En jobbig och obekväm anställd

Förra veckan insåg jag att jag skulle vara ensam delegerad på jobbet under ett kvällspass denna vecka. Påtalade detta då för chefen och sa att jag inte på något vis är redo att ensam dela medicin till de 16 boende. Efter att ha varit hemma i 1 år och 4 månader tar det tid att komma tillbaka och känna sig säker på allt igen. Att dela medicin innebär ju inte bara att öppna en påse och ge ut tabletter. Utan en bör även känna de boende väl, kunna ta blodsocker, blodtryck och lägga om sår. Saker jag kan, men inte har gjort på länge. Så nej, att vara ensam, är för mig, inte ett alternativ.

Chefen vände alla taggar utåt och frågade vad jag tyckte att hon skulle göra åt det. Givetvis anser jag att hon ska se till att det finns delegerad personal alternativt sätta in extrahjälp så att jag har det lugnare. Det var tydligen omöjligt så då förklarade jag att jag i så fall säger upp min delegation. Inte populärt.

Hursomhelst så ordnade det sig till slut genom att en kollega kommer in under några timmar för att dela medicin, något jag är väldigt tacksam för. Otroligt bra av kollegan.

Efter denna händelse har chefen nu fått för sig att jag är skör och inte klarar av att dela medicin och det gör mig så otroligt arg. Nej, jag är inte skör. Jag är stark för jag vet mina begränsningar. Jag vet när jag inte är redo och jag är inte rädd att säga ifrån.

Även om det innebär att jag framställs som en jobbig och obekväm anställd.

 

 

 

 

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: