Ibland är jag inte alls vän med mig själv

Jag är inne i en period då jag inte riktigt är vän med livet eller med mig själv. Det är ok att komma in i en sådan här period för jag vet att den tar slut. Jag är övertygad om att jag kommer att må bra igen.

Just nu känns dock allt pissigt och alldeles för svårt. Jag sover för lite och ligger efter med skoluppgifter. Sitter just nu och försöker bestämma vad jag ska ta tag i först. Vad borde jag börja med, vad är viktigast. Ska jag läsa, skriva eller räkna lite? Herregud! Allt känns rörigt och helst av allt vill jag stoppa huvudet i sanden och hoppas på att allt mirakulöst blir gjort.

Att Herman krånglar vid nattningen varje kväll gör att tiden för studier minimeras avsevärt. Det stressar mig. Till råga på allt har jag sjukt jobbiga pmsdagar. Känner mig genomledsen och känslan av att vara världens sämsta förälder återkommer ständigt.

Att livet inte kan vara på topp för jämnan kan jag acceptera, men att det ska vara så jobbigt ibland är nästan mer än jag mäktar med.

Ser framemot att komma ut på andra sidan av detta elände.

tumblr_ob5h1xHXuZ1uqtds1o1_1280

Sådant som rört sig i mitt huvud den senaste veckan

Den senaste veckan poppar det upp tankar i mitt huvud hela tiden. Allt är en röra och känslomässigt åker jag på en jäkla bergochdalbana. Känner mig ledsen och glad om vartannat. Lycklig hela tiden.  Otroligt jobbigt, men förhoppningsvis övergående. Och inte helt oväntat efter en sjukt jobbig graviditet.

Lite av det jag tänkt på:

  • Det gör jävligt ont att föda barn. Tur att en glömmer fort.
  • Lustgas är bara för trevligt. Lite ledsamt att jag inte får uppleva det igen.
  • Christofer var verkligen en klippa under denna förlossning med. Bästa jag kan ha vid min sida.
  • Jag har nu 3 barn. Tre barn. 3 barn. Tre barn.
  • Jag är ensam av kvinnligt kön i vårt hushåll vilket borde innebära att jag bestämmer.
  • Det är grymt obekvämt att sova på sidan med större bröst.
  • Hur kan en vara så förbenat lycklig över bebis och så ledsen på samma gång?
  • Sjukhusets nätbyxor är grymt sköna. Skulle använda de ständigt om jag kände mig sexig i dem. Nu är så inte fallet.
  • Varför har förlossningsavdelningen så hårt och strävt toapapper? Inte det en vill torka sig med efter att ha krystat fram en bebis.
  • Varför är jag så nojig efter att ha fått tredje barnet? Är det åldern?
  • När ska jag få sova bra igen?
  • Kommer mina bröst förvandlas till torra skinnlappar efter att ha ammat denna bebis?
  • Jag har sötaste bebisen i världen här hemma.

Jag skulle behöva lite energi nu.

Om jag bara kunde få vakna en morgon och känna mig lite bättre till mods, men det verkar ju totalt hopplöst. Det är inte så att jag tror eller för den delen har den känslan att jag kommer vara gravid för evigt men…  Givetvis vet jag att bebin kommer tids nog och skulle det ta två veckor till så klarar jag det med.

Men det skulle vara så mycket lättare om jag inte var så trött och ledsen. Dessutom känns det som att alla muskler i min kropp förtvinat p g a att jag varit så dålig och nu med x antal kilos uppgång är jag för tung för mina muskler. Längtar efter att kunna ta längre promenader igen och känna att jag orkar med min egen kroppsvikt. Träna är något jag också ser framemot, men det kommer dröja innan jag är där. Mitt första mål efter bebin kommit är att gå och hämta Julian från skolan, inte så långt men likväl en utmaning för en muskelbefriad stackare.

Läser diverse råd inför förlossningen:

Se till att få mycket sömn och vila – Absolut. Skulle sova om nätterna om jag kunde.

Ät mycket kolhydrater – Ok, jag äter det jag mår minst illa av.

Förlossningar är jobbiga så se till att samla kraft – Vilken kraft? Har ju för fasiken ingen kraft kvar. Bara att resa sig från sittande position är en kraftansträngning jag knappt klarar av utan att låta som en nittioårig överviktig stackare.

Nej, så svag som jag känner mig nu får de nog dra ut ungen ur mig.

Tankar, ångest och kärlek

Att gå och prata om saker som hände förr påverkar mig väldigt mycket mer än jag trodde att det skulle göra. Efter senaste besöket känner jag mig helt tömd på energi och så ledsen. Tänker på hur svårt det är att bearbeta allt och gå vidare. Tänker på hur mycket det jag utsatts för påverkar mig och mitt förhållande idag. Tänker på den oro som ständigt finns inom mig. Tänker på mitt irrationella beteende.

Tanken på att förlåta finns där, men jag är inte redo än. 

Tryck över bröstet och det känns tungt att andas. Ångest. Allt är rörigt och jobbigt. Vill stänga ute alla när jag känner så här. Trycka undan alla känslor och fortsätta i en bubbla, men jag tvingar mig själv att känna för jag vill ta itu med allt nu. Jag vill verkligen det.

Igår kväll ramlade jag ihop på soffan efter att barnen lagt sig, Låg sedan där och stirrade i väggen i nästan en timme innan jag orkade stiga upp och fixa de vanliga kvällsbestyren.

Hade utan problem kunnat fastna på soffan hela natten om inte C övertygat mig om att det bästa var att kramas med honom. Helt klart hade han rätt. Känner mig aldrig så älskad, lugn eller trygg som när jag är nära honom.

Tänk så långt vi kommit ändå. Så långt jag kommit. Ensam är inte starkast.

Jag behöver honom.

Men… måste det vara så här jobbigt att må bra igen?

Grinig gubbe

Idag var jag ner på stan med Julian.

Han ville inte alls gå och han gnällde oavbrutet. Han skrek inte utan gick och smågnällde.

När vi är inne på  HM, för att byta ett par byxor, går en gubbe förbi Julian och säger

håll käften ungjävel” till honom.

Jag frågade snabbt vad han sa och han mumlade något till svar.

Sedan fortsatte jag med att säga:

Det är bättre att du håller dig hemma om du ska störa dig på barn. Barn låter ibland. Jävla gringubbe. Gå härifrån.

Sen gick han.

Detta gjorde mig så ledsen och så arg.

 Ska inte barn få vara barn? Barn är glada, arga, ledsna, gnälliga etc. Och ja, de är det på allmän plats.

Och jag kan ta att okända säger ifrån till mina barn om de beter sig olämpligt, men ALDRIG på detta vis.

Och till min Julian, fina lugna Julian som som inte gör mycket väsen av sig.

Idag hade han en dålig dag och det var tydligen helt fel.

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: