Denna förbannade trötthet

Jag är trött. Så där så att jag inte kan ta rationella beslut utan jag går mest omkring i en dimma. Mejlade nyss Christofer för att fråga om jag varit otrevlig, minns inte ens. Jag hade inte det så nu pustar jag ut lite. Så vad beror denna trötthet på då? Jo, följande:

  • Kring den 14 januari fick jag magsjuka
  • 18 januari skrev jag salstenta
  • 20 januari skrev jag hemtenta
  • Sedan fick barnen magsjuka
  • Sen blev Herman förkyld
  • Och Julian
  • Sedan Herman igen
  • Och nu Julian igen
  • Och för att riktigt drämma till tröttheten så var Herman på pissigt humör inatt. Lite p g a att han är Herman och har ett sådant humör. Mycket p g a ont i foten. Det är ett jäkelskap att ha platta fula Wendénfötter. Tack pappa!

Mitt i allt detta har jag dels gått omkring med oro över hur det skulle gå på tentorna, dels känt hur oron inför resan ökar gradvis. Allt gör mig nojig och orolig. Att inte klara kurserna, att vara utan barnen, att resa själv, att snacka engelska, att jag ska glömma passet, missa tåg, flyg o s v. Listan kan göras oändlig.

Nu är det tänkt att jag ska fixa till min del av en rapport vi fått backning på i en av de förra kurserna. Det kommer jag göra senare idag. Nu ska jag mest sitta och stirra på datorn, kolla Netflix och kanske sova lite. Jag behöver sova.

Sommar, jobb och oro inför studier.

Då jag klev på mitt första arbetspass i juni denna sommar gjorde jag det med magont och ångestkänslor. På något sätt kändes det som att jag kastades tillbaka flera år i tiden och mitt mående blev därefter. Ganska fort insåg jag att det ändå var rätt kul att jobba, träffa kollegor och gamlingarna. Veckorna som passerat har jag skrattat, slitit, svettats enorma mängder och stundvis känt hur tålamodet trutit. Jag har irriterat mig på höga ljudnivåer och folks sätt att avbryta och sällan lyssna.

Jag har inte vantrivts på det vis jag trodde, men nu räcker det. Nu har jag i mitt sinne jobbat klart. Dessa veckor på arbetsplatsen har ännu en gång fått mig att inse hur lite jag vill fortsätta arbeta inom vården. Jag är färdig med den biten av bit liv.

Nu kommer vi till tankarna och funderingarna angående fortsatta studier. Jag har kommit in på ett universitet, men istället för att glädjas åt det har jag ångest och oro i kroppen. Jag är inte säker på att jag kommer klara av detta, att jag har det som krävs för studier på högre nivå, att jag kommer att lyckas. Just nu kämpar jag med destruktiva tankar som påpekar hur allt kommer sluta i ett enda stort misslyckande. Hur jag om några månader eller nåt år kommer tvingas tillbaka till ett arbete jag ej trivs med för att fortsätta på en bana jag nu ogillar skarpt.

Denna ständiga oro förtar så mycket av den lycka jag känner inför studierna. Är det så här livet skall vara alltså? En bergochdalbana av känslor.

Klart jag vill arbeta inom ett mansdominerat yrke…

Har äntligen bestämt vilken utbildning som kommer bli mitt förstahandsval till hösten, nämligen denna Informatik med inriktning systemutveckling

Brottas fortfarande med allehanda känslor. Pendlar mellan ”varför ens försöka jag är ändå oduglig och kan ingenting” och ”klart jag fixar detta”. En del av min oro är att läsa en utbildning och hamna på en arbetsplats där övervägande delen av kollegorna är av manligt kön. Jag känner mig oftast obekväm och osäker när det är för många män i min närhet, men jag vill bidra till en förändring av samhället och få in fler kvinnor inom mansdominerade områden så jag ska klara av detta. Bästa sättet att förändra de patriarkala strukturerna inom ett yrke torde vara att göra det inifrån så pepp pepp till mig själv!

Mitt inre är således ett känslomässigt kaos. Tanken på att snart förhoppningsvis läsa på högskolenivå skrämmer mig mycket. Aldrig trodde jag att jag skulle lyckas ta mig igenom gymnasiestudier i vuxen ålder, att jag dessutom klarat av det riktigt bra har stärkt min självkänsla enormt. Ibland anar jag att jag är smartare än jag tror. Sedan kommer jag tillbaka till verkligheten igen där jag anser mig vara rätt korkad. Det är en jävla balansgång att existera och att må bra. Försöker hela tiden, jag sjäv, är min värsta fiende. Ett steg framåt, två bakåt.

Målet är en examen.

 

En bubbla av tomhet och okända typer.

Senaste månaderna är kommande studier det jag funderat på mest. Många är stunderna då jag känt att jag kanske inte ens borde försöka, att jag kanske ändå inte klarar av det.

Jag är inte det minsta orolig för att jag inte ska klara av kommande 1,5 år. Under denna tid som kommer ska jag läsa in de gymnasiebetyg som fattas och det vet jag att jag fixar. Utan problem.

Min oro ligger helt i hur jag ska klara av att läsa på högskolan. På högskola och universitet går smarta människor och jag tycker inte att jag tillhör den skalan. Inte för att jag är dum eller korkad, men jag ser mig inte som vidare smart heller. Jag är sjukt orolig att jag ska falla utanför normalbildningen och inte klara av studier på den nivån.

Ja, jag oroar mig säkert helt i onödan, men efter att ha varit ifrån pluggvärlden så länge känns min hjärna tom. Som att jag befinner mig i en bubbla av tomhet. Märkligt och drygt.

En annan sak som oroar mig lite är att behöva sitta i ett klassrum med människor flera timmar varje dag. Typer jag inte känner alls. Jag ogillar det redan nu, men ska försöka ha ett öppet sinne och inte döma ut alla på en gång.

 

Dags att arbeta lite igen

Snart är det dags. Sitter här med ett glas rött och oroar mig lite inför kommande vecka…

Försöker släppa tankarna på jobbet, men snart är det dags att hoppa i kläderna(som troligtvis inte längre passar så bra) och göra några veckors insats. Detta gör mig sjukt nervös.

Jag är inte orolig över att jag inte ska klara av jobbet. Det vet jag att jag kommer göra. Jag är bra på mitt jobb. Ingen osäkerhet där.

Nervositeten sitter helt i att behöva träffa människor, många människor och varje dag dessutom. Jag har gått omkring i min lilla bubbla länge nu och jag är inte längre säker på att jag vet hur en bör bete sig ute bland folk, på jobbet. Och dessutom har alla dessa månader hemma gjort att jag inte trivs bland många människor. Jag gillar inte människor vidare mycket. Jag föredrar att vara hemma, men då det ger sjukt lite pengar att gå hemma är det bättre att jobba. Jag håller nu tummar och tår för att denna känsla ska gå över. Eller åtminstone släppa lite.

Jag kommer troligtvis snacka sjukt mycket, som jag alltid gör när jag blir obekväm. Babblar på om allt och sedan minns jag inte vad jag sagt. Delger säkert människor information om mig själv som jag borde hålla tyst om. Jag litar inte ett dugg på mig själv. Ge mig en spärr tack!

Och pratar jag inte mycket, oerhört mycket så är jag tyst. Vore bra om jag kunde finna ett mellanläge.

Snart är måndagen här och det får helt enkelt bli som det blir.

Hoppas dock innerligt att veckorna susar förbi fort så att vi snart nog sitter i solen i Spanien och dricker varsin mojito.

Christofer och jag alltså, barnen får alkoholfritt.

Stundens farhågor

Tänker mycket på förlossningen som kan komma att bli närsomhelst nu och under hela denna graviditet har jag känt mig lugn vid tanke på den. Så är inte riktigt fallet nu. Nu börjar jag bli nervös, jag anar att det är åldern. Försöker att inte tänka på saker som kan gå fel och har förbjudit mig själv att lyssna på och läsa om förlossningar som gått käpprätt åt skogen. Det skulle bara oroa mig och jag vill vara lugn inför det som väntar.

Förutom tankarna på vad som skulle kunna gå fel har jag också börjat fundera på Christofers roll. När vi fick Julian twittrade han inte. Men nu, nu tänker jag mig att han kommer vara djupt försjunken i twitteruppdateringar om sin prekära situation som bisittare att han glömmer mig.

Så mycket tänkte jag på detta i natt att jag hade god lust att avsluta hans konton på alla sociala medier. Sedan kom jag på att det faktiskt räcker om han inte är uppkopplad under förlossningen. Alltså får jag införskaffa nån slags störningsmojäng som går att gömma i förlossningssalen.

Nu vet jag ju givetvis att han kommer att finnas där för mig och att alla dessa tankar är onödiga. Under Julians födelse var han en klippa och jag har absolut inget att klaga på.

Detta är helt och hållet mina orostankar som gravid.

Sedan att han försöker skämta om NHL-matcher om jag föder nattetid, försöker jag ignorera.

Nojig mamma…

Nästa vecka börjar Julian förskoleklass och som den nojiga förälder jag är, oroar jag mig givetvis för diverse saker:

  • Tänk om han inte trivs
  • Tänk om de glömmer bort att han är där
  • Tänk om de inte ”ser” honom
  • Tänk om miljön är för stökig och jobbig för honom

Tänk om. Tänk om. Tänk om.

Sedan har vi ju detta att han fr o m en månad efter bebisens födelse inte får äta lunch på skolan. Då är det tre timmar som gäller varje dag. Att han inte får gå på fritids gör inget, jag vill gärna vara med honom, men att inte få äta lunch är så jäkla idiotiskt. Att vara med under måltiderna är så viktigt för den sociala biten. Dessutom är allt nytt och då jag vet att min son är lik mig, är nytt lite skrämmande. Julian själv har dock tagit detta med att inte äta med ro. Han tyckte  t o m att det var ganska bra.

Sedan har vi Elian som ska börja högstadiet. Oroar mig även lite där, men bara lite. För honom blir det ju en ny skola, men han har redan kompisar som går där så det kommer bli bra. Dessutom har han valt fotbollsinriktning som han ser framemot.

julian 036Tänk att mina grabbar varit så här små.

Barcelona och en nojig mamma.

Barcelonaresan närmar sig med stormsteg och så även min flygnoja och vara-borta-från-barnen-rädsla. Försöker ta det lugnt och inte låta nojan ta över. Gör den det kommer jag aldrig kunna åka iväg någonstans utan ungarna. Och det vill jag. Ser väldigt mycket framemot dessa dagar och nätter ensam med kärleken. 

Följande dagar har jag en del att ordna:

Klippa och färga håret
Köpa en ryggsäck
Köpa skor
Ta fram allt jag vill ha med och sedan ta bort hälften
Hämta ut mediciner
Raka benen

Dessutom hoppas jag på skapliga dagar så jag orkar med denna resa. Jag är en väldigt trött kvinna.

Ofrivillig terapipaus

P g a att jag förhoppningsvis ska vidare till nästa steg i terapin har jag nu en väldigt ofrivillig paus. Det är sjukt jobbigt. Allt är rörigt. Så mycket känslor.

Jag måste vänta. Vänta på att papper ska skickas hit och dit. Vänta på besked om hälsovården anser att jag behöver vidare terapi/samtal/behandling. Jag vet att jag behöver det. Jag vet. Jobbigt nu att någon annan ska ta ställning och bestämma vad jag behöver. Tänk om hen bestämmer fel. Denna oro.

Denna väntan är jobbig. Jag har inget tålamod. Och det är så svårt att börja om. Börja prata med ännu en person. Öppna mig igen. Prata om sådant jag avskyr, sådant som gör ont. Sådant jag helst vill trycka undan och aldrig släppa fram till ytan. Sådant jag lärt mig att glömma.

Jag borde skriva en sång. Jag vill skriva, men jag kan inte. För mycket känslor och jag orkar inte med det. Undviker gitarren just nu. Men jag längtar efter att skapa.

Jag behöver kramar. Kramar i massor.

Mitt i all denna ångest och oro är jag så förbenat lycklig.

Livet är märkligt.

 

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: