Australien!

Jag har svårt att hitta orden som med rätta kan beskriva mina känslor för Perth och Australien. Mina två veckor där flög förbi och ”vips smask och jabbadaj”(Fisksaga) var jag hemma i kylan igen. Det enda jag vill nu är att åka tillbaka med familjen och visa dem hur vackert det är där. Hur häftig och makalös vacker naturen och hur den varierar från sand och torrt till underbara gröna nyanser. De långa vackra stränderna och lugnet som infinner sig när vågorna slår mot sand och klippor. Vackra och farliga djur, hajar(såg tyvärr ingen) och fåglar i regnbågens färger. Vingårdar och bryggerier. Det är så mycket jag skulle vilja visa dig, Christofer.

Något som förvånade mig med Perth är att den staden, trots sina närmare två miljoner invånare, inte känns som en storstad. Det är en lugn stad inte jäktig som Stockholm och människor är så trevliga. Det har nästan smittat av sig på mig t o m. Efter två veckor där kan jag konstatera att jag förmodligen skulle kunna tänka mig att bo där några år. Minus är ju naturligtvis avståndet, men ja staden, jag blev förälskad.

Margaret River!

I maj fyller jag 40 och det firades i förväg i Australien genom att de fantastiska människorna jag hälsade på + deras barn bjöd mig på en hel weekend av öl-och vinprovning i Margaret River. Jag är så tacksam och ödmjuk inför deras generositet. Tack ännu en gång ❤

Jag njuter nu av de vackra bilderna och drömmer mig tillbaka. Vem vet, vi kanske någon gång står där på en av de vackra stränderna med sanden mellan tårna hänförd av allt det vackra.

Denna ständigt gnagande oro

Imorgon bär det av mot Doha och sedan vidare mot Perth. Just nu är jag så nervös att mitt normala tillstånd är konstant illamående. Jag önskar ofta att jag vore lite coolare, lite lugnare. Att jag kunde ta allt som det kommer, men nej tyvärr. Jag har oroat mig för denna resa ända sedan jag bokade den i augusti. Så lång tid och så mycket oro. Jag oroar mig för allt.

  • Att flygbiljetterna är fejk(inte ens det faktum att jag faktiskt loggat in på Qatar airways har lugnat mig)
  • Att jag ska missa tåget
  • Missa planet
  • Gå vilse på flygplatsen i Doha
  • Bli sjuk
  • Inte kunna göra mig förstådd
  • Att bagaget ska komma bort
  • Att jag glömmer passet
  • Toabesök på planen(Slipper helst)

När det gäller att hitta saker att oroa sig för är jag en mästare. Kul att vara bra på nåt liksom.

Idag är tanken att jag ska försöka hitta ett inre lugn. Detta kommer att ske genom att införskaffa de sista sakerna jag behöver ha med mig för att sedan gå igenom packningen x antal gånger. Efter det ska jag kramas massor med mina söner för att sedan dela någon god öl med Christofer under kvällen. Om allt blir som jag vill. Planer har alltför ofta en förmåga att gå i stöpet, allra helst när det finns sjuka barn med i bilden.

Jag kommer sakna dessa två. Elian med naturligtvis, men han är så svår att fånga på bild.

Oro till trots är jag obeskrivligt lycklig över att jag har möjlighet att göra denna resa. Något jag alltid ångrat är att jag inte reste mer innan jag skaffade barn, att göra denna resa känns lite som just det. Att resa innan barnen, fast efter. Om ni fattar.

Nu måste jag fylla på kaffekoppen och gå igenom packningen en gång till. En kan aldrig kolla för mycket.

Besök från huvudstaden

Det är härligt, att hur lång tid det än går mellan besöken, är känslan då vi ses den samma. Inga konstigheter, ingen obekväm tystnad. Vi bara är. Vi umgås, pratar, skrattar och mår bra. Barnen leker, busar, bråkar, skrattar och gråter. Precis som barn ska göra. Vi pratar inte om att vi borde ses oftare, inget dåligt samvete, utan vi njuter av stunden som är. Jag älskar det.

Detta är vänskap när den, enligt mig, är som bäst ❤

Nu hoppas jag givetvis att det inte går ett år tills nästa besök, men skulle det bli så kommer allt vara fint ändå.

 

 

 

 

Kaotiskt men underbart

Jag är så förvirrad av allt kaos runtomkring mig. Igår frågade Julian om vi bott i nya lägenheten några veckor och jag kunde inte svara på det. Visade sig sedan att vi på lördag bott här en vecka bara. Det känns som flera.

Hemmet börjar så smått likna ett hem och det känns skönt. Det står fortfarande kartonger och säckar här och där och det är rörigt, men ändå beboeligt. Jag trivs väldigt bra. Vi trivs bra. Nästa steg är att köpa någon slags bokhylla, ett vitrinskåp, ett par stora mattor och sedan fixa en köksö eller liknande. Jag tycker så mycket om att planera hur vi ska ha det.

Herman går med glada steg till förskolan varje morgon och jag ångrar inte att vi bytte. Det är fantastiskt skönt att ha så nära om morgnarna. Det har ju varit lite sisådär med inskolningen de senaste två veckorna eftersom Herman åkte på tredagarsfebern, men förhoppningsvis kan jag lämna honom vanliga tider på måndag och sedan vara i skolan om dagarna igen. Jag blir tokig om jag ska vara hemma längre.

Nu ska jag fixa lite i Julians rum innan det är dags att hämta minstingen.

 

Gävle Strand alltså

Då vi för cirka två år sen hade turen att få denna lägenhet var jag så lycklig. På många sätt har jag älskat den även om vissa detaljer känts jobbiga. Ett badrum är ett badrum för lite, hallen är för liten och visst vore det skönt med ett till sovrum. För mig har det varit avkopplande att bo mitt i stan. Jag älskar att sitta på terrassen och titta ut över taken, jag störs inte alls av diverse stadsljud, även om de usla karaokeprestationerna från sunkhaket nedanför kan vara lite påfrestande ibland. Jag har trivts här, men handen på hjärtat är det inte det ultimata bostadsläget för barn.

  • Inget barnvänligt område
  • Ingen lekpark i närheten
  • Folk(män) som ständigt pissar utanför porten

Att vi i fredags fick veta att vi fått en lägenhet på Gävle Strand gjorde mig(oss) så sjukt jävla glad. Från att ha stått på tolfte plats i kö till att faktiskt få den. Vi har sånt flyt. Lägenheten är en femma med två badrum där diskmaskin, tvättmaskin, torktumlare och kallgarage ingår i hyran. Området är barnvänligt med cykelvägar och en fin lekpark som barnen gillar. Det känns otroligt bra.

Så, ännu en gång är det dags att packa ihop alla pinaler och flytta. Ännu en gång flyttar vi dessutom 1/9. Tredje gången nu så det verkar vara Christofers och min grej.

Hoppas innerligt att vi inte flyttar mer sen. Vore skönt att slå sig till ro.

 

Introduktionsveckan i skolan so far…

Dag 1:

  • Registrering
  • Information om skolan

Dag 2:

  • Studieteknik
  • Omdömen
  • Högskoleprov
  • Behörighet o s v.
  • Gruppindelning

Dag 3:

  • Samarbetsövning(skriftlig och praktisk)
  • Hur lär du dig bäst

wp-1484167758796.jpg

Dag 4(imorgon alltså):

  • Ska spenderas i Hemlingby. Utomhus. Hela dagen. Och vädret ser ut att bli härligt kallt och blött. Jag är entusiastisk.

Hursomhelst, att vara i skolan och veta att jag, när utbildningen är avklarad, kommer kunna söka in på högskolan, det är en sån lyckokänsla. Efter många år kan jag äntligen ta studenten.

Förväntar mig då en studentmössa, ett pyntat flak och massor av bubbel.

 

Herman

Igår fyllde vår Herman sitt första år.

Herman är utan tvekan världens gladaste ettåring. Han har alltid ett skratt nära och är full av energi och bus. Han är envis som en tok och ger denna mamma än mer gråa hår. Glädjen han tillför i vårt liv är stor.

dsc_2378.jpg

Kommande vecka är sista veckan hemma för honom, sedan börjar inskolning på förskola och en ny tid i livet tar sin början. Spännande, roligt och nervöst.

Vi ser framemot allt nytt som kommer!

Att fylla år…

Jag tycker om att fylla år men…

har inte varit överdrivet förtjust i att bli äldre. Efter 35 har jag dock funnit att även det har sin charm. Jag känner mig mycket lugnare nu än för 15 år sedan och jag skulle verkligen inte vilja vara 20 igen. Inte med den osäkerheten och rastlösheten jag kände då.

Livet är så mycket bättre nu. Det finns fortfarande saker jag vill göra. Saker jag vill förändra. Sakta men säkert tar jag mig dit jag vill.

Om 8 dagar blir jag 37 och allt känns som det ska. Mitt liv är riktigt bra. Jag är precis där jag vill vara.

Med Christofer, våra söner och all kärlek.

Jag har det fint.

Morgon när den är som bäst

Huvudet är inte med mig just nu. Jag försöker få till ett vettigt inlägg, men det är svårt. Bomullshjärnan gör sig påmind och jag inser att denna morgon kräver mycket kaffe.

Men jag klagar inte. Jag tycker om morgnar som denna, då endast Julian, Herman och jag är vakna. De morgnarna är de bästa. Nu har förvisso Herman somnat om igen och det är för mig ett bra tillfälle att sova en liten stund. Men nej, just nu föredrar jag att sitta här i köket med en kaffekopp i handen och titta ut på den gnistrande vita snön på taket utanför.

wp-1452410808547.jpg

Lugnet får mig att tänka på hur bra livet är. Hur mycket som ändrats de senaste två åren. Hur långt vi kommit och hur lyckliga vi är.

 

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: