Kroppsacceptans

Jag har vid upprepade tillfällen fått kommentarer som ”Du verkar inte bry dig om att du gått upp i vikt” och ”Du var så smal när vi sågs första gången”  eller ”Du bantar aldrig”.

  1. Jo, jag bryr mig om att jag har gått upp i vikt. Jag bryr mig för att samhället så tydligt bryr sig. Själv gör jag det jag kan för att acceptera mig själv som jag är, med viktuppgång och allt. Jag vill vara nöjd med mig själv, men det är svårt.
  2. Ja, jag var smalare förr. Jag var även fast i ett självdestruktivt beteende med psykisk ohälsa efter en allt annat än bra relation. Under den tiden åt jag lite, rökte mycket och var sjukt olycklig. Jag var även yngre och med åldern ökar kroppskilona lättare, även sköldkörtelrubbningar gör sitt.
  3. Nej, jag bantar aldrig. Under hela min uppväxt var det ofta tal om bantning och dieter av olika slag. Jag minns tydligt en gång då jag tagit en extra portion efterrätt och en person i min närhet utbrast: ”Ska du verkligen äta mer. Du kan bli tjock.” Dessa ord satte så djupa spår i mig att jag många år efter den incidenten hade svårt att ta påfyllning utan att få dåligt samvete.

Efter år av självhat och upprepade försök att älska min kropp har jag kommit fram till att jag inte behöver älska den. Istället försöker jag acceptera den som den är eftersom det är den kropp jag har. Jag försöker att inte bry mig så mycket om hur den ser ut utan lägga mer fokus på hur den mår. Jag vill komma bort från alla tankar om hur en kropp bör vara för normkroppen och dess ideal är sprunget i hur en man anser att vi kvinnor bör se ut och det är något jag ger blanka fan i. Jag försöker värdera min kropp i hur den mår fysiskt och inte i huruvida en man anser mig vara snygg eller knullbar.

Min kropp klarar av mycket av det jag vill, men några få mål återstår att försöka klara av. Inget av de målen innefattar att banta eller dylikt. Sådant gör jag inte.

Kroppspositivitet – så viktigt, men så jäkla svårt.

Jag älskar alla dessa konton med kroppspositiva kvinnor. De ger mig styrka att orka existera i denna alltför skönhetsfixerade värld,  som så ofta får mig ur balans. De får mig att känna att jag är bra som jag är. Att en kropp är en kropp som en kan se på ur många vinklar varav INGEN är fel. Ibland ser jag smal ut, ibland tjock och båda bara är. Min kropp är. Varken ful eller snygg. Det är varken bra eller dåligt, den existerar för att jag gör det.

Min kropp är fantastisk på många vis. Min kropp har burit tre barn, spytt sig igenom tre graviditeter och fött fram tre barn. Min kropp har gått ner i vikt och gått upp i vikt. Min kropp har hånats och skrattats åt. Min kropp var inte alltid min. Min kropp har sparkats på. Tagits.

Min kropp har älskats.

Det är fantastiskt och fascinerande att ens kropp klarar av så mycket och det är sorgligt att jag mot denna kropp har känt sådant förakt. Jag har, under så många år, känt att jag aldrig duger. Jag hittar ständigt nya fel, nya skavanker, men de finns ju där som bevis på allt min kropp gått igenom. Hur kan det vara negativt? Jag har så många gånger blivit arg för att Christofer inte ser alla mina brister, alla mina fel.

Jag tänker låta honom älska mig nu.

Jag är trött på hetsen att gå ner i vikt, se smal ut, vara vältränad, tänka på kosten. Allt är ofta så jäkla hysteriskt och pretentiöst. Träna om du må bra av det. Träna inte om du mår bra av det. Ät allt du vill, följ nån diet. Gör det du vill, men pracka inte på mig ditt onödiga kunnande om diverse e-ämnen. Vill jag veta frågar jag. Skrämmer socker skiten ur dig? Ät det inte då, men håll tyst om dina farhågor då jag trycker i mig smågodis. Jag är inte intresserad huruvida socker ger mig cancer eller inte.

_20180531_084701.JPGHäromdagen köpte jag en baddräkt och när jag stod där i provhytten kändes det rätt bra. Inte för att jag kände mig fin utan för att jag kände mig helt ok. Ok med mina mjuka lår, ok med mina celluliter. De finns där, men de stör mig inte längre.

Efter denna självinsikt drog jag till badhuset med Herman och Julian.

IMG_20180531_083731.jpg Idag tog jag på mig en klänning jag ratat under flera år. En klänning jag egentligen älskar, men som jag inte tar på mig för att jag ser ut att ha så stor rumpa i den, så breda höfter. Sanningen är att jag har stor rumpa och breda höfter och klänningen framhäver det. Har nu bestämt mig för att älska det jag har och inte hata mig själv hela tiden.

39 år. Tre barn. Otaliga år av självförakt.

Nu är det nog!