Ibland undrar jag om du någonsin tänker på mig?

Ibland är det svårt att förstå att det redan passerat tio år. Då och då funderar jag på hur mitt liv och hur vårt liv sett ut idag om allt inte blivit som det blev. Hade jag gjort samma val? Dina kloka råd och tankar kanske hade fått in mig på en annan bana. Det är sådant jag aldrig kommer att veta. Under alla dessa år har jag saknat vår vänskap. Hur du känner har jag ingen aning om. Vi försvann för varandra. Stunderna är många då tanken snuddat vid mig, tanken att vi kunde ha löst allt, men åren kom och gick och avståndet växte sig allt större. Våra liv förändrades och det som först kändes möjligt blev omöjligt. Jag var osäker och rädd, jag är det än idag. Den styrkan jag skulle behöva för att kontakta dig besitter jag inte.

Under dessa år som gått har vi endast stött på varandra ett par gånger. Märkligt hur en kan bo i samma stad och ändå aldrig träffas. Det är fullt möjligt att jag aldrig kommer se dig igen, vi vistas inte i samma stadsdel och vi har inga gemensamma vänner längre. Det gör det hela lite lättare.

Jag är idag fullt medveten om vad jag gjorde fel, att jag gjorde fel. Hur jag svek dig. Saker jag sa och hur jag feltolkade ett och annat, men inget har någon betydelse nu längre. I många avseenden var jag omogen och totalt oförstående och det skäms jag för, jag är inte den personen längre. Jag är äldre och livet som passerar har satt sina spår hos mig. Många är stunderna då jag saknat våra samtal och alla dagar vi tillbringade tillsammans. Jag älskade det vi hade, men tyvärr förstod jag det alltför sent.

En gång skrev jag en sång till dig. Minns du?

Taste of wine™

I’m sorry but you got me

paralysed for a while

I’m sorry you found a way

to make me cry

But with all this anger

I’m getting confused

and if we don’t believe

I’m losing you

She fills me up

like the bitter taste of wine

I know her soul

as she knows mine

maybe she could take me to see further

to feel I believe I still need her…

Livet kan vara så jäkla bra och dåligt samtidigt. Just nu är det så.

De kryper inom mig och jag vet inte vad jag ska göra, vart jag ska ta vägen eller vilken väg jag ens ska gå. Allt är så oklart och jag avskyr det. Jag behöver så intensivt veta vad som händer framöver. Vad ska jag göra till våren? Plugga in fler gymnasieämnen? Distanskurser kanske..  Plugga kurs på högskola? Vilket inte känns troligt med tanke på att jag inte kommer kunna skicka in omdömena i tid. Jobba? Helvete heller! Allt är så grötigt, rörigt och ostrukturerat. När dessa perioder livet kommer vill jag ge upp, dra ett täcke över huvud och bli väckt då livet åter är i ordning.

Det enda jag vet med säkerhet inför våren är att jag måste göra något som genererar i pengar. Hoppas bara att det inte innefattar arbete i flera månader.

Annars då? Jo, inte är det så här illa och rörigt jämt. Livet är faktiskt rätt bra mellan varven. Herman har fyllt två och trivs bra på förskolan, Julian gillar sin skola, utom på torsdagar då de har idrott. Då avskyr han den. Och Elian har påbörjat sitt sista år på grundskolan. Nu pratar vi betyg och gymnasieval vilket känns spännande och härligt. Tänk att vi snart har ett barn som går på gymnasiet. Tiden springer iväg.

Näsa vecka är det debatt på engelska som gäller. Läraren har valt ämne och åsikt till oss. Min grupp anser (ofrivilligt) att ”The gender business discussion is not necessary”. I början kändes det svårt att argumentera för något så idiotiskt som detta, men nu har jag klivit in i en roll så detta kan bli kul. Hoppas jag i alla fall. Vi har lagt ribban högt med argument i form av:

  1. According to the bible..
  2. Men are naturally superior…

Jag ser inte hur vi skulle kunna förlora denna debatt.

Imorgon ska Christofer äntligen få sin 35-årspresent av mig. Det i form av en natt på Högbo brukshotell, massor av gott att äta och dricka samt mitt snygga sexiga sällskap. Vill inte skriva trevliga för jag är inte alltid en trevlig person.

Dock försöker jag komma in i rollen inför debatten så ”I obey my man” eller något sådant.

Tankar

Igår.

Kollar Twitter en snabb sväng innan det är tänkt att jag och lilleman ska lägga oss. Ser tweets om Paris, vad nu? Vad är det som sker? Oron känns i maggropen. Stannar uppe en timme. Två. Fortfarande ingen lösning på attentatet. Lägger mig med en klump i magen och jag vet att Paris kommer vakna till sorg och katastrof medan jag har turen att vakna till högljudda barn, trygghet och kärlek.

Idag.

Hela denna dag har varit surrealistisk. Jag har umgåtts med fina systrar och deras barn. Vi har pratat och skrattat och mått bra. Jag mår bra. Allt medan så många andra familjer nåtts av dödsbud. De har förlorat sina döttrar, söner, parterns, vänner, kolleger o s v. Livet är bra jävla orättvist.

Oskyldiga människor drabbas när dårar utför attentat. I mina ögon är det just dårar de är. Och det finns ingenting som rättfärdigar det de gjort. Ingenting.

Ikväll.

Häller upp en öl. En ”double chocolate stout”, en favorit. Tar en klunk, tänder en cigg och känner lugnet ute på terrassen. Livet är bra för mig. Jag är lycklig som tusan.

Men tänk hur fort det kan ändras. Kanske kände många människor i Paris likadant igår.

7-års kärlek

I maj är det 15 år sedan vi hånglade upp varandra på ett dansgolv.

Idag är det 7 år sedan jag drog med Christofer hem efter en utekväll.

8 år tog det för oss att hitta kärleken.

Under dessa 7 år har vi älskat, skrattat, diskuterat, bildat familj, bråkat, tvivlat, studerat, arbetat, glidit isär, hittat tillbaka och till slut kommit till ro med att vi hör ihop. Vi vill möta livet  tillsammans.

Det är kärlek.

Spanien2010 200

Livet ändras så snabbt..

Kommer du ihåg den där festen, för många år sedan, då vi kom dit i likadana klänningar?

Sedan ute på Heartbreak frågade folk om vi var syskon eller tvillingar. Och vi skrattade.

Minns du?

Eller i vintras, då vi sågs och pratade om att träffas, vi gamla kollegor. Det blev aldrig av. 

Nu finns du inte mer och det känns så jäkla orättvist.

Fina fina du ❤

Paus!

Då och då hamnar jag i en rejäl bloggsvacka.

Nu för att så många känslor och tankar fyller upp mitt inre och jag inte på något sätt vet hur jag ska få ner det på papper(skärm)!

När livet inte är på topp och viktiga beslut skall tas känns det banalt att blogga om den enkla, men stressiga vardagen med barnen.

Så nu tar jag en paus. En paus från det enkla och dyker ner i det svåra.

På återseende när livet är i ordning.