Livet och all denna trötthet

Jag är så förbenat trött. Så där trött att jag inte orkar ta mig för saker. Jag är både psykiskt och fysiskt trött och det sabbar mitt liv. Jag hinner inte med studierna som jag ska och jag känner mig oerhört lat. Och med känslan av att vara lat kommer även alla negativa känslor om min kropp. En jävla nedåtgående spiral är precis vad det är. Jag har så många måsten, men ingenting bli gjort. Helst av allt vill jag bara ligga hemma och glo och inte vara förälder för ett tag framöver. Jag behöver en pausknapp. Tyvärr fungerar inte livet så. Antar att all denna trötthet kommer av allt jag har fixat med efter att mamma dog. Att planera begravning med allt som hör till tar sjukt mycket på krafterna.

För några dagar sedan hade jag min första tid för mammografi och den missade jag. Den var helt puts väck ur minnet. Nu måste jag boka en ny tid och även då jag vet att det är viktigt känns det så jobbigt att göra det. Dessutom borde jag fixa en tid och ta cellprover med. Viktiga grejer som lätt glöms bort. Ännu en sak jag måste ordna med är en tid för att dra ut en visdomstand. Måsten måsten måsten. Fy fan!

Snart är denna termin över och jag vet redan nu att omtentor väntar i augusti. Det känns rätt bra att göra tentorna då och inte nu, mitt i all sorg. Just nu vill jag enbart att dagen för begravningen ska komma så att jag sen kan släppa denna del av sorgeprocessen.

Livet är rätt tungt nu.

I mina tankar

För fem dagar sedan fick vi beskedet att Elian förlorat sin farmor i en bilolycka i Chile. Att veta att varken min son eller jag får träffa denna otroliga starka och kärleksfulla kvinna igen gör ont. Dagarna sedan beskedet har tankarna varit kaotiska och jag hittar inte orden. Att min son nu inte längre har möjlighet att träffa sin farmor igen, vilket var det enda han ville, gör mig så otroligt ledsen.

De senaste dagarna har vi pratat väldigt mycket om henne och fastän Elian inte träffat henne på flera år hoppas jag innerligt att han, genom mig, sin pappa och resten av släkten i Chile ska få lära känna henne fastän hon fysiskt inte längre finns med oss.

 

Ana Maria Marin Rossel,

Gracias por todo que usted hizo por mi. La llevaré en mi corazón hasta el final. Voy a cuidarle a su nieto y voy a luchar para que él tenga una vida llena de amor y felicidad.

Que en paz descanse ❤

Livet ändras så snabbt..

Kommer du ihåg den där festen, för många år sedan, då vi kom dit i likadana klänningar?

Sedan ute på Heartbreak frågade folk om vi var syskon eller tvillingar. Och vi skrattade.

Minns du?

Eller i vintras, då vi sågs och pratade om att träffas, vi gamla kollegor. Det blev aldrig av. 

Nu finns du inte mer och det känns så jäkla orättvist.

Fina fina du ❤

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: