Vikten av vikten

Vikten har så länge jag kan minnas varit en fiende till mig. Från barndomen, tonåren vidare in i mitt unga vuxenliv. Jag minns prat om olika dieter från barndomen, om vikt och fördelen med att vara smal. När jag var liten var jag inte rädd för sjukdomar eller olyckor.

Jag var rädd för att bli tjock.

Hur jävla idiotiskt är inte det?

Att väga sig har för mig alltid varit förknippat med ångest. Och det gör mig arg och ledsen. Varför är det så viktigt hur mycket folk väger? Om jag nu väger 50, 80 eller 100 och trivs är inte allt bra då? Varför tar folk sig friheten att uttrycka sina åsikter? Jag bryr mig inte om ifall andra anser att jag gått upp eller ner i vikt eller huruvida det är bra eller dåligt.

INTE INTRESSANT!

Då jag var gravid med Herman hade jag ångest innan varje barnmorskebesök p g a vägning. Försökte ta upp det med henne, men hon förstod inte alls. Hennes förslag var att jag skulle väga mig hemma istället. Som att det skulle göra någon skillnad.

JAG VILL JU INTE VÄGA MIG ÖVERHUVUDTAGET!

Vikten ger mig ångest, de där siffrorna gör mig illamående och jag vill inte veta hur mycket jag väger. Jag mår bra nu, det är allt som betyder nåt.

 

 

Ben och kroppsnoja

Jag har i många år känt ett enormt förakt för mina ben. Jag har kollat på dem, memorerat varje skavank och avskytt dem på alla sätt och vis. Somrarna har varit jobbiga p g a detta och tanken på att gå i korta klänningar har inte funnits på många år.

Jag har så länge låtit en annan människas åsikt trycka ner mig och inte vågat tro eller hoppats på att jag är bra som jag är. Att jag är fin. Inte att jag duger, att jag är perfekt precis som jag är.

Nu ikväll kände jag att det räcker. Jag har fått nog. Jag tänker inte låta ord från det förflutna styra över mig längre. Hans ord betyder ingenting längre. Jag är starkare.

Så jag gick ut i detta:

Jag har nu vunnit ännu en seger och det är ännu ett steg i rätt riktning. Kanske dröjer det länge innan jag är bekväm nog att visa benen igen, men just ikväll vann jag och det känns grymt.

Selfies, bröst och kroppsförakt.

Ibland lyckas jag ta väldigt fina bilder på mig själv och då känns det bra att lägga upp dem på någon social media. Givetvis för att få bekräftelse och lite för att visa världen hur snygg jag faktiskt är ibland. Det är en härlig känsla.

Häromdagen lyckades jag ta en sjukt snygg bild… på mina bröst.

Kände genast att detta borde jag visa världen, men självfallet tog jag beslutet att låta bli. Facebook, Instagram och Twitter är inte riktigt där än och jag vill faktiskt inte bli avstängd p g a pornografiskt innehåll. Nej tack! Och ska jag vara ärlig så är nog inte jag där heller. Kände bara, just i den stunden, att jag borde visa någon detta fina kort.

Hursomhelst, att jag tar en bild, kollar på den och känner ”fan va snygga bröst jag har” innebär att jag tagit ännu ett steg ifrån mitt kroppsförakt och det är så jäkla bra. Jag är verkligt stolt över mig själv och börjar känna mer och mer att jag är riktigt jäkla bra som jag är. Jag stannar inte längre vid ”jag duger” och det är en härlig känsla.

Snart är det bara benen kvar att lära sig älska.

 

Ett evigt kämpande mot denna kroppsnoja

 

Detta är en sådan dag då jag känner för att fixa till mig med snygga kläder och lite smink, men ändå inte gå ut någonstans. Mer vara snygg för mig själv(och Christofer om han behagar komma hem någon gång).

Jag tycker att det är svårt att hitta något jag trivs i nuförtiden. Har inte riktigt förlikat mig med att jag inte är lika smal som innan Herman. Men jag vill inte banta eller börja någon diet. Jag vill lära mig att trivas med mig själv. Jag vill må bra precis som jag är. Med mage och med skavanker, tyckte ett tag att brösten kunde vara lite större, men nej, nu gillar jag dem igen. De är fina.

Känner lite som så att jag har spenderat tillräckligt många år av mitt liv med kropps- och viktnoja och jag orkar inte med det längre. Så jag väger mig inte. Vikten säger mig ingenting. Den ger mig bara ångest. Dessutom försöker jag titta på mig själv i spegeln utan att känna avsmak. Det går sådär. Ibland bra, ibland dåligt. Men jag kämpar vidare liksom.

Idag vågade jag mig på att prova en klänning som jag inte alls trivts i på ett tag och nu kändes den plötsligt bekväm. Inte för att jag blivit smalare utan bara för att jag just idag trivs med mig själv. Det där pendlar ju lite beroende på humör.

20160402_150523.jpg

Idag känner jag mig fin och det är en härlig känsla.

Minnen som gör ont

En dag som denna, för x antal år sedan, åkte jag drygt 180 mil med buss för att gå på en konsultation angående en bröstförstoring. Det ansågs nämligen att jag hade för små bröst.

Minns hur en kvinna i släkten pratade om sitt tonåriga barnbarn och sa att ”har hon inte fått mer bröst när hon är vuxen kommer jag se till att hon opererar sig”. Så vidrigt och avskyvärt att definieras utifrån sin kropp. Som att stora bröst skulle göra någon till mer kvinna än en med små.

Jag var en väldigt nedtryckt, låg och ouppskattad ung kvinna på den tiden och när så många sa att jag behövde fixa brösten för att rädda förhållandet lät det bra. Det lät riktigt, som den enda lösningen. Någonstans där trodde jag innerligt på att han skulle älska mig och vilja vara med mig om jag genomgick en del förändringar. Min enda uppgift, min kropps enda uppgift var att tillfredsställa honom och fann han mig inte attraktiv nog, var det givet att jag skulle lägga mig under kniven.

Då, under den tiden i mitt liv, var jag så hjärntvättad av honom och av hans släkt att jag lät deras åsikt om min kropp, MIN KROPP, ha betydelse. Det var en självklarhet att de hade rätt.

Jag gick på den där konsultationen och jag minns hur jäkla obekväm jag kände mig. Hur ledsen jag var inombords och hur magen värkte av ångest. Jag ville bara känna mig uppskattad och älskad.

Det blev ingen förstoring av mina bröst. Jag åkte hem till Sverige igen fick perspektiv på saker och ting och insåg att jag inte ville. Att jag aldrig velat.

Idag har jag så svårt att förstå att hon jag var då och kvinnan jag är idag faktiskt är samma person.

Vi är samma, men ändå inte.

Vinterjacka och kroppsnoja

Det är kallt ute nu. Så kallt att jag skulle vilja ha på mig min vinterjacka. Problemet är bara att den sitter så grönjävligt tajt över höfterna och rumpan. Det som känns än värre är att jag köpte den då jag var gravid med Julian. Då var den stor. Kollar på den nu och försöker bestämma mig om jag var

1. väldigt smal då(trots graviditeten)

eller

2. tjock nu.

Hursomhelst åker den i klädinsamlingen snart för jag mår bara dålig av att se den hemma. Dags att köpa en ny.

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: