Vad bör en studera egentligen?

Jag sliter snart håret av mig på grund av stressen jag känner inför att välja högskoleutbildning. Jag vill läsa så mycket, men jag vill välja klokt och förnuftigt. Jag vill läsa en utbildning där jobbchanserna är goda. Just nu känns lärare som ett vettigt val, men 4 år alltså(om jag väljer grundskollärare, 5 till gymnasielärare). Det är så sjukt lång tid. Orkar jag verkligen?

Andra utbildningar jag funderar på är samhällsplanerare, kommunikatör, socionom.

Hjälp mig!

Funderar även till och från på utredningskriminologi. Har ingen aning om jag skulle vara bra på att utreda, men brott i sig fascinerar mig.

Nu sitter jag här med ett par veckor kvar innan jag faktiskt måste söka något, känns rätt kört emellanåt.

Lite smått stressad nu…

Om en vecka denna tid är det dags för mig att skriva högskoleprovet för första gången någonsin. Just nu känner jag ett enormt obehag inför det, inför att svara på massor av frågor under tidspress. Min hjärna fungerar inte under tidspress, jag blir stressad och allt jag egentligen vet och kan försvinner. Jag är innerligt rädd för att jag ska drabbas av någon sorts blackout och inte kunna de mest simpla frågor. Oro inför något på detta vis är fan inte roligt.

Kommande vecka ska jag träna på gamla prov så mycket som möjligt. Den delen av högskoleprovet som skrämmer mig mest är matematiken, inte för att jag har svårt för det ämnet, men jag har inte läst så mycket matematik på gymnasienivå. Läser förvisso in ämnen nu, men det är mycket nytt och jag vet inte om jag kommer minnas allt jag nu tragglar. Troligtvis kommer det kännas mycket bättre inför högskoleprovet i höst. Då har jag hunnit lära mig mer.

Nog om detta.

Idag ska Julian sova hos sin farmor. Han tycker mycket om att spendera tid med henne och det är härligt. Vi andra har inga speciella planer alls. Tänker mig att vi går och handlar ett par skor och lite kläder till Herman. Sånt han behöver. Sedan blir det en lugn kväll hemma med slinger i soffan och möjligtvis lite matematikplugg.

Detta känns som en bra dag!

Saker som inte känns bra just nu

  • Herman har ont i öronen. Jädra öroninflammation att göra illa min ettåring.
  • Att vara hemma från skolan så mycket. Jag vill ta hand om mina barn när de är sjuka, men hur vore det om de höll sig friska?
  • Att jag har flera halvfärdiga skoluppgifter jag så gärna vill färdigställa och skicka in. Vet bara inte hur jag ska orka idag, efter denna sömnlösa natt.
  • Jag har lite smått ont i halsen. JAG FÅR INTE BLI SJUK!
  • Pms. Känner mig som en hungrig deprimerad blobb.
  • Jag har varken vin, choklad, chips eller glass hemma. Tragiskt.
  • Jag har inte duschat sedan igår.

Sjuka barn

Jag håller på att bli tokig av att vara hemma och vabba. Julians hosta går aldrig över och aptit har han inte. Dock är han rätt så pigg. Imorgon ska han få gå till skolan och prova hur det känns. Kanske kommer aptiten tillbaka om han aktiverar sig och har lite roligt. Och går det inte alls bra får jag hämta honom. Inte svårare än så. Att sitta hemma är så tråkigt. Herman däremot blir nog hemma resten av veckan. Han snorar och hostar för mycket och äter väldigt lite. För en sådan liten knatte är det för ansträngande att vara på förskolan.

Jag vill dessutom till min skola. Känns som att jag missar massor när jag är hemma såhär mycket. Jag blir stressad och mår inte alls bra av detta.

Nu hoppas jag att Herman sover bra under dan så att jag hinner plugga lite(mycket).

Dessutom vill jag att mina grabbar ska vara pigga till på lördag så att vi kan lämna dem med Thommy och Sebastian. Sara, Christofer och jag ska nämligen se Frida Hyvönen i Uppsala. Vore tråkigt om nån av oss måste stanna hemma. Håller tummar och tår för att allt blir som planerat.

Jädra sega förkylning att ställa till livet!

Nu är det slut…

Lämnade idag in Hermans schema till förskolan och plötsligt slog det mig med full kraft: Nu är det slut på föräldraledigheten!

Nu är tiden med bebis slut. Jag kommer aldrig mer vara hemma med ett litet barn, det känns jävligt jobbigt att tänka aldrig mer. Denna helg kommer jag vara ledsen, jag är redan nu ganska låg och varenda cell i min kropp skriker NEJ till att arbeta igen. Jag  vill  inte.

Men… det kommer att gå bra. Snart är jag tillbaka i vardagslunket igen och det är ju, vad jag kan minnas, egentligen inte så tokigt det heller.

Funderar just nu på när jag egentligen borde stiga upp om morgnarna framöver:

  •  Julian ska lämnas 06:30
  • Herman 07:00.
  • Bussen går 06:20
  • Jag MÅSTE dricka kaffe innan vi drar hemifrån.

Så… 05:00?

En vill ju inte stressa liksom.

stressed2

Jävla skit stress

Så, Herman är sjuk vilket betyder att jag knappt sovit på två nätter. Jag är sjukt trött, humöret är inte på topp och den där jäkla skitstressen gör sig påmind. Idag skulle jag behöva städa lite smått här hemma och kanske handla hem lite lunch till imorgon eftersom vi får besök, men just nu finns ingen energi alls till det. Rimligtvis borde jag idag prioritera att vila när jag kan och kanske slänga sopor. Allt annat borde jag strunta i. Vi får se hur det går.

Det är ju inte så att jag känner press på mig att ha ett välstädat hem när syskon  kommer hit, inte alls faktiskt. Kände bara att det vore trevligt om åtminstone badrummet var lite fräschare.

Sådana här måndagar, eller dagar överhuvudtaget, kan jag gärna vara utan.

Nu ska jag svära lite för mig själv och sedan ska jag se framemot morgondagen.

Den blir bättre.

 

 

Snart semester och jag…

  • försöker låta bli att googla statistik över flygkrascher
  • hoppas på att vara en skapligt trevlig person under tåg/flygresan
  • kräver ett glas vin eller en öl innan avfärd
  • försöker vänta till söndag innan jag börjar packa resväskorna
  • hoppas på glada barn och en förstående sambo trots att jag mest troligtvis kommer drabbas av panikstress vid nåt tillfälle
  • intalar mig själv att alla mår bra av att lämna hemmet för längre perioder ibland(ja, 2 veckor är en lång period i min värld)
  • älskar att cavan i Spanien kommer göra allt så mycket lättare. Skulle vara full hela vistelsen om vi inte hade ungarna med oss.

Apropå flygresan så drömde jag häromnatten att jag skulle ut och resa med mamma och min moster Ylva. Det var en annorlunda upplevelse där mamma tappade bort biljetterna, mitt pass försvann och Ylva knaprade sobril efter sobril p g a oerhört flygrädd. Verkligen tur att det bara var en dröm.

Tre arbetspass är det som återstår för mig denna jobbperiod. 3 ynka pass och jag kan inte på något sätt förstå hur det kan kännas så mycket. I min värld är det redan semester och jag vill inte alls lägga mig i tid för att orka med dagarna.

Jag vill packa resväskor och dra söderut med familjen.

Snart så.

Dessa svackor

De senaste veckorna har jag varit inne i en väldigt låg period. Allt känns jobbigt och ingenting känns roligt. Utåt är det relativt lätt att ta på sig den glada masken och låtsas att allt är bra för det är ju lite så vi människor fungerar. Frågar någon hur det är svarar vi bra, även om allt är skit.

Vi har kärleksfulla förhållanden utan bråk och vardagstjafs, ungar som sköter sig, stylade hem och dessutom har vi tid att vara snygga. Alltid.

Men egentligen är det ju inte så. Livet är inte en dans på rosor.

Hemma, ensam och med familjen orkar jag inte låtsas.

Just nu känner jag mig bara fel. Fel fel fel. Allt jag säger och gör blir fel och jag känner mig ledsen mest hela tiden. Givetvis vet jag att det inte är så. Jag förstår att jag inte är ett enda stort fel, men att förstå och sluta känna sig fel är två skilda saker. Det är så förbannat svårt.

Jag kämpar varje dag för att orka stiga upp, fixa i ordning mig och göra saker. Helst av allt skulle jag ligga kvar i sängen under täcket och stänga ute världen, som med all sin stress, känns för jobbig.

Jag kämpar med att försöka tycka om mig själv. Tycka om. Att älska mig själv känns alldeles för långt borta. Jag är nojig över diverse skavanker och jag känner mig tjock. Jag stirrar blint på vikten och grämer mig över hur många kilon jag ökat i vikt de senaste åren. Jag vill inte banta, jag vill inte påbörja någon diet. Jag vill bara må bra och trivas som jag är.

Sedan går tankarna till träningen och ångesten över att inte komma igång. Jag vill ju. Men mitt i denna svacka orkar jag inte.

Allt är rörigt. Känslorna kaotiska och jag påminner mig själv dagligen om att inte stöta bort Christofer. Att låta honom finnas där som en trygg punkt när livet känns pissigt. Allt låta mig själv älskas av honom även då hela mitt inre skriker att jag verkligen inte förtjänar det.

Som alla andra låga perioder vet jag att även denna har ett slut och att jag kommer att må bättre igen.

Men just nu känns det väldigt långt borta.

Planering

Planering är A & O för att jag ska kunna finna någon slags inre balans. Jag skulle vilja planera allt och ibland har jag lite svårt att förstå att jag föll för en man som är min raka motsats. Men jag antar att det kanske är bra. Med en till som mig hemma hade livet varit väldigt inrutat och förändringar hade varit dödsdömda. Förutom ommöbleringar då, det älskar jag.

Den första mars kommer vardagarna se lite annorlunda ut här hemma. Christofer börjar då jobba i Stockholm, vilket innebär att han drar kring 06 och är hemma igen kring 19. Givetvis kommer det dagar då han drar lite senare eller kommer hem tidigare, men de flesta är det 06-19 som gäller. För att jag inte ska slita håret av mig av stress kommer det innebära en hel del planering. För att få vardagen att gå ihop, så att säga.

  • Barnens kläder ska läggas fram kvällen innan. Julians och Hermans alltså.
  • Kaffebryggaren ska vara laddad och redo när jag stiger upp på morgonen.
  • Skolväskan ska vara klar kvällen innan.
  • Matlista för kommande vecka ska göras på söndagar.
  • Hemleverans av mat varannan vecka.
  • Fångarna på fortet på fredagar.
  • Tacos på lördagar.
  • Sex på söndagar. Jämna veckor.

Nej, nu blev det för mycket planering. Vem vill egentligen äta tacos varje lördag?

Dessutom har jag insett dessa dumtröttmorgnar att det är bäst för alla om jag stiger upp tidigare, dricker kaffe och är ensam en stund. Jag behöver det. En liten stund ensam innan alla vaknar och vardagsbestyren börjar.

Detta blir nog bra.

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: