Sommar och tillfällig förskola

Om ungefär en timme ska jag gå och lämna Herman på en annan förskola än hans ordinarie. Detta p g a sommarsammanslagning. Jag gillar inte detta. Jag vill inte lämna mitt barn på en förskola varken han eller jag känner till. Det känns enbart fel och jobbigt. Nu är jag nojig och saker som ”tänk om de glömmer bort honom”, ”tänk om de ger honom mjölkprodukter” och ”tänk om han inte har nån att leka med” cirkulerar i mitt huvud. Jag vill ju lita på de pedagoger som arbetar nu, men samtidigt vet jag hur rörigt det kan bli och vara under sommaren då barn från flera förskolor ska tillbringa flera veckor ihop i okänd miljö. Nej, fy fan, nu fick jag ont i magen igen.

Herman däremot tar detta med ro. Han är glad och förväntansfull inför att vara på ett nytt ställe. Han pratar om förskolan, vill se bilder och frågar vad hans nya kompisar heter. Tänk ändå va skönt det vore om jag tog det lika lätt.

Nu är det dags att packa ihop kläder efter alla slags väder och sedan blir det en promenad till förskolan. Och jag ska försöka tänka positivt, även då det är svårt.

Kroppen och jag

Vid denna tid på året brukar jag vanligtvis börja känna av ångesten inför sommaren. Ångesten inför värme, sol och bad. Jag har gömt mig i alltför många år. Jag har tänkt att min kropp inte får synas p g a ful och full av fel. Så djupt inpräntat har det varit att jag inte duger att jag sommartid kämpat hårt för att våga visa mig med bara ben eller i bikini. Ser inlägg i sociala medier om hur en på bästa sätt skaffar sig en bikinikropp, en sommarkropp. En kropp som passar in på stranden. En kropp som är snygg och sexig enligt normen. Den normen som uppkommit ur patriarkatet. Vad som är sexigt, snyggt, fint och kvinnligt är något som män präntat in i våra hjärnor. Vi ska ha former på rätt ställen. Vi ska vara mjuka, men fasta och knullbara.

Stöter på reklam för olika metoder att bli hårfri och ”fin” inför sommardagar med bara ben. Jag rakar mig sällan och jag reflekterar inte så mycket över håret. Det är en naturlig del av mig och jag låter oftast det vara kvar. Ibland får jag infall och rakar mig under armarna, men det händer alltmer sällan nu. Jag orkar inte lägga ner tid på sådant som för mig inte är väsentligt eller viktigt.

Jag har en kropp och den är full av minnen. Förr skulle jag ha kallat det skavanker, men inte nu. Skavanker låter som något negativt och min kropp är inte negativ. Jag älskar inte min kropp, men för var dag som passerar lär jag mig att acceptera den än mer. Jag har celluliter, bristningar och tunna åderbråck som slingrar lite fint på ena benet. . Jag är rätt vit, ibland lite grådassig i hudtonen och jag blir röd rätt fort. Brun blir jag om jag har tålamod och solar, vilket sällan sker. Tröttnar rätt fort då jag inte står ut med värmen. Jag är betydligt större än för 10 år sedan. Jag har en mage som putar, lår utan tillstymmelse av mellanrum och en rumpa som river ner saker(missbedömer storleken för jämnan).

Och vet ni, allt det känns rätt ok nu. Jag skulle ljuga om jag sa att det alltid känns ok. Jag har fortfarande dagar då jag ogillar det jag ser i spegeln, men den där intensiva avskyn har avtagit. Det är en härlig känsla.

Så i sommar tänker jag ta min kropp, slänga på mig en bikini, badräkt eller sommarklänning och bara existera fullt ut. Jag säger inte att det kommer bli lätt och jag säger inte att ångesten inte kommer greppa tag i mig, men jag ska göra mitt bästa för att vinna över saker som hämmar mig och inte låter mig leva fullt ut.

Heja mig!

Blomflugor

Jag vet att det mest troligt inte är getingar som härjar runt vår terrass och loftgång utan blomflugor, men hur får jag min kropp att inte reagera som den vore i livsfara varje gång den ser en av dessa gula/svarta flygfän. Nerverna är på helspänn och jag andas knappt. Finns det någon bot? Terapi? Jag är ju inte enbart rädd för getingar och liknande utan för allt som flyger: fåglar, fjärilar o s v. Ett kryp flyger = livsfara för mina sinnen. Så sjukt jobbigt.

Jag önskar att jag vore lika cool och opåverkade som min älskade sambon är i situationer då diverse flygfän är i närheten. Ibland tror jag inte ens han observerar att de finns nära. De bekommer honom inte, så vill jag känna, att vi kan samexistera på något sätt. Det värsta är att jag överför rädslan till barnen, jag vill inte att de ska vara rädda.

Idag är jag hemma med Herman som är lite halvkass i magen. Spenderar tiden på bästa sätt med att titta på massor av videos av getingar och liknande på youtube. Försöker bota fobin, men just nu har jag känslan av att det kryper på min kropp och dessutom hör jag ljudet av hundratals getingar i mina öron(kanske tinnitus egentligen).

Vet egentligen inte hur detta kommer sluta, men jag hoppas på att vinna över rädslan.

Dags att arbeta lite igen

Snart är det dags. Sitter här med ett glas rött och oroar mig lite inför kommande vecka…

Försöker släppa tankarna på jobbet, men snart är det dags att hoppa i kläderna(som troligtvis inte längre passar så bra) och göra några veckors insats. Detta gör mig sjukt nervös.

Jag är inte orolig över att jag inte ska klara av jobbet. Det vet jag att jag kommer göra. Jag är bra på mitt jobb. Ingen osäkerhet där.

Nervositeten sitter helt i att behöva träffa människor, många människor och varje dag dessutom. Jag har gått omkring i min lilla bubbla länge nu och jag är inte längre säker på att jag vet hur en bör bete sig ute bland folk, på jobbet. Och dessutom har alla dessa månader hemma gjort att jag inte trivs bland många människor. Jag gillar inte människor vidare mycket. Jag föredrar att vara hemma, men då det ger sjukt lite pengar att gå hemma är det bättre att jobba. Jag håller nu tummar och tår för att denna känsla ska gå över. Eller åtminstone släppa lite.

Jag kommer troligtvis snacka sjukt mycket, som jag alltid gör när jag blir obekväm. Babblar på om allt och sedan minns jag inte vad jag sagt. Delger säkert människor information om mig själv som jag borde hålla tyst om. Jag litar inte ett dugg på mig själv. Ge mig en spärr tack!

Och pratar jag inte mycket, oerhört mycket så är jag tyst. Vore bra om jag kunde finna ett mellanläge.

Snart är måndagen här och det får helt enkelt bli som det blir.

Hoppas dock innerligt att veckorna susar förbi fort så att vi snart nog sitter i solen i Spanien och dricker varsin mojito.

Christofer och jag alltså, barnen får alkoholfritt.

Sommaren är inte min årstid

Solen skiner ute och som alla andra borde jag väl hoppa av lycka spendera dagen i en lekpark och instagramma otaliga glada försommarbilder på ungarna. Allt ska tydligen göras i solen nu. Vi ska äta glass, dricka kaffe, luncha, sitta, prata… Solen är tydligen det centrala i livet nu. Det som ger en energi.

Och, visst är det skönt med sol och värme till en viss gräns, men det finns ju så mycket som är jobbigt:

  • GETINGAR
  • Det är för ljust
  • För varmt
  • SPINDLAR

Jag föredrar helt klart lite halvgråa dagar utan regn och med lite solsken. Dagar då det fläktar skönt och en inte riskerar att stekas i solen på terrassen.

Att jag dessutom just nu lider av extrem pms gör inte detta lättare.

Jag vill ha lite svalare väder.

Slut på gnäll.

 

Dessa vedervärdiga getingar

 

Solen skiner. Det är varmt ute. Våren är här och likaså de förbannade getingarna. Nyss var det 5-6 stycken utanför köksfönstret vid loftgången. Vidrigt och otäckt. Just nu känner jag mest för att stanna inomhus resten av våren och sommaren. Jag är så rädd för getingar. Men jag måste till banken med Elian idag och Julian ska hämtas så ut måste jag… på nåt vis.

Googlade tips på getingfällor och fixade nyss en petflaska med sirap som jag satte ut. Hoppas de gillar lukten och kryper ner i den.

Dessutom läste jag ett tips att en kan fixa ett fejkbo av papperspåsar och hänga upp. Getingar brukar avskräckas då. De vill ju inte bege sig in på andra getingars revir liksom.

Nåväl, om inte detta hjälper får Anticimex ta sig en tur hit och försöka hitta boet som troligtvis är uppe på taket någonstans. På loftgången är det då inte. Getingarna kommer bara hit för att hämta material att bygga med.

Undrar om det finns något en kan smörja in träet med för att de inte ska vilja ta av det?

 

Kom gärna med tips om ni har några. Jag vill inte behöva sitta inne hela sommaren.

Timmar i bil, Skara sommarland och Bosebyn.

För exakt en vecka sedan drog vi ut på vår första bilsemester, som bestod av:

  • Timmar i bil
  • Musik
  • Förväntansfulla barn
  • Ett stycke förare
  • En GPS-läsare
  • En övernattning i husvagn
  • En gnällig hormonstinn gravid kvinna
  • 2 dagar på sommarlandet
  • Massor av karuseller och bad
  • Glad tolvåring
  • Modig sexåring
  • Tur till Värmland
  • 2 dagar i Bosebyn
  • En helvetisk backe som fick mamman och barnen att kliva ur bilen
  • Legobygge i massor
  • Mys med syster & co

Och, det gick bra att kissa i skogen. Graviditeten till trots. Åkte dock hem med ömma höfter och starkare lår.

wpid-wp-1437634923964.jpeg  wpid-wp-1437634918191.jpeg

Karuseller & bad. Dykshow & förarskills.

Samt prov på råstyrka.

wpid-wp-1437634928653.jpeg  wpid-wp-1437635088865.jpeg

Vi hade det otroligt härligt i Skara. Barnen och Christofer var så glada och nöjda. Jag mest trött och otymplig. Gör gärna om detta, men då väldigt ogravid.

wpid-wp-1437634910445.jpegwpid-wp-1437634935170.jpegwpid-wp-1437635495901.jpeg

Semestervecka

Jag har semester denna vecka. En vecka av lättja, lathet och småförsök att roa femåringen. Det roliga är att jag tog semester denna vecka enbart för att elvaåringen fyller tolvåring och för att det är hans sista vecka på sommarlovet. Tänkte att vi skulle spendera denna vecka tillsammans och hitta på roliga saker. 

Men icke. Han drog till Turkiet med sin far. Vilket i sig, är väldigt roligt för honom. Och skönt för oss båda. Det kan bli ganska intensivt mellan oss ibland. Nu får vi en välbehövlig paus.

Snackade med honom igår och han var så glad. Jag är så lycklig för hans skull. Vet hur mycket han längtade efter att åka utomlands.

Så… Planen för denna vecka är nu  följande:

  • Tandläkartid för Julian.
  • Anhörigsamtal med mammas läkare.
  • Järnvägsmuseum med Julian. 
  • Kolla in var Christofer jobbar. 
  • Dricka vin.
  • Kolla på film och serier.
  • Vara uppe sent. Kliva upp tidigt(tyvärr).
  • Försöka tygla mitt pms-humör och min vilja att ligga ner och gråta.
  • Städa så lite som möjligt.

Mitt mål är att komma tillbaka till jobbet, pigg & utvilad, nästa vecka!

Röriga veckor

Inspirationen till att blogga har flutit bort i denna extrema värme. 

Här kommer dock en rörig sammanfattning av de senaste veckorna:

  • Mamma är vaken(om än förvirrad). Fortfarande på sjukhuset för vidare utredning. Mer om det i ett annat blogginlägg senare. 
  • Jobbar på i värmen med fläktar uppsatta överallt på avdelningen.
  • Brukar resorb som aldrig förr.
  • Är för första gången på år och dar solbränd.
  • Har gått klädd i klänning dagligen i flera veckor(till Christofers stora lycka).
  • Haft 2 veckor semester. Jobbat 5 i denna hetta. 
  • Julian har klarat simskolan och tagit några märken. Fortsättning till höst eller nästa sommar.
  • Elian har tillbringat tiden med en fotboll. Samt varit på sommarhockeyskola en vecka.
  • Snart väntar även en utlandsresa för Elian.
  • Stadsfest i Gävle. En kväll med C. En kväll med barnen. 
  • Många sena kvällar på balkongen.
  • Drömt om framtiden och radhus.
  • Många öl. Mycket bubbel.
  • Mycket kärlek.

Kort och gott kan jag konstatera att, även då jag är inne på femte veckan jobb i denna värme, har jag hela tiden haft semesterkänsla i kroppen.

Underbart!

 

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: