Nu är tiden på Vallongården officiellt över!

Igår var jag till Vallongården för att lämna in mitt uppsägningspapper. Det kändes riktigt bra att göra det. Inte för att jag inte har trivts där, men mitt liv har tagit en annan vändning och att återvända dit skulle kännas som ett nederlag. När jag tömde mitt skåp och knölade ner skor och diverse saker i väskan lyftes en sten från mitt bröst. Jag kände mig fri.

Minns hur glad jag var hösten 2010 då den dåvarande chefen frågade om jag ville börja på FH, hur skönt det var att ha ett fast ställe att gå till och inte ränna runt i stan. Minns tiden där med glädje och hade inte avdelningarna splittrats kanske jag hade varit kvar där än, men så blev det inte. Gruppen flög åt olika håll och av den samhörighet jag känt med kollegor fanns till slut inget kvar. Det känns lite ledsamhet då jag tänker på det för någonstans inom mig hade jag nog trott att en del av oss skulle fortsätta prata och ses ibland. Jag lägger varken skulden på dem eller på mig själv, allt bara rann ut i sanden.

Efter att samtalet med chefen var klart och jag, till min förvåning fått en julklapp, funderade jag ett kort ögonblick på att gå runt i huset och säga hejdå till alla. Sedan insåg jag att det bara skulle vara jobbigt. Dels för att det arbetar så många nya i huset, människor som inte ens vet vem jag är, dels för att jag på varje avdelning skulle känna mig obekväm om folk vill ge mig en kram. Kramar och kallprat är inte riktigt min grej. Och även då jag tror att det finns kollegor där som kanske hade uppskattat om jag kom förbi är antalet som faktiskt inte bryr sig fler. Nej, jag fiskar inte efter er medömkan, jag konstaterar bara som det är. Ändock, jag kommer sakna en del av er.

Tack för dessa år Vallongården! Nu drar jag vidare ut på nya äventyr i landet där tulpanerna är otaliga. Jag kan inte tänka mig att vi ses igen.

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: