Ibland är jag inte alls vän med mig själv

Jag är inne i en period då jag inte riktigt är vän med livet eller med mig själv. Det är ok att komma in i en sådan här period för jag vet att den tar slut. Jag är övertygad om att jag kommer att må bra igen.

Just nu känns dock allt pissigt och alldeles för svårt. Jag sover för lite och ligger efter med skoluppgifter. Sitter just nu och försöker bestämma vad jag ska ta tag i först. Vad borde jag börja med, vad är viktigast. Ska jag läsa, skriva eller räkna lite? Herregud! Allt känns rörigt och helst av allt vill jag stoppa huvudet i sanden och hoppas på att allt mirakulöst blir gjort.

Att Herman krånglar vid nattningen varje kväll gör att tiden för studier minimeras avsevärt. Det stressar mig. Till råga på allt har jag sjukt jobbiga pmsdagar. Känner mig genomledsen och känslan av att vara världens sämsta förälder återkommer ständigt.

Att livet inte kan vara på topp för jämnan kan jag acceptera, men att det ska vara så jobbigt ibland är nästan mer än jag mäktar med.

Ser framemot att komma ut på andra sidan av detta elände.

tumblr_ob5h1xHXuZ1uqtds1o1_1280

Saker som inte känns bra just nu

  • Herman har ont i öronen. Jädra öroninflammation att göra illa min ettåring.
  • Att vara hemma från skolan så mycket. Jag vill ta hand om mina barn när de är sjuka, men hur vore det om de höll sig friska?
  • Att jag har flera halvfärdiga skoluppgifter jag så gärna vill färdigställa och skicka in. Vet bara inte hur jag ska orka idag, efter denna sömnlösa natt.
  • Jag har lite smått ont i halsen. JAG FÅR INTE BLI SJUK!
  • Pms. Känner mig som en hungrig deprimerad blobb.
  • Jag har varken vin, choklad, chips eller glass hemma. Tragiskt.
  • Jag har inte duschat sedan igår.

Hormonerna får mig ur balans…

Jag måste ha drömt att Christofer gjorde något dumt mot mig för jag vaknade i morse och kände mig arg, ledsen och besviken på honom. Vände huvudet åt sidan för att se om han vaknat, men han var inte där.

Mindes plötsligt att han åkt till Göteborg. Allt blev jobbigare och så ensamt. Och ju mer jag tänkte på hur kul han har där ju ensammare kände jag mig. Och sedan blev jag irriterad, varför ska han ha så jäkla kul en hel helg? Och varför drömmer jag idiotiska drömmar som sedan gör dagen till en plåga.

Jag är helt övertygad om att dessa idiotiska drömmar kom av att han skämtade lite lätt om att delta på speed dating nästa år. Speed dating på mensas årsträff…

…ja vill han träffa nån smartare är det rätta stället.

Hursomhelst, drömmen inatt ledde till otaliga tankar hos mig och tillslut var jag övertygad om att han faktiskt redan gått på den där Speedskiten. Nästa steg var givetvis att blocka honom överallt. Ta bort honom som vän. Radera hans mobilnummer. Kasta ut kläderna och byta lås.

Sedan började jag fundera på om hormonerna, som just nu härjar i min kropp, kan ha nåt att göra med min lite lätt överdrivna reaktion. Mycket troligt. Med pms from hell kan jag konstatera just det.

Så, ja han är fortfarande välkommen hem imorgon och jag tänker varken blocka honom, göra slut eller skälla på honom för nåt han gjorde i min dröm(Även om han nästan förtjänar det).

Däremot önskar jag att han kunde få gå en hel dag med alla dessa jävla känslor. Att han skulle få känna på denna bergochdalbana som så ofta är mitt liv.

 

 

 

Sommaren är inte min årstid

Solen skiner ute och som alla andra borde jag väl hoppa av lycka spendera dagen i en lekpark och instagramma otaliga glada försommarbilder på ungarna. Allt ska tydligen göras i solen nu. Vi ska äta glass, dricka kaffe, luncha, sitta, prata… Solen är tydligen det centrala i livet nu. Det som ger en energi.

Och, visst är det skönt med sol och värme till en viss gräns, men det finns ju så mycket som är jobbigt:

  • GETINGAR
  • Det är för ljust
  • För varmt
  • SPINDLAR

Jag föredrar helt klart lite halvgråa dagar utan regn och med lite solsken. Dagar då det fläktar skönt och en inte riskerar att stekas i solen på terrassen.

Att jag dessutom just nu lider av extrem pms gör inte detta lättare.

Jag vill ha lite svalare väder.

Slut på gnäll.

 

Begynnande pms, magsjuka och träning

Jag tror inte det finns något som kan dra ner stämningen i en familj så mycket som pms och magsjuka. Pms:en står givetvis jag för, men magsjukan är det E som drabbats av. Bara sådär hux flux så blev han dålig. Och det är ju alltid så med magsjuka, den kommer som en jävla överraskning en helst vill vara utan. Sitter just nu och förbereder mig mentalt på att bli sjuk. På att må illa och kräkas. Bara tanken på det ger mig vaga ångestkänslor. Blev för mycket av det förra året så jag slipper helst.

Jag tror även att det inte finns något äckligare än när det blir stopp i toaletten då barnet häller ut hinken med spya och toalettpapper.

Nu sitter jag här, nyser i ett och med en begynnande värk i höfter och rygg. Förkylning och mens på gång och har jag oflyt kan jag nog även lägga till magsjuka snart.

Och, just ja, jag tog mig faktiskt till gymmet igår. Hann nästan träna en timme innan E hörde av sig och ville ha hem mig. Önskar lite nu att jag hållit mig borta istället för hur mycket jag än älskar mina barn så är magsjuka vidrigt äckligt och det gör att jag inte riktigt kan vara den där stöttande mamman som stryker håret från pannan och håller i barnet när det kräks.

Jag vill mest ta fram vitpeppar och ett kors och skrika ”VIK HÄDAN CALICI!”

Nej…

Usch fy och blä är allt jag har att säga om denna gråa trista dag. Inget är roligt. Jag har ingen energi och har inte lust med något alls. Detta är inte kul.

Gjorde ett halvhjärtat försök att få med Julian till affären, då vi behöver handla lite, men gav upp. Utan energi = ingen ork att ta strider med en femåring. Varför kan han inte bara göra som jag vill..

 

Jag tror bestämt att jag fått en släng av pms. Dessa är mina symptom:

  • Nedstämdhet
  • Chokladsug
  • Lite molande värk
  • Irritation
  • Uppsvälld mage
  • Anser att världen suger
  • Kritisk självbild
  • Skev kroppsuppfattning

Ja, jag tror bestämt att det är pms. Välkommen tillbaka du osaknade jäkel.

Och som om det inte vore nog med pms.

Jag ser illa med.

Om jag hoppas för mycket att pms:en ska försvinna för gott, kanske jag hamnar i klimakteriet och det vill jag inte…

Så… jag får vara glad.

Förra månaden kom jag lindrigt undan, men denna har pms-skiten slagit till mot mig rejält. Just nu är jag ett monster som med nöd och näppe kan tygla humöret. Stör mig på allt, har ont i hela kroppen och livet känns allmänt riktigt jäkligt. Fy faan!

Och jag har varken Ipren, Alvedon eller Voltaren hemma. Så jävla typiskt!

Det enda som får mig att se framåt är vetskapen att hela skiten är över om ett par dagar. Då kommer jag vara mitt vanliga ”halvnegativa” jag. Härligt.

Nu ska jag lyssna på deprimerande musik och inte gör någonting vettigt alls.