Så drog de till Cypern

Just nu är Elian och Julian på väg till Cypern med Anna-Lena/farmor. Det var två förväntansfulla killar som inatt steg upp för att bli skjutsade till Arlanda av Christofer/pappa. Aldrig någonsin har jag sett dem hoppa upp ur sängarna och klä sig så snabbt. Semester med sol och bad lockar tydligen.

Julian var ju på Cypern med sin farmor förra året med. Första utomlandsresan utan föräldrar. Det gick väldigt bra(även då jag var liite smått nervös). Det ingen av oss tänkte på då, var att kolla om Elian ville följa med. Stunden jag insåg det kände jag en klump i bröstet av dåligt samvete. Det visade sig dock att han inte heller tänkt tanken. Han var bara glad för Julians skull, inte alls missunnsam. Syskonkärlek.

Detta år när det börjades prata om resa blev Elian inkluderad direkt. Det känns bra i hjärtat. Han är inte utanför och det, om något, är viktigt för mig.

Nu hoppas jag innerligt att de har en alldeles förträffligt bra vecka, att de njuter av sol, bad och alla onyttigheter och att de saknar mig en smula.

En bra dag

Hur förvånad var inte jag i morse då vi kom iväg hemifrån kl 09:30 som planerat. Det brukar nästan aldrig hända. Vi blir alltid sena. Dessutom var jag lugn, inte ett dugg stressad och på bra humör. Riktigt glad och lycklig. VAD HAR HÄNT MED MIG? Jag förstår ingenting, men jäklar va skönt det är att ha bra dagar.

Att tillbringa några timmar på leklandet var inte så jobbigt som jag tänkte mig. Det var riktigt roligt. Härligt att se barnen så glada. Kommer göra om detta inom en snar framtid. Inom tre år alltså.

Nu laddar jag för vinkväll hos min moster. Vinkväll, fast jag ska dricka öl.

Over and out!

Älskade starka sjuåring

Igår avstod Julian från att åka på ett kompiskalas för att det skulle bli för stökigt, för många människor och för hög ljudnivå. Först sa han att han hade ont i magen och kanske skulle börja må illa, att han nog var sjuk och inte kunde åka. Men efter ett tag lyckades jag lirka ur honom den verkliga orsaken, det skulle bli för jobbigt. En kan ta för givet att alla barn tycker om det stoj som ett kalas innebär, men så är det verkligen inte. Jag vet att Julian tycker om att fira de som fyller år, men de senaste kalasen vi varit på har det tydligt märkts att han inte trivts p g a alla människor.

Jag är så otroligt stolt över att han, redan nu, kan sätta ord på sina känslor och att han vågar säga ifrån. Vi hade en riktigt bra konversation om detta, innan han skulle sova igår kväll, då jag påtalade att han ALDRIG ska göra något som inom honom inte känns bra, men även att han inte ska vara rädd att prova på nya saker även om det känns nervöst. Han frågade då om detta gäller när han ibland inte vill kramas och ja givetvis får han säga ifrån om han inte vill.

Jag vet att det är väldigt lätt att säga till barn att de ska ge kramar hit och kramar dit. Jag avskydde det när jag var liten och än idag har jag svårt när folk kommer för nära. Jag kramar endast de som står mig nära. Sådana där kalla hälsningskramar ger mig inget utom obehag.

Så säger Julian nej, att han inte vill kramas, lyssna. Det är faktiskt hans kropp och han har all rätt att säga nej.

Första klass

Igår började Julian i första klass. Några dagar senare än de andra eftersom vi varit i Spanien. Jag var med honom hela dagen och det gick ur bra som helst, för oss båda. Eller ja för oss alla tre, Herman var ju också med(och charmade alla).

Det var roligt att se hur Julian fann sig direkt i klassrummet, bänken och med uppgifterna de skulle jobba med. Ska bli spännande att se hur detta första riktiga skolår fortlöper och hur mycket han kommer lära sig och utvecklas detta år. Att vara förälder är spännande.

Nu gäller det att få in vardagsrutiner med tidigare kvällar och mindre ipadtid för grabben så han är pigg i skolan. Dessutom ska vi komma igång med läsandet igen.

Ser framemot detta läsår.

 

En sjuårings funderingar

  • Hur fet är din säng?
  • Kan du putta ner pappa från sängen med din rumpa?
  • Om du puttar ner honom, dör han då?
  • Har Herman nån famn och var är den i så fall?
  • Varför vill du vara så vit?
  • Hur stor är snippan egentligen eftersom en bebis kan komma ut?
  • Varför svettas man?
  • Hade man svettats om man rört solen?

Det är aldrig tråkigt att vara mamma till Julian.

Sjuåringen

Idag har vi firat världens bästa sjuåring.

Nu skulle jag kunna skriva något om hur fort tiden går och hur jag inte kan förstå att han blivit så stor, men nej. Det känns som han alltid funnits hos oss och när han kommer med sina frågor och funderingar förstår jag inte att han endast är sju år. Han är så klok och vetgirig. Jag älskar det hos honom.

20160609_230320

Födelsedagen började med att Julian själv kom upp och frågade hur länge han skulle behöva vänta. Grabben hade tydligen vaknat väldigt tidigt och sedan tröttnat på oss som aldrig kom och sjöng.

Kraven han hade inför födelsedagen var:

  • Frukost på sängen i form av munkar. Helst likadan som de han åt på Cypern.
  • Sång på svenska, engelska och spanska.
  • Marsipantårta
  • Lego Marvel Avengers. Fick han inte det skulle han gråta.

Munkar köpte Christofer på Dunkin’ Donuts och var supergoda. Dock inte lika bra som på Cypern tydligen. Sång blev på svenska. Marsipantårta fick han. En bit åt han upp och en tappade han på golvet. Spelet fick han så inget gråtkalas.

Dessutom fick han en superfin cykel av sin farmor, farfar & co och cykelhjälm av faster. Av morbror Matte och Josefine fick han fotbollskläder. Perfekt.

Dagen blev så bra och en mycket nöjd sjuåring somnade alldeles försent.

Att konversera med och förklara saker för en sexåring

Jag upphör aldrig att förvånas över vilken klok verbal och vetgirig son vi har. Han törstar ständigt efter kunskap och det är en ren ynnest att få vara hans förälder och få ta del av hans liv.

Sedan han lärde sig prata har konversationerna varit många och aldrig accepterar han ett svar som kortar av.  Det går inte att säga ”Det bara är så”, han vill alltid veta varför och hur.  Och, som han så klokt påpekade till mig häromdagen: ”Därför är inget svar”. Och det har han så rätt i. Därför är inget svar. Det är ett sätt att komma undan. Att inte behöva svara.

Många är stunderna då mitt tålamod sätts på prov och jag hänvisar honom vidare till pappan. Att förklara saker eller vad ord betyder är inte min starka sida och jag känner ofta hur tålamodet tryter alltför fort. Det är något jag måste jobba på. Jag vill inte vara den föräldern som alltid skickar barnet vidare. Jag vill kunna förklara själv.

Jag kan ju förklara själv, jag tar bara den lättare utvägen och skickar honom vidare. Ibland säger jag att vi ska kolla upp det sen och sen blir det aldrig något sen utan det glöms bort. Jag glömmer bort det och det skäms jag för.

Jag vill inte vara den föräldern som säger sen, som sedan blir till aldrig.

Jag ska bättra mig, Julian. Jag ska sätta mig ner med dig när du har dina funderingar och svara så gott jag kan på det du vill veta.

Så länge det inte innefattar googolplex eller liknande.

Det får du ta med din far.

Jag är lika vacker som Qui-Gonn Jinn

Mitt hår har äntligen blivit så långt att jag faktiskt kan sätta upp det,

så för nån dag sedan drog jag ihop det och fick höra av Julian att jag var fin.

Han kan t o m ha sagt cool och det är stort för att komma från honom.

Det visade sig en stund senare att jag var cool för att jag liknade:

wp-1456171175439.jpg

Qui-Gonn Jinn.

Vi kollade nyss synen på Julian så bevisligen ser han bra. Dock har han fel.

Idag satte jag upp håret igen och fick höra att jag var vacker.

Det ska jag för alltid bära med mig.

Att barnet sedan mumlade något om Star Wars ignorerade jag.

wp-1456171539434.jpg

Jag ser i alla fall lika bestämd ut som Qui-Gonn!

Nästan lite sur.

Och det ska ni veta, detta är mitt happy-face.

 

Efternamn: Wendén vs Ohlsson

Ibland påpekar Julian att han skulle vilja ha sin pappas efternamn, Ohlsson. Han ifrågasätter lite mitt(vårt) beslut att låta honom ha mitt, Wendén.

Ja…

Den största anledningen till att jag vill att han ska ha mitt efternamn är givetvis att det inte är så vanligt.

Vi jämför: 

20160121_113013

Wendén vann alltså, enligt mig.

Sedan leker vi med tanke att Christofer och jag nån dag slår till och gifter oss(ingen press älskling, detta är inget frieri). Vill jag då heta Ohlsson? Nej, troligtvis inte.

Ha kvar mitt nuvarande efternamn? Nej.

Bilda ett nytt? Ja.

Mina två förslag till framtida efternamn är följande(och igen, detta är inget frieri):

20160121_113121

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: