Tonårsbarn – Hur ska en agera?

Det här med att vara tonårsförälder. Det är ju inte så att jag hux flux har ett tonårsbarn hemma, även då det känns så. Nu är han 16, går första året i gymnasiet och en tydlig förändring har skett. Det kan även vara så att jag inte sett tecknen förr och min lugna beskedliga tonåring kanske inte varit så lugn och beskedlig som jag trott. Nu är just det inte så väsentligt. Min tankar i denna stund kretsar mest kring hur jag ska agera nu när han så tydligt står med ena foten i barndomen och den andra i vuxenvärlden. Hur ska jag tänka med regler? Är det bäst att ha en bestämd tid då han ska vara hemma om kvällarna(helgerna) eller är det bättre att han rättar sig efter när nån annan ska hem så han får sällskap? Han har själv berättat att han smakat alkohol på fester. En del av mig vill nu förbjuda honom att dricka, men naturligtvis vet jag att det inte skulle lösa något. Han kommer antagligen dricka ändå, bara ljuga om det och ärlighet är något vi uppmuntrar här hemma. En annan del av mig vill låta honom vara tonåring, med allt vad det innebär. Alla har vi gått igenom den tiden med allt som lockar och drar.

Vi har sedan flera år tillbaka varit väldigt tydliga med att han alltid kan komma hem. Oavsett tillstånd så är han alltid välkommen. Själv växte jag upp med förmaningen ”Du kommer inte hem full” och det är en sådan idiotisk grej att säga till sin tonåring. Det jag säger till Elian nu är att jag inte vill att han dricker, jag vill inte att han ska vara full, men om han nu väljer att dricka så ska han tänka på vad han dricker, ha uppsikt över det han dricker, inte ta emot drinkar från folk han inte känner. Jag pratar om vikten av att han tar hand om sig och att han alltid kan ringa oss om det är något.

Jag pratar om med honom om hur han kan komma att bete sig när han druckit, att han inte kan göra idiotiska saker och komma undan med det p g a alkohol. Det är inte så det fungerar. Han själv har ansvar för sina handlingar. Vi pratar värderingar, samtycke och allt vad det innebär. Jag försöker ge honom en bra grund och jag hoppas innerligt att han tar till vara på alla pratstunder vi haft, alla förmaningar och allt feministiskt snack som genomsyrat hans liv. Vi har alltid haft lätt för att kommunicera med varandra och jag tror mig veta att han skulle säga det mesta till mig(inom rimliga gränser givetvis). Jag hoppas att det fortsätter så, jag kommer göra det jag kan att vår relation ska fortsätta vara så kärleksfull och öppen som den är nu.

Han växer nu upp och av det lilla busiga barnet finns inte mycket kvar, även då glimtar då och då tränger igenom tonårsfasaden. Han växer upp till en kärleksfull, fin, empatisk och vetgirig ung man. En man, med fötterna i det patriarkala samhället och med alla fördelar det ger honom. Jag hoppas nu att den uppfostran han fått gör att han ser sina fördelar och kämpar för att bli kvitt dem. Det är det jag vill.

Jag gör mitt bästa för att han ska kunna ta egna beslut och lära sig av sina misstag, men det är svårt. Denna oro jag känner om helgerna då han är ute sent om kvällarna förtär mig och jag vet inte hur jag ska kunna släppa taget. Går det ens?

Stundvis slår det mig att jag skulle vilja ha en GPS på honom så att jag alltid har koll på var han är, men jag begriper givetvis att det är att inskränka för mycket på hans privatliv. Jag måste släppa mitt kontrollbehov, låta honom bli vuxen och på något sätt komma till freds med att jag inte kan ha koll på honom 24 timmar om dygnet.

Men, hur ska det gå till?

Sommar, jobb och oro inför studier.

Då jag klev på mitt första arbetspass i juni denna sommar gjorde jag det med magont och ångestkänslor. På något sätt kändes det som att jag kastades tillbaka flera år i tiden och mitt mående blev därefter. Ganska fort insåg jag att det ändå var rätt kul att jobba, träffa kollegor och gamlingarna. Veckorna som passerat har jag skrattat, slitit, svettats enorma mängder och stundvis känt hur tålamodet trutit. Jag har irriterat mig på höga ljudnivåer och folks sätt att avbryta och sällan lyssna.

Jag har inte vantrivts på det vis jag trodde, men nu räcker det. Nu har jag i mitt sinne jobbat klart. Dessa veckor på arbetsplatsen har ännu en gång fått mig att inse hur lite jag vill fortsätta arbeta inom vården. Jag är färdig med den biten av bit liv.

Nu kommer vi till tankarna och funderingarna angående fortsatta studier. Jag har kommit in på ett universitet, men istället för att glädjas åt det har jag ångest och oro i kroppen. Jag är inte säker på att jag kommer klara av detta, att jag har det som krävs för studier på högre nivå, att jag kommer att lyckas. Just nu kämpar jag med destruktiva tankar som påpekar hur allt kommer sluta i ett enda stort misslyckande. Hur jag om några månader eller nåt år kommer tvingas tillbaka till ett arbete jag ej trivs med för att fortsätta på en bana jag nu ogillar skarpt.

Denna ständiga oro förtar så mycket av den lycka jag känner inför studierna. Är det så här livet skall vara alltså? En bergochdalbana av känslor.

Livet kan vara så jäkla bra och dåligt samtidigt. Just nu är det så.

De kryper inom mig och jag vet inte vad jag ska göra, vart jag ska ta vägen eller vilken väg jag ens ska gå. Allt är så oklart och jag avskyr det. Jag behöver så intensivt veta vad som händer framöver. Vad ska jag göra till våren? Plugga in fler gymnasieämnen? Distanskurser kanske..  Plugga kurs på högskola? Vilket inte känns troligt med tanke på att jag inte kommer kunna skicka in omdömena i tid. Jobba? Helvete heller! Allt är så grötigt, rörigt och ostrukturerat. När dessa perioder livet kommer vill jag ge upp, dra ett täcke över huvud och bli väckt då livet åter är i ordning.

Det enda jag vet med säkerhet inför våren är att jag måste göra något som genererar i pengar. Hoppas bara att det inte innefattar arbete i flera månader.

Annars då? Jo, inte är det så här illa och rörigt jämt. Livet är faktiskt rätt bra mellan varven. Herman har fyllt två och trivs bra på förskolan, Julian gillar sin skola, utom på torsdagar då de har idrott. Då avskyr han den. Och Elian har påbörjat sitt sista år på grundskolan. Nu pratar vi betyg och gymnasieval vilket känns spännande och härligt. Tänk att vi snart har ett barn som går på gymnasiet. Tiden springer iväg.

Näsa vecka är det debatt på engelska som gäller. Läraren har valt ämne och åsikt till oss. Min grupp anser (ofrivilligt) att ”The gender business discussion is not necessary”. I början kändes det svårt att argumentera för något så idiotiskt som detta, men nu har jag klivit in i en roll så detta kan bli kul. Hoppas jag i alla fall. Vi har lagt ribban högt med argument i form av:

  1. According to the bible..
  2. Men are naturally superior…

Jag ser inte hur vi skulle kunna förlora denna debatt.

Imorgon ska Christofer äntligen få sin 35-årspresent av mig. Det i form av en natt på Högbo brukshotell, massor av gott att äta och dricka samt mitt snygga sexiga sällskap. Vill inte skriva trevliga för jag är inte alltid en trevlig person.

Dock försöker jag komma in i rollen inför debatten så ”I obey my man” eller något sådant.

Allt ordnar sig till slut…

Om någon, för ett år sedan, hade sagt till mig att livet skulle vara så grymt jäkla bra idag, hade jag aldrig trott det.

Men livet är bra, riktigt förträffligt bra och allt jag tvivlade på är borta. Och endast framtiden finns.

Nutiden är med illamående och en makalös trötthet, men vad gör det. Jag är precis där jag vill i livet.

Det är bra nu.

Vi är där vi ska vara.

Kärlek.