Studier och alla ”ups and downs”

Det är nu jag börjar vackla i tron på mig själv. Nu när jag påbörjat de två sista kurserna detta läsår så kommer tvivlet. Har jag verkligen lärt mig något? Vad händer sedan då jag läst klart denna utbildning, kommer någon ens vilja anställa mig? Kommer det finnas jobb att söka? Kurserna och deras innehåll far förbi som i ett töcken. Det är aktivitetssystem, projektplaner, kravspecifikationer, processgrafer och UML-diagram i en enda röra. Så mycket oro. Så många funderingar. Det rimliga nu, efter tre terminer på folkhögskola och snart två på högskola borde vara: ”I can do this” Hur många gånger ska jag behöva bevisa för mig själv att jag verkligen kan göra detta? Hur många gånger ska osäkerheten skölja över mig? Är det så här det ska vara? Hur ska jag någonsin kunna sitta på en anställningsintervju och framhäva det positiva med att anställa mig om jag inte ens kan se det själv?

När all denna oro drar in över mig känner jag att det lättaste vore att helt enkelt stanna inom vården. Där är jag trygg i min roll. Där vet jag vad som förväntas utav mig. Där gör jag inte bort mig. För det där med att göra bort sig är en del av min rädsla. Tänk om någon anställer mig bara för att sedan inse att jag egentligen är totalt inkompetent. Så många tankar och så mycket oro.

Idag är det måndag och redan andra veckan på det nya kurserna. Jag saknar fortfarande boken till kursen i projektledning ur ett ledarskapsperspektiv. Hoppas den kommer snart. Adlibris är inte jättesnabba. Under tiden får jag kolla på föreläsningar och fokusera på att lära mig programmering i språket C.

Nu är det dags att fixa en kikaremacka till Herman, lilla sjuklingen som är hemma med mig idag.

Hormonerna får mig ur balans…

Jag måste ha drömt att Christofer gjorde något dumt mot mig för jag vaknade i morse och kände mig arg, ledsen och besviken på honom. Vände huvudet åt sidan för att se om han vaknat, men han var inte där.

Mindes plötsligt att han åkt till Göteborg. Allt blev jobbigare och så ensamt. Och ju mer jag tänkte på hur kul han har där ju ensammare kände jag mig. Och sedan blev jag irriterad, varför ska han ha så jäkla kul en hel helg? Och varför drömmer jag idiotiska drömmar som sedan gör dagen till en plåga.

Jag är helt övertygad om att dessa idiotiska drömmar kom av att han skämtade lite lätt om att delta på speed dating nästa år. Speed dating på mensas årsträff…

…ja vill han träffa nån smartare är det rätta stället.

Hursomhelst, drömmen inatt ledde till otaliga tankar hos mig och tillslut var jag övertygad om att han faktiskt redan gått på den där Speedskiten. Nästa steg var givetvis att blocka honom överallt. Ta bort honom som vän. Radera hans mobilnummer. Kasta ut kläderna och byta lås.

Sedan började jag fundera på om hormonerna, som just nu härjar i min kropp, kan ha nåt att göra med min lite lätt överdrivna reaktion. Mycket troligt. Med pms from hell kan jag konstatera just det.

Så, ja han är fortfarande välkommen hem imorgon och jag tänker varken blocka honom, göra slut eller skälla på honom för nåt han gjorde i min dröm(Även om han nästan förtjänar det).

Däremot önskar jag att han kunde få gå en hel dag med alla dessa jävla känslor. Att han skulle få känna på denna bergochdalbana som så ofta är mitt liv.

 

 

 

En inre känslostorm

Varför ska jag alltid jämföra mig med andra? Varför känner jag inte alltid att jag duger som jag är. Att jag är bra som jag är.

Är trött på denna osäkerhet, denna sviktande självkänsla som gör att jag stirrar mig blind på saker som inte ska ha någon betydelse för mig. Stirrar mig blind på det förflutna, på saker som hänt och på personer som utan att mena det förstört för mig. Personer som kanske inte ens är medvetna om den inverkan de har på mitt känsloliv. På min självkänsla.

Nej, åt helvete med dem! Åt helvete med allt detta!

Vem bryr sig egentligen om hur någon annan ser ut? Hur kan någon annans utseende eller fysik påverka mig på ett negativt sätt?

Få mig att må dåligt. Få mig att tvivla på att jag är älskad, uppskattad och åtrådd.

Hur kan någon annans intelligens få mig att känna mig korkad och dum?

Varför kan jag inte lita på det som sägs och känna att jag är jag. Och jag duger inte bara. Jag är perfekt som jag är. Och det jag inte är bra på kan jag bli bättre på.

Jag hittar så lätt fel på mig själv.

Jag måste släppa saker och gå vidare. Jag förtjänar att må bra.

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: