Kusbröd-Lusbröd!

Förr, på den gamla goda tiden.

Innan vi drabbades av vedervärdiga vägglössen,

var mitt favoritbröd till frukost detta:

Nu kan jag dessvärre knappt ta en tugga. Det ser ut som hela brödet är fullt av vägglöss.

Och jag vill inte äta de krypen, de räcker att de käkat på mig.

Blir nog inte mycket till frukost idag.

20130911-090857.jpg

Det vedervärdiga kusbrödet!

Ett år

Ett år har förflutit. Ett år sedan vi hittade de vedervärdiga krypen i vårt liv. 

Hade jag vetat då, för ett år sedan, att jag fortfarande ett år framåt skulle vakna panikslagen på nätterna med känslan av att det kryper på min hud, hade jag inte klarat detta år. Ibland är det bra att man inte vet vad som väntar en. 

Sju månader och otaliga saneringar tog det innan vi vågade andas ut. 

Men, jag är fortfarande orolig. Rummet vi hade löss i används just nu bara som kontor. Vår gamla lussäng står där, redo för soptippen. Även sängbord och byrå ska slängas. Jag varken vill eller vågar ha kvar möblerna som finns därinne. 

Tanken nu är att Julian ska få det rummet som sitt egna. Men hur ska jag någonsin kunna slappna av och låta honom sova där, släpa kuddar och kläder mellan rummen. För mig kommer det alltid att vara ett kryprum. 

SKIT SKIT SKIT!!!!!

Varje dag jag har sovit i min egen säng har känts som en seger. En seger mot helveteskrypen. Därför var det ett enormt bakslag att inatt lyfta på täcket och se ett kryp, litet, men likväl ett helveteskryp. En satans vägglus!

Jag kan inte beskriva med ord hur mycket jag avskyr detta. Hur förtvivlad jag är. Hur mycket jag vill ha mitt lusfria liv tillbaka. Hur mycket jag förbannar dessa löss.

Vi gör allt. Vi har gjort allt vi kan. Giftsanerat otaliga gånger. Haft värmetält två gånger. Tvättat och tumlat. Likväl kommer de tillbaka. Vad är det för fel??? Vad mer kan vi göra? Varför biter inte saneringarna på dem? Är det möjligt att grannarna har kryp och INTE gör något åt de? (Hur man nu skulle kunna vara så urbota dum!)

Jag är så nära en panikattack jag kan komma! Fy faan för detta!

Sovrummet är snart vårt

Efter så många månader med ett rum som varit saneringsobjekt, ”pestsmittat” och förbjudet området, känns det nu konstigt att barnen får vara därinne igen. Under lustiden har vi(Christofer) naturligtvis sovit i rummet som man måste. Men barnen har fått hålla sig därifrån.

Inatt var så första natten på länge som Julian sov hos oss. Och nu vill han inte komma därifrån. Skönt att äntligen få ligga i mammas och pappas säng. Speciellt då man är sjuk och inte orkar någonting alls.

Nu har vi inte sett ett lusspår på snart tre veckor. Men jag ropar inte hej än. Så envisa som dessa löss var så skulle det inte förvåna mig om det ligger en liten jäkel och lurar i någon vrå.

Nejdå, för säkerhetsskull väntar jag några veckor till innan jag börjar använda garderoberna igen. Just nu vågar jag inte.

Dags att leta fram ett täcke…

När vi drabbades av vägglöss, kunde jag inte föreställa mig att det skulle ta sådan lång tid att bli av med dem. Det har snart gått ett halvår sedan vi upptäckte de mycket ovälkomna gästerna.

Hursomhelst, jag trodde givetvis att detta skulle vara över långt innan vintern och kylan satte in, så jag tvättade och tumlade alla täcken, filtar, extrakuddar och slängde ner de i säckar och bar ner dem till förrådet. Nu har jag dryga 20-talet säckar inslängda i ett pytteförråd. Och i nån av de säckarna ligger våra täcken.

Och nu är det kallt. Jag fryser hela tiden och att sova med endast ett påslakan känns inge vidare. Fryser så jag skakar varje natt. Och att gavlegårdarna är så snåla när de gäller värmen hjälper inte heller. Uppskattar en sval lägenhet, men inte när det är så kallt att man ständigt går omkring med stel kropp och huttrar.

Jag har inget annat val än att masa mig ner till förrådet och rota i säckarna. Imorgon. Jag väljer att frysa en dag till.

Morgonen efter

Så här pigg och fräsch är jag efter natten i lusrummet! Vaknade otaliga gånger, men skam den som ger sig. Sover absolut där inatt igen!

1-0 till mig, lössen!!!

20130121-061208.jpg

Saneringsonsdag

Så, nu har saneringsfirman varit här igen. Idag slängdes värmetältet(ännu en gång) upp i vardagsrummet och rubb och stubb från sovrummet slängdes in i det 100-gradiga tältet. Möbler, tavlor, lampor och böcker. Ja allt som fanns i rummet. Dessutom sprutade de hela rummet med gift. Golvet var fortfarande fuktigt(indränkt efter mitt önskemål) när vi kom hem åtskilliga timmar efteråt.

Nu kan vi inte göra annat än att vänta, kolla efter nya lusspår och hoppas på det bästa. Nån gång måste ju helvetet vara över!!!

Sedan har jag funderat på hur jag ska kunna sova i rummet igen. Även om krypen till slut är borta är inte min fobi det. Jag drabbas av en inre panik varje gång jag går in i rummet. Idag hoppade jag högt när C rörde vid min armen då vi stod och kollade väggarna. Vet inte vad jag trodde, att en jättelus attackerade kanske.  Jag är verkligen på helspänn!!!

Nu ser jag tre olika alternativ:

1. Jag somnar på soffan sedan bär C in mig i sovrummet. (Fördel: jag slipper våndas till sömns. Nackdel: C kommer aldrig orka bära mig.)

2. Jag börjar med att ligga i sängen 5 min, för att sedan öka tiden varje dag. Till slut måste jag få ihop en hel natt.

3. Vin. Bubbel och en whisky.