När ptsd:n plötsligt gör sig påmind

Igår var jag iväg på den där informationsträffen på utbildningscentrum. De håller till i samma lokaler som komvux. Sist jag gick på komvux var jag nyskild med ett litet barn. Jag var allt annat än lycklig. Jag levde under ständiga hot och slag. Exet hade full kontroll på vad jag gjorde, vem jag träffade och var jag befann mig. Jag lyckades till slut finna modet och kraften, anmälde honom. Han blev dömd.

Nu när jag förmodligen kommer vistas i de där lokalerna regelbundet fylls jag av enorma ångestkänslor. Plötsligt känns det som att jag är tillbaka i den destruktiva tiden av mitt liv och jag vill helst bara fly.

Nu vet jag inte om jag ska utsätta mig för alla känslor och försöka vara i de lokalerna eller helt enkelt bara stanna hemma och studera. Det finns ju även andra alternativ, som t ex biblioteket. Grejen är att jag verkligen tycker om komvux och det vore så skönt att spendera en del av alla kommande pluggdagar där det finns andra människor att prata med. Nog för att jag oftast föredrar att vara ensam, men inte alltid.

Just nu är känslorna intensiva och jag är arg. Arg för den där människan efter så många år fortfarande påverkar mitt liv.

Fy i helvetet vad han fått mig att ogilla män.

pmds, ptsd och all jävla ångest

De senaste veckorna har jag genomlidit många tillfällen med extrem ångest. Det har varit på nivån ”jag orkar inte leva längre även då jag vill”. Jag har gråtit och avskytt mig själv djupare än jag trodde var möjligt. Allt känns som ett bakslag och stundvis vet jag inte hur jag ska orka med någonting.

Jag har känt mig totalt värdelös som människa och det enda jag gör är att be om ursäkt för mitt existerande. Dessutom är jag en pina för familjen  då jag mår så här eftersom jag blir så otrevlig. Ena stunden vill jag att C ska lämna mig och i nästa krama mig. Sjuka känslor, så tröttsamma och krävande.

Orsaken?

Jag vet inte riktigt, men släng in pmds, ptsd och många slitsamma arbetstimmar på ett äldreboende så finns svaret förmodligen där.

Nu ska jag kontakta läkaren och se om jag behöver öka dosen av Ecitalopram eller om jag helt enkelt ska må så här för jävligt. Känns iaf bättre om pmds:en är under kontroll.

Värre är det med min ptsd den lever sitt eget liv och just nu får den mig att känna mig som ingenting. Många gånger känns det så jävla orättvist att det är jag som fortfarande lider efter åren med en allt annat än bra människa. Alla hårda ord, alla slag, alla gånger han berättade för mig hur betydelselös jag är, hur ful och tjock jag är. Alla de stunderna han skrattade åt mig för att jag gick på ett löjligt sätt, för att mina fötter var fula och för att jag inte var vältränad nog bränner inom mig än idag och jag avskyr det. Avskyr att det kan kännas så här.

Det är rätt lätt att hålla masken och ge skenet av ett bra mående utåt, jag har blivit lite av en expert på just det. Att skratta och låta allt verka fint medan jag inombords går sönder.

Livet måste vända nu.

Jobb, medarbetarsamtal och terapi

Jobb fredag-måndag. Medarbetarsamtal. Terapisamtal. 

Nu är det nästan slut på energi i denna kropp.

Hade hursomhelst ett bra samtal med min chef. Fick sagt det jag ville och nu till våren ser det ut att bli en hel del förändringar för mig. På vilket sätt vet jag inte än, men det kommer att bli bra.

Terapin var som vanligt välbehövlig och jobbig. Känns tungt att rota i gamla saker och samtidigt skönt att ventilera allt med en person som inte känner mig alls.

Igår kom vi in på detta med PTSD och enligt terapeuten visar jag alla symptom på det. Slog det genast ifrån mig och sa att det kändes fånigt. Jag menar, då måste en ha varit med om hemska saker. Så farligt var det ju inte. Men… ja. Har nu fått mig en tankeställare. Nästa besök ska vi prata ännu mer om detta, tur att jag har semester då, anar att jag kommer bli knäckt.

Nu ska jag dock samla lite energi och hämta julgranen. Den ska kläs ikväll när familjen är samlad.

Mysigt!