Sånt en tar för givet

Att inte må sjukligt illa och spy ofta är givetvis bland det bästa med att inte vara gravid längre. En annan sak, som många tar för givet, är att kunna gå på toaletten. Och då menar jag att kunna göra nummer 2. Under denna graviditet kämpade jag för att kunna behålla den lilla föda jag fick i mig, samtidigt som jag kämpade minst lika mycket för att få ur mig den. Att vara förstoppad är extremt jobbigt och för mig blev det en ond cirkel där jag:

  • spydde
  • blev förstoppad
  • åt något mot förstoppning
  • vilket fick mig att spy o s v.

Många olika mediciner och hemkurer hann jag med och testa. Äckliga mediciner och jobbiga:

  • Movicol
  • Microlax
  • Lactulos
  • Resolax
  • Laxoberaldroppar
  • Linfrön, katrinplommon och rapsolja

Har fått större förståelse för detta med magproblem och kommer inte ha lika lätt att servera  t ex movicol till mina gamlingar då jag vet hur satans äckligt det är.

När jag nu kan gå på toaletten igen får det mig att vilja sjunga av glädje och berätta för alla i familjen hur bra allt känns.

Men jag gör det inte, för faktiskt så tror jag inte att de är så intresserade i om jag kan skita eller ej.

Tankar om planerade förlossningar

Vid förra besöket hos barnmorskan samtalade vi  lite om hur olika förlossningarna kan se ut, om kejsarsnitt och igångsättning. Jag förklarade då hur glad jag är att moderkakan flyttat på sig så det inte blev aktuellt med ett planerat snitt. Jo hon höll med. Alltid bra att föda naturligt om en vill och kan det.

Men nej, det var inte det jag tänkte på. Visst vill jag föda naturligt och inte snittas i onödan. Speciellt när jag, med två förlossningar bakom mig, vet att jag klarar det bra. Mitt problem med ett planerat snitt är helt enkelt att det bestäms vilken dag bebisen skall födas på. Sedan går en resten av livet och funderar på om hen verkligen föddes på rätt dag.

Jag må gilla att ha kontroll på allt och jag är inte vidare förtjust i överraskningar, men i detta fall står jag ut.

Jag vill och hoppas att det startar naturligt så bebisen kommer på den dag den ska och inte på en dag som läkare bestämt. Sedan är jag givetvis klok nog att inse att ibland har en inget val. Bebisens och min hälsa går först så händer det något accepterar även jag en planerad förlossning.

Barnmorskan skrattade gott åt mina tankar och sa att hon aldrig förr hört någon resonera på det här viset angående planerade förlossningar.

Är mina tankar så ovanliga alltså?

Jag skulle behöva lite energi nu.

Om jag bara kunde få vakna en morgon och känna mig lite bättre till mods, men det verkar ju totalt hopplöst. Det är inte så att jag tror eller för den delen har den känslan att jag kommer vara gravid för evigt men…  Givetvis vet jag att bebin kommer tids nog och skulle det ta två veckor till så klarar jag det med.

Men det skulle vara så mycket lättare om jag inte var så trött och ledsen. Dessutom känns det som att alla muskler i min kropp förtvinat p g a att jag varit så dålig och nu med x antal kilos uppgång är jag för tung för mina muskler. Längtar efter att kunna ta längre promenader igen och känna att jag orkar med min egen kroppsvikt. Träna är något jag också ser framemot, men det kommer dröja innan jag är där. Mitt första mål efter bebin kommit är att gå och hämta Julian från skolan, inte så långt men likväl en utmaning för en muskelbefriad stackare.

Läser diverse råd inför förlossningen:

Se till att få mycket sömn och vila – Absolut. Skulle sova om nätterna om jag kunde.

Ät mycket kolhydrater – Ok, jag äter det jag mår minst illa av.

Förlossningar är jobbiga så se till att samla kraft – Vilken kraft? Har ju för fasiken ingen kraft kvar. Bara att resa sig från sittande position är en kraftansträngning jag knappt klarar av utan att låta som en nittioårig överviktig stackare.

Nej, så svag som jag känner mig nu får de nog dra ut ungen ur mig.

Stundens farhågor

Tänker mycket på förlossningen som kan komma att bli närsomhelst nu och under hela denna graviditet har jag känt mig lugn vid tanke på den. Så är inte riktigt fallet nu. Nu börjar jag bli nervös, jag anar att det är åldern. Försöker att inte tänka på saker som kan gå fel och har förbjudit mig själv att lyssna på och läsa om förlossningar som gått käpprätt åt skogen. Det skulle bara oroa mig och jag vill vara lugn inför det som väntar.

Förutom tankarna på vad som skulle kunna gå fel har jag också börjat fundera på Christofers roll. När vi fick Julian twittrade han inte. Men nu, nu tänker jag mig att han kommer vara djupt försjunken i twitteruppdateringar om sin prekära situation som bisittare att han glömmer mig.

Så mycket tänkte jag på detta i natt att jag hade god lust att avsluta hans konton på alla sociala medier. Sedan kom jag på att det faktiskt räcker om han inte är uppkopplad under förlossningen. Alltså får jag införskaffa nån slags störningsmojäng som går att gömma i förlossningssalen.

Nu vet jag ju givetvis att han kommer att finnas där för mig och att alla dessa tankar är onödiga. Under Julians födelse var han en klippa och jag har absolut inget att klaga på.

Detta är helt och hållet mina orostankar som gravid.

Sedan att han försöker skämta om NHL-matcher om jag föder nattetid, försöker jag ignorera.

Allmänt less.

Besök hos barnmorskan idag igen. Allt såg fint ut.

Men jag ville nästan gråta när hon gav mig en ny tid om två veckor och dessutom påminde om att jag måste boka en tid för ultraljud om jag inte fått innan den 9/10. Och det känns ju inte troligt.

Jag vill verkligen inte tillbaka dit igen. Jag orkar inte mer nu. Jag är så trött och less och hela livet känns blä. Månader och åter månader av illamående och diverse andra krämpor har dragit musten ur mig. Känner mig mest irriterad och allmänt less på allt och alla för tillfället. Har inte lust att göra nåt, inte umgås med folk, inte prata med nån. Vill helst bara vara för mig själv.

Hela familjen skulle må bra om jag fick föda snart, nu, helst igår.

Och som om det inte vore nog med allt vad graviditetskrämpor innebär så har även den förbenade vinterklådan satt in. Det drar ner humöret än mer.

Jag har verkligen haft tålamod att kämpa mig igenom denna graviditet, men nu börjar det tryta rejält.

Nu vill jag bara må bra igen. Nu vill jag ha mini här hos mig,  i mina armar.

Älskade mage

Graviditetsbesvären till trots, inget kan få mig att inte älska denna mage.

wpid-wp-1443127279545.jpg

Och snart är den borta. Längtar så tills mini kommer ut,

men det kommer kännas tomt utan hen sparkandes och bökandes inuti.

Tänk så mycket kärlek en kan känna för någon som inte fötts än.

Jag är överväldigad.

Tankar kring förlossningen…

När jag fick Julian så satte allt igång efter att jag hela dagen tvättat och städat. Hemmet var skinande rent och allt var klart för hans ankomst. När jag var klar och lagade mat så satte första värken in. Omkring 17 när vi som bäst skulle äta tomatsoppa & tortellini. Minns att jag ändå inte trodde det var värkar, ”en kan alltid få mer ont” resonerade jag. Duschade, tog värktabletter övertygad om att det bara var kraftiga förvärkar.

Klockan var väl kring 18:30 när Christofer till slut hade övertalat mig att vi skulle åka in till förlossningen. De var dock en motvillig Anna som åkte in övertygad om att bli hemskickad med en klapp på huvudet och orden ”lilla gumman kom tillbaka när du kommit längre”.

Nu blev det ju inte så. Vi kom dit. Jag var öppen 9 cm och ungen var ute på knappa timmen.

Allt som allt tog det inte ens 3 timmar från första värken tills att Julian var ute i världen.

Så här i efterhand inser jag att det var tur att vi åkte in. Tur att jag till slut faktiskt lyssnade på Christofer.

Denna gång ska jag försöka att inte vara så tjurskallig. Åker gärna in lite tidigare till förlossningen så jag faktiskt hinner med att förstå vad som sker.

Visst, en må vara gravid i nio månader och ha tid på sig att förbereda sig på olika scenarion, men när förlossningen går snabbt är det svårt att riktigt greppa läget.

Det jag hoppas på nu är att:

  • allt går bra
  • jag är lika älskvärd mot Christofer denna gång
  • bebis vill komma ut snart
  • Christofer inte skäms när jag, även denna gång, jämför lustgasen med att röka på
  • vi enats om namn innan bebis är ute

Jag är så redo för att ta emot denna bebis nu.

Eller ja, så fort klädseln till babyskyddet torkat och jag satt tillbaka det.

Då är jag redo.