Kroppen och jag

Vid denna tid på året brukar jag vanligtvis börja känna av ångesten inför sommaren. Ångesten inför värme, sol och bad. Jag har gömt mig i alltför många år. Jag har tänkt att min kropp inte får synas p g a ful och full av fel. Så djupt inpräntat har det varit att jag inte duger att jag sommartid kämpat hårt för att våga visa mig med bara ben eller i bikini. Ser inlägg i sociala medier om hur en på bästa sätt skaffar sig en bikinikropp, en sommarkropp. En kropp som passar in på stranden. En kropp som är snygg och sexig enligt normen. Den normen som uppkommit ur patriarkatet. Vad som är sexigt, snyggt, fint och kvinnligt är något som män präntat in i våra hjärnor. Vi ska ha former på rätt ställen. Vi ska vara mjuka, men fasta och knullbara.

Stöter på reklam för olika metoder att bli hårfri och ”fin” inför sommardagar med bara ben. Jag rakar mig sällan och jag reflekterar inte så mycket över håret. Det är en naturlig del av mig och jag låter oftast det vara kvar. Ibland får jag infall och rakar mig under armarna, men det händer alltmer sällan nu. Jag orkar inte lägga ner tid på sådant som för mig inte är väsentligt eller viktigt.

Jag har en kropp och den är full av minnen. Förr skulle jag ha kallat det skavanker, men inte nu. Skavanker låter som något negativt och min kropp är inte negativ. Jag älskar inte min kropp, men för var dag som passerar lär jag mig att acceptera den än mer. Jag har celluliter, bristningar och tunna åderbråck som slingrar lite fint på ena benet. . Jag är rätt vit, ibland lite grådassig i hudtonen och jag blir röd rätt fort. Brun blir jag om jag har tålamod och solar, vilket sällan sker. Tröttnar rätt fort då jag inte står ut med värmen. Jag är betydligt större än för 10 år sedan. Jag har en mage som putar, lår utan tillstymmelse av mellanrum och en rumpa som river ner saker(missbedömer storleken för jämnan).

Och vet ni, allt det känns rätt ok nu. Jag skulle ljuga om jag sa att det alltid känns ok. Jag har fortfarande dagar då jag ogillar det jag ser i spegeln, men den där intensiva avskyn har avtagit. Det är en härlig känsla.

Så i sommar tänker jag ta min kropp, slänga på mig en bikini, badräkt eller sommarklänning och bara existera fullt ut. Jag säger inte att det kommer bli lätt och jag säger inte att ångesten inte kommer greppa tag i mig, men jag ska göra mitt bästa för att vinna över saker som hämmar mig och inte låter mig leva fullt ut.

Heja mig!

Vikt och ångest

Vikten. Ständigt denna ångest. Jag avskyr att väga mig. Jag avskyr det faktum att vikten, sedan jag var i tonåren, har haft sådan stor betydelse för mig.

I början av detta år hade jag kommit så långt. Jag hade kastat vågen och jag mådde så bra. Jag har aldrig känt mig så fin och så sexig som jag gjorde då.

Sedan blev jag gravid och vid inskrivningen på mödravården var det bara att kliva upp på vågen. Där och då, så fort jag såg siffrorna, slog ångesten över mig med full kraft.

Jag har alltid känt en enorm press att jag måste väga lite, för det gjorde jag under så många år. Jag var den smala, den beniga, hon som vägde lite. Och att väga lite kändes bra. Jag vill inte längre veta hur mycket jag väger. Jag vill inte gråta av ångest för att jag inte når upp till mina egna krav. Jag vill inte förtäras av känslan att jag inte duger. Och jag vill inte behöva bekräftelse från den som står mig närmast för att må bra.

Jag inser att det finns flera olika faktorer till att jag väger mer nu än förr. Jag är äldre, jag har nyligen fått barn igen och jag mår bättre nu än när jag var yngre.

Och, jag är helt medveten om att jag inte är överviktig, att jag trots extrakilon efter graviditet fortfarande väger ”normalt”. Detta har dock föga betydelse när ångesten sätter in. Det gör det inte lättare.

Jag vet att jag tar mig igenom detta, jag har gjort det förr. Jag vet att jag kommer att må bra igen och att självkänslan kommer tillbaka.

Det verkar bara ta sån tid.

 

Nakenhet utan självkänsla

De som känner mig vet att nakenhet är väldigt privat för mig. Jag älskar att vara naken. Naken med den jag älskar, naken i duschen, sova naken etc

Jag älskar inte att vara naken där det vistas okända människor. T ex omklädningsrum. Jag gillar inte att nakenbada. Inte ens med närmsta familjen. Jag vill inte visa min nakna kropp för fler än nödvändigt.

Så, vad beror detta då på? Är jag så oerhört pryd som de flesta tror? 

Nej! Jag är faktiskt inte det. I grund och botten är jag inte så pryd. Allt grundar i en extremt dålig självkänsla. Jag vill inte visa mig för någon för jag anser mig vara för ful. Jag har för många skavanker och jag ogillar skarpt det jag ser.

Så, hur har det blivit så här då.  Varför är jag inte nöjd? Det är viktigt att älska sig själv, det vet  jag. Men det är väldigt svårt. Jag har under de senast 15 åren fått höra otroligt många positiva saker om min kropp/mitt utseende och endast negativa. Varför är det då de negativa sakerna som fastnar? Varför suger jag inte åt mig av alla positiva kommentarer som borde stärka mitt självförtroende. Varför har jag så svårt att tro C när han säger att jag är sexig och fin när jag själv mest känner mig som en blobb.

Varför känner jag” gå och dö” när jag ser mig själv naken i spegeln.

Jag vet att jag är långtifrån ensam om att ha dessa tankar, om att känna så här. Denna osäkerhet som tar över mig. Men jag har börjat förstår varför jag har dessa känslor. Kommentarer jag fått när jag var yngre har etsat sig fast i mitt minne. 

Hela mitt liv har jag känt det som att folk i allmänhet ansett det vara ok att kommentera min kropp då jag varit väldigt smal och har små bröst. När jag var som smalast fick jag alltid höra: äter du ingenting? Du är bara skinn och ben. Är du sjuk? O s v. Det var oerhört jobbigt. Folk har skämtat om mina bröst, som förvisso är små, men jag har bröst. Ibland när någon kommenterar min byst har jag lust att dra av mig tröjan och säga känn. Jag är inte utan. Jag har bröst!

 

Och, jag har komplex för så mycket på min kropp, men inte brösten. Jag ÄLSKAR mina små bröst. De är lagom och de är fina. Det är resten av kroppen jag inte tål.

Men jag jobbar med det. Jag jobbar med att acceptera mig själv som jag är. 

Men det är svårt.

En inre känslostorm

Varför ska jag alltid jämföra mig med andra? Varför känner jag inte alltid att jag duger som jag är. Att jag är bra som jag är.

Är trött på denna osäkerhet, denna sviktande självkänsla som gör att jag stirrar mig blind på saker som inte ska ha någon betydelse för mig. Stirrar mig blind på det förflutna, på saker som hänt och på personer som utan att mena det förstört för mig. Personer som kanske inte ens är medvetna om den inverkan de har på mitt känsloliv. På min självkänsla.

Nej, åt helvete med dem! Åt helvete med allt detta!

Vem bryr sig egentligen om hur någon annan ser ut? Hur kan någon annans utseende eller fysik påverka mig på ett negativt sätt?

Få mig att må dåligt. Få mig att tvivla på att jag är älskad, uppskattad och åtrådd.

Hur kan någon annans intelligens få mig att känna mig korkad och dum?

Varför kan jag inte lita på det som sägs och känna att jag är jag. Och jag duger inte bara. Jag är perfekt som jag är. Och det jag inte är bra på kan jag bli bättre på.

Jag hittar så lätt fel på mig själv.

Jag måste släppa saker och gå vidare. Jag förtjänar att må bra.

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: