu måste jag boka en ny tid och även då jag vet att det är viktigt känns det så jobbigt att göra det. Dessutom borde jag fixa en tid och ta cellprover med. Viktiga grejer som lätt glöms bort. Ännu en sak jag måste ordna med är en tid för att dra ut en visdomstand. Måsten måsten måsten. Fy fan!

Snart är denna termin över och jag vet redan nu att omtentor väntar i augusti. Det känns rätt bra att göra tentorna då och inte nu, mitt i all sorg. Just nu vill jag enbart att dagen för begravningen ska komma så att jag sen kan släppa denna del av sorgeprocessen.

Livet är rätt tungt nu.

Studier och tankar på CV

Om lite mer än en månad avslutar jag mitt första år som universitetsstudent och de stunder då jag verkligen tror att jag ska klara de sista två kurserna känns det toppen. Jag är dock inte säker på att jag kommer klara programmeringskursen som jag läser nu. Inte för att jag inte förstår vad jag sysslar med, utan mer p g a tidsbrist. I min planering för studier fanns det inte tid för vab med ett barn under en månads tid. Å andra sidan fanns det inte heller i barnets planering att få en fraktur i skenbenet. Livet överraskar ibland med negativa saker.

Mitt i all studiestress försöker jag ha ett liv utanför kurslitteraturen samtidigt som det stressar mig enormt att ha det. Egentligen har jag ju varken tid med familj eller vänner nu.

En annan sak återkommande sak i mina tankar är att jag borde fixa ett CV nu. Jag har aldrig någonsin skrivit ett CV och vet inte ens var jag ska börja. Det enda jag kan tänka på är när jag skrev om mig själv under skoltiden. Så med inspiration från det kanske jag får ihop nåt:

”Hej! Jag heter Anna och är 40 år. Jag bor med fyra människor varav tre är mina barn och en min partner. Ibland är det svårt att särskilja på dem för alla slänger de sockar överallt. Jag har massor av fritid eftersom jag inget arbete har(anställ mig!!) På min ofrivilliga fritid ogillar jag att leka med barn i lekparker, byta bajsblöjor och dammsuga…. o s v.

Nej, men allvarligt nu.. detta med CV är nytt och skrämmande. Jag vet verkligen inte vad jag ska skriva där. Jag har förvisso massor av erfarenhet inom vården. Jag är bra på att se andras behov, lägga om sår, basala hygienrutiner samt göra det där lilla extra som ibland får människor att gilla mig lite mer. Jag har kunskap som nästan motsvarar en undersköterskas även då jag inte har utbildningen. Vet dock inte hur långt jag kommer på det inom IT och projektledningsbranschen. Antar att jag får hoppas på att hen som vill anställa mig har behov av såromläggning eller hygienråd.

Nu ska jag släppa dessa tankar och hoppa i säng. Dags att försöka få lite sömn bredvid en treåring som närsomhelst kan sparka till dig med sitt gipsade ben. Vår deal är att han ska sova i eget rum så fort gipset åkt av, hoppas han håller sin del av den dealen.

Livet ditt as!

Det är så rörigt i mitt huvud. Tankarna far än hit än dit. Jag har mycket som skall planeras och som alltid då det är mycket att fixa blir jag smått apatisk och får exakt ingenting gjort. Har en hel del studier att ta igen, både sådant som skall göras i kurserna nu samt en omtenta som väntar. Kan konstatera att det inte är lätt att hinna med nåt alls med Herman hemma hela tiden nu. Jag hade den förhoppning att han skulle vara lite lugnare med ett ben gipsat, men nej! Han har energi utan dess like och att få ens en liten stund till att läsa kurslitteratur är nästintill omöjligt.

En skulle förvisso kunna tycka att jag borde få mycket gjort idag eftersom Christofer är ledig och kan ta hand om lilla vilddjuret, men jag är pmsig och allt sådant. Så ja här sitter jag och stirrar i skärmen mest hela tiden.

Säger som Nina Hemmingsson ”Livet ditt as!”

Studier och alla ”ups and downs”

Det är nu jag börjar vackla i tron på mig själv. Nu när jag påbörjat de två sista kurserna detta läsår så kommer tvivlet. Har jag verkligen lärt mig något? Vad händer sedan då jag läst klart denna utbildning, kommer någon ens vilja anställa mig? Kommer det finnas jobb att söka? Kurserna och deras innehåll far förbi som i ett töcken. Det är aktivitetssystem, projektplaner, kravspecifikationer, processgrafer och UML-diagram i en enda röra. Så mycket oro. Så många funderingar. Det rimliga nu, efter tre terminer på folkhögskola och snart två på högskola borde vara: ”I can do this” Hur många gånger ska jag behöva bevisa för mig själv att jag verkligen kan göra detta? Hur många gånger ska osäkerheten skölja över mig? Är det så här det ska vara? Hur ska jag någonsin kunna sitta på en anställningsintervju och framhäva det positiva med att anställa mig om jag inte ens kan se det själv?

När all denna oro drar in över mig känner jag att det lättaste vore att helt enkelt stanna inom vården. Där är jag trygg i min roll. Där vet jag vad som förväntas utav mig. Där gör jag inte bort mig. För det där med att göra bort sig är en del av min rädsla. Tänk om någon anställer mig bara för att sedan inse att jag egentligen är totalt inkompetent. Så många tankar och så mycket oro.

Idag är det måndag och redan andra veckan på det nya kurserna. Jag saknar fortfarande boken till kursen i projektledning ur ett ledarskapsperspektiv. Hoppas den kommer snart. Adlibris är inte jättesnabba. Under tiden får jag kolla på föreläsningar och fokusera på att lära mig programmering i språket C.

Nu är det dags att fixa en kikaremacka till Herman, lilla sjuklingen som är hemma med mig idag.

Vägen till en akademisk utbildning

Nu har jag läst och blivit godkänd i fyra kurser på universitetsnivå.

Föga anade jag för några år sedan att mitt liv skulle ta denna vändning. I alldeles för många år gick jag omkring och kände mig misslyckad som inte fixat att ta studenten som alla andra ”normala” människor. Dessa år av destruktiva tankar och känslor var onödiga. Om jag kunde gå tillbaka och krama och mig själv och säga alla de där peppande orden jag hade behövt höra för att våga skulle jag. Men det går inte. I många år gick jag omkring och önskade att jag vore lite smartare, jag önskade att jag skulle ha det som krävdes för att fixa gymnasiebetygen. Längre än så tänkte jag inte eftersom tanken på att studera på högre nivå var främmande och otänkbar för mig. Det var för alla andra, men inte för mig.

När jag sedan fick nys om att en folkhögskola hade öppnat i Gävle sökte jag dit. Tre terminer tillbringade jag där innan jag äntligen hade mitt efterlängtade gymnasiebetyg. Under de tre terminerna lärde jag mig mycket om mig själv och jag insåg varför det inte fungerat att studera tidigare. Det var inte mig det var fel på, det var studieformen och en del andra saker som gjorde det svårt för mig. Med större självkänsla än på länge stod jag där i juni 2018 med en avklarad gymnasieexamen. Känslan var obeskrivlig, glädjen och lyckan. Jag var inte misslyckad.

Sommaren var en enda lång väntan på antagningsbesked från de högskolor/universitet jag sökt in på. Oron var påtaglig och jag var långt ifrån säker på att jag skulle komma in. När antagningsbeskedet sedan kom låg jag som reserv på mitt förstahandsval, men jag hade kommit in på en utbildning vid Karlstad Universitet. Jag tackade jag till den jag kommit in på och nu läser jag ”IT, affärssystem och projektledning”. Det är inte lätt alla gånger, men jag älskar verkligen livet som student. Det är stundvis stressigt och frustrerande, men mest av allt är det roligt. Jag suger åt mig kunskap som en svamp och äntligen efter alla dessa år börjar osäkerheten och alla destruktiva känslor att släppa. Jag är inte misslyckad och jag är smartare än jag trodde. Jag grämer mig inte längre över det jag inte fixade förr utan nu klappar jag mig själv på axeln och känner mig stolt över hur långt jag kommit.

I CAN DO IT!

Studier, val av jultröja och en del annat.

Det står klart för mig att jag, sedan universitetsstudierna påbörjades, inte längre har så mycket tid för att blogga. Det känns tråkigt för jag har ofta mycket att säga. Många saker som cirkulerar i mitt huvud, många idéer, tankar, åsikter o s v. Just nu i denna stund borde jag studera inför minitentan i projektledning som är på söndag, men eftersom jag inte gillar nåt som har med ”borde” att göra väljer jag att skriva här istället. 

Nu över till sådant jag funderat på. Sådant som hänt. Sådant som kommer hända:

  • Skrev tenta i Informationssystem och IT. Klarade den. Godkänd på kursen. Mina allra första poäng på högskolenivå avklarade.
  • Fick tag på biljetter till P!nk! Augusti 2019! 
  • Haft sjukt ont p g a visdomstand som jävlas. Måste dra ut den. Gruvar mig sjukligt.
  • Umgåtts med vänner ett dygn i Stockholm. Välbehövligt.
  • Sett Neko Case På Nalen.
  • 97 dagar kvar till jag drar till Perth. Nedräkningen känns ungefär som när en väntar barn, men med den fördelen att en får inmundiga alkohol under tiden.
  • Lyssnat på massor av feministiska poddar som ”Postpatriarkatet”, ”Faktiskt”, ”Låt en kvinna leva”, ”Kvinntervju” för att nämna några.
  • Läst, grubblat och stört mig på Jordan Peterson.
  • Kommit än mer till insikt hur viktigt det är för mig med ett samhälle där kvinnan tar mer plats.
  • Tillåter mig själv att inte gilla män. Alls.
  • Kommit till insikt att jag gillar utbildningen jag valt.
  • Beställt rust av köket. Blir förhoppningsvis fint.
  • Ska jag köpa en ful jultröja eller köra snygg spetsklänning på julfesten med Christofers kollegor.
  • Blir det jultröjor står valet mellan dessa:

Nu måste jag koncentrera mig på studierna igen. På återseende.

Tentavecka

Jag visste om det hela tiden, men inget kunde ha förberett mig på  stressen som plötsligt infann sig denna vecka. Min allra första tentavecka. Ser tillbaka på alla veckor av studerande och kan konstatera, efter lite reflekterande, att jag önskar jag lagt upp studierna lite annorlunda. Har lite nya ideer angående studieteknik och ska tillämpa dem på kommande kurser som förvrigt är ”Verksamhet och IT” och ”Generell projektledningsmetodik”.

Ikväll blir vi förhoppningsvis klara med slutversionerna av rapporten som handlar om ”Sociala Nätverk”. Sedan är det enbart en liten hemtenta kvar som tar upp hela lördagen. Intensiv vecka indeed.

Skulle vilja fira med en god öl på lördag efter att rapporter och tentor är klara, men finns det egentligen nåt att fira innan jag ens vet om jag blivit godkänd. Slappna av eller ladda för omtenta? Vem vet!

Nu ska jag förbereda mig för kvällens gruppmöte samt läsa lite inför lördagens hemtenta.

 

Jag är inte så arg som jag låter, eller jo kanske…

Och så kommer jag in i en sådan där svacka igen. Inte för att det märks så mycket utåt. C märker det garanterat för jag blir sur(eller surare kanske). Jag är faktiskt aldrig så glad av mig.

Ibland har jag träffat på människor som verkar genuint glada och lyckliga. De där som ser en mening med allt. Jag förstår mig inte på dem. Visst vore det ibland skönt att vara sådär härligt glad, men sedan tar pessimisten i mig över och tänker att människor som är genuint glada utåt är troligen genuint arga inåt.

Själv visar jag min arga sida utåt, för vem försöker jag lura egentligen. Jag kommer i alla fall sluta som en bitterfitta på ett äldreboende när den tiden kommer. Bitter över allt jag ville förändra i samhället, men som var omöjligt p g a män och det förbannade patriarkala samhället. Inte alla män och sådant? Jo alla män!

Och låt dig inte luras av detta blogginlägg, jag är rätt lycklig och jag har det bra tillsammans med mannen i mitt liv. Jag känner bara en sådan enorm ilska över saker och ting och jag önskar att fler kände samma sak. För det är först då en inser, förstår och blir arg som en vill förändra.

Utöver alla feministiska poddar jag lyssnar på, och alla tankar som cirkulerar i mitt huvud, studerar jag för fullt och jag klarar förhoppningsvis tentorna som väntar framöver.

Over and out!

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: