pmds, ptsd och all jävla ångest

De senaste veckorna har jag genomlidit många tillfällen med extrem ångest. Det har varit på nivån ”jag orkar inte leva längre även då jag vill”. Jag har gråtit och avskytt mig själv djupare än jag trodde var möjligt. Allt känns som ett bakslag och stundvis vet jag inte hur jag ska orka med någonting.

Jag har känt mig totalt värdelös som människa och det enda jag gör är att be om ursäkt för mitt existerande. Dessutom är jag en pina för familjen  då jag mår så här eftersom jag blir så otrevlig. Ena stunden vill jag att C ska lämna mig och i nästa krama mig. Sjuka känslor, så tröttsamma och krävande.

Orsaken?

Jag vet inte riktigt, men släng in pmds, ptsd och många slitsamma arbetstimmar på ett äldreboende så finns svaret förmodligen där.

Nu ska jag kontakta läkaren och se om jag behöver öka dosen av Ecitalopram eller om jag helt enkelt ska må så här för jävligt. Känns iaf bättre om pmds:en är under kontroll.

Värre är det med min ptsd den lever sitt eget liv och just nu får den mig att känna mig som ingenting. Många gånger känns det så jävla orättvist att det är jag som fortfarande lider efter åren med en allt annat än bra människa. Alla hårda ord, alla slag, alla gånger han berättade för mig hur betydelselös jag är, hur ful och tjock jag är. Alla de stunderna han skrattade åt mig för att jag gick på ett löjligt sätt, för att mina fötter var fula och för att jag inte var vältränad nog bränner inom mig än idag och jag avskyr det. Avskyr att det kan kännas så här.

Det är rätt lätt att hålla masken och ge skenet av ett bra mående utåt, jag har blivit lite av en expert på just det. Att skratta och låta allt verka fint medan jag inombords går sönder.

Livet måste vända nu.

Pmds-behandling, förändringar och flyttlådor

Äntligen kom dagen med läkarbesöket angående eventuell pmds. Träffade en väldigt bra läkare, han lyssnade och förstod. Kanske hjälpte det även lite att han, fysiskt, påminde mig om C, stor och skäggig. Vi diskuterade olika behandlingsmetoder, varav de vanligaste är p-piller eller ssri-preparat. Då p-piller är uteslutet i mitt fall p g a att min kropp inte tål hormoner blir det ssri-preparat. Vid nästa period med dåligt mående(ägglossning till mens) ska jag äta dessa piller. Skulle det i längden visa sig att jag får för många biverkningar av att endast äta dem 10 dagar i månaden(för mycket av och på) kan det vara aktuellt att äta dem hela tiden. Jag hoppas innerligt att det inte behövs. Håller tummar och tår för en positiv förändring nu.

I de perioder då jag mår dåligt lyssnar jag mycket på denna låt. Älskar den.

Apropå positiva förändringar förresten, flytten!!! Nu när jag äntligen är sommarledig har jag börjat packa lite smått. Älskar detta. För varje pinal som läggs ner, för varje låda som stängs igen känner jag mig mer och mer färdig med denna lägenhet. Detta känns nu som ett tillfälligt hem. Jag störs inte av att det är stökigt utan jag har, så gott som, förlikat mig med att det är såhär under tiden en förbereder för flytt. Flyttlådorna stör mig inte…än.

Jag är redo att dra vidare. Jag är redo för förändring.

 

Ångesten jag känner är inte livet som vill ta slut utan PMDS

Hur är det nu? Hur är det jag känner egentligen? Vill jag eller vill jag inte? Känner jag nåt?

Jag är förlamad av ångesten som väller in över mig. Jag är på botten nu. Jag är värdelös, obegåvad, oduglig, ful och obehaglig. Magen värker, trycket i bröstet är för mycket. Jag orkar inte med andra, än mindre med mig själv. Jag vill inte vara en belastning. Jag vill inte existera. Och denna ilska som tar över och förvandlar mig till något slags monster. Jag vill inte vara den personen, ändå är jag den. Om och om igen. Om livet är så här vill jag inte leva, men än mindre vill jag dö. Allt är kaotiskt och sårbart inom mig. Gråten sitter som en klump i halsen, tårarna väller fram och jag orkar inte. Jag orkar inte.

Omkring 10 dagar i månaden känner jag såhär. Från ägglossning till mensens första dagar, sedan släpper det. Dessa destruktiva känslor kommer från ingenstans. Ena stunden är jag lycklig för att i nästa ångestgråta.

Sedan yngsta grabben föddes har inget varit sig likt. Jag har dock avfärdat det som pms, sömnbrist, livet med småbarn. Ursäkter finns det gott om, men ingenting jag tänkt eller sagt har hjälpt mig i mitt mående. Ingenting alls. Allt fortsätter bara i en nedåtgående ond spiral och jag avskyr det.

Nu vet jag troligtvis vad det är, PMDS. Jag har hört talas om pmds(pmd) förut, men tanken att jag skulle lida av det har inte slagit mig. Det är så konstigt. Om några veckor har jag en läkartid inplanerad. Vetskapen att jag inte behöver må så här skapar ett lugn inom mig.

PMDS, premenstruellt dysforiskt syndrom är en hormonöverkänslighet vars symptom kan likna en depression. Hormonöverkänslighet alltså. Efter mina graviditeter med gravt graviditetsillamående är det ju bekräftat att min kropp reagerar på hormoner, ändå har jag inte förstått nåt. Jag har verkligen stått med huvudet i sanden.

Några av symptomen på PMDS är:

  • Oro och ångest
  • Snabba humörsvängningar
  • Svårigheter att se framtiden som ljus
  • Värdelöshetskänslor
  • Lätt till gråt och känsla av sorg utan uppenbar anledning
  • Svårigheter att ta kritik/ bli avvisad
  • Ilska, irritation. Ökad konfliktbenägenhet med andra människor

Listan kan göras än längre och jag kan skriva under på varenda jäkla punkt. Nu hoppas jag att dessa veckor fram till läkarbesöket går fort och att jag i framtiden får må bättre. Att familjen får må bättre, för de lider med.

 

 

 

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: