Känslor

Jag är en person som känner och tänker lite för mycket. Jag analyserar folks beteende, kroppsspråk och tonläge. Många gånger gör jag saker större än de är, ser konflikter där ingen konflikt finns. Det är snårigt och frustrerande att vara så här. Det är jobbigt för småsaker blir stora helt i onödan. Och bråk uppstår där jag egentligen skulle kunna låta saken bero. Att jag dessutom har svårt att sätta ord på känslorna, speciellt då jag är upprörd, gör inte saken lättare.

images-1

Jag försöker att inte överanalysera de i min närhet, men det är så jäkla svårt när en är mitt i en känslostorm. Att jag vet om hur jag fungerar gör livet lite lättare och nuförtiden tar jag inte bort folk från Facebook lika ofta eller gör slut med Christofer. Han för den delen är van, så skulle jag en dag vilja göra slut skulle han inte tro mig i alla fall.

För några år sedan orkade jag inte med att känna så här mycket så jag ”stängde av” vilket resulterade att jag blev mer känslokall. Det var inte bra alls. Jag förlorade kontakten med mina egna känslor och visste knappt ut eller in. Som tur var vaknade jag upp en dag och tillät mig själv känna igen. Det var det bästa som kunde hänt mig. Allt blev mycket bättre efter det.

Idag tar jag mina känslor för vad de är, en del av mitt sätt att vara och det är inte längre jobbigt att vara ledsen emellanåt. Att gråta kan vara en enorm jäkla befrielse. Särskilt att fulgråta.

Det är härligt och rensar kroppen på allt.

Känslor och snor.

 

Sådant som rört sig i mitt huvud den senaste veckan

Den senaste veckan poppar det upp tankar i mitt huvud hela tiden. Allt är en röra och känslomässigt åker jag på en jäkla bergochdalbana. Känner mig ledsen och glad om vartannat. Lycklig hela tiden.  Otroligt jobbigt, men förhoppningsvis övergående. Och inte helt oväntat efter en sjukt jobbig graviditet.

Lite av det jag tänkt på:

  • Det gör jävligt ont att föda barn. Tur att en glömmer fort.
  • Lustgas är bara för trevligt. Lite ledsamt att jag inte får uppleva det igen.
  • Christofer var verkligen en klippa under denna förlossning med. Bästa jag kan ha vid min sida.
  • Jag har nu 3 barn. Tre barn. 3 barn. Tre barn.
  • Jag är ensam av kvinnligt kön i vårt hushåll vilket borde innebära att jag bestämmer.
  • Det är grymt obekvämt att sova på sidan med större bröst.
  • Hur kan en vara så förbenat lycklig över bebis och så ledsen på samma gång?
  • Sjukhusets nätbyxor är grymt sköna. Skulle använda de ständigt om jag kände mig sexig i dem. Nu är så inte fallet.
  • Varför har förlossningsavdelningen så hårt och strävt toapapper? Inte det en vill torka sig med efter att ha krystat fram en bebis.
  • Varför är jag så nojig efter att ha fått tredje barnet? Är det åldern?
  • När ska jag få sova bra igen?
  • Kommer mina bröst förvandlas till torra skinnlappar efter att ha ammat denna bebis?
  • Jag har sötaste bebisen i världen här hemma.

Märkliga drömmar

De senaste veckorna har jag drömt märkliga drömmar. Konstiga drömmar, en del kan jag inte ens berätta om för de känns lite opassande. Oftast kommer dessa drömmar efter dagar då jag mått sjukt illa och spytt mycket(vilket iofs är var och varannan dag nu).

Händer alltför ofta att jag vaknar småirriterad eller smått svartsjuk över nåt som hänt i drömmen. Ja, jag vet att det är helt orimligt av mig att klandra någon eller vara arg på någon för nåt de gjort i MIN dröm och inte på riktigt.

Ni som känner mig vet dock att jag kan ha svårt att släppa saker som hänt även om de hände i en dröm. Drömmer jag att C gör något dumt mot mig tar det i regel halva dan innan jag släppt det. Helt obegripligt jag vet.

Han suckar djupt åt detta och förstår inte alls hur jag fungerar. Och ska jag vara helt ärlig förstår jag inte själv heller.

Den enda som jag vet förstår mig är storasyster, för hon är likadan. Eller har jag fel?

Jädra drömmar att sätta mig ur spel halva dagar.

 

Tankar, ångest och kärlek

Att gå och prata om saker som hände förr påverkar mig väldigt mycket mer än jag trodde att det skulle göra. Efter senaste besöket känner jag mig helt tömd på energi och så ledsen. Tänker på hur svårt det är att bearbeta allt och gå vidare. Tänker på hur mycket det jag utsatts för påverkar mig och mitt förhållande idag. Tänker på den oro som ständigt finns inom mig. Tänker på mitt irrationella beteende.

Tanken på att förlåta finns där, men jag är inte redo än. 

Tryck över bröstet och det känns tungt att andas. Ångest. Allt är rörigt och jobbigt. Vill stänga ute alla när jag känner så här. Trycka undan alla känslor och fortsätta i en bubbla, men jag tvingar mig själv att känna för jag vill ta itu med allt nu. Jag vill verkligen det.

Igår kväll ramlade jag ihop på soffan efter att barnen lagt sig, Låg sedan där och stirrade i väggen i nästan en timme innan jag orkade stiga upp och fixa de vanliga kvällsbestyren.

Hade utan problem kunnat fastna på soffan hela natten om inte C övertygat mig om att det bästa var att kramas med honom. Helt klart hade han rätt. Känner mig aldrig så älskad, lugn eller trygg som när jag är nära honom.

Tänk så långt vi kommit ändå. Så långt jag kommit. Ensam är inte starkast.

Jag behöver honom.

Men… måste det vara så här jobbigt att må bra igen?

Paus!

Då och då hamnar jag i en rejäl bloggsvacka.

Nu för att så många känslor och tankar fyller upp mitt inre och jag inte på något sätt vet hur jag ska få ner det på papper(skärm)!

När livet inte är på topp och viktiga beslut skall tas känns det banalt att blogga om den enkla, men stressiga vardagen med barnen.

Så nu tar jag en paus. En paus från det enkla och dyker ner i det svåra.

På återseende när livet är i ordning.

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: