Stundens farhågor

Tänker mycket på förlossningen som kan komma att bli närsomhelst nu och under hela denna graviditet har jag känt mig lugn vid tanke på den. Så är inte riktigt fallet nu. Nu börjar jag bli nervös, jag anar att det är åldern. Försöker att inte tänka på saker som kan gå fel och har förbjudit mig själv att lyssna på och läsa om förlossningar som gått käpprätt åt skogen. Det skulle bara oroa mig och jag vill vara lugn inför det som väntar.

Förutom tankarna på vad som skulle kunna gå fel har jag också börjat fundera på Christofers roll. När vi fick Julian twittrade han inte. Men nu, nu tänker jag mig att han kommer vara djupt försjunken i twitteruppdateringar om sin prekära situation som bisittare att han glömmer mig.

Så mycket tänkte jag på detta i natt att jag hade god lust att avsluta hans konton på alla sociala medier. Sedan kom jag på att det faktiskt räcker om han inte är uppkopplad under förlossningen. Alltså får jag införskaffa nån slags störningsmojäng som går att gömma i förlossningssalen.

Nu vet jag ju givetvis att han kommer att finnas där för mig och att alla dessa tankar är onödiga. Under Julians födelse var han en klippa och jag har absolut inget att klaga på.

Detta är helt och hållet mina orostankar som gravid.

Sedan att han försöker skämta om NHL-matcher om jag föder nattetid, försöker jag ignorera.

Tankar kring förlossningen…

När jag fick Julian så satte allt igång efter att jag hela dagen tvättat och städat. Hemmet var skinande rent och allt var klart för hans ankomst. När jag var klar och lagade mat så satte första värken in. Omkring 17 när vi som bäst skulle äta tomatsoppa & tortellini. Minns att jag ändå inte trodde det var värkar, ”en kan alltid få mer ont” resonerade jag. Duschade, tog värktabletter övertygad om att det bara var kraftiga förvärkar.

Klockan var väl kring 18:30 när Christofer till slut hade övertalat mig att vi skulle åka in till förlossningen. De var dock en motvillig Anna som åkte in övertygad om att bli hemskickad med en klapp på huvudet och orden ”lilla gumman kom tillbaka när du kommit längre”.

Nu blev det ju inte så. Vi kom dit. Jag var öppen 9 cm och ungen var ute på knappa timmen.

Allt som allt tog det inte ens 3 timmar från första värken tills att Julian var ute i världen.

Så här i efterhand inser jag att det var tur att vi åkte in. Tur att jag till slut faktiskt lyssnade på Christofer.

Denna gång ska jag försöka att inte vara så tjurskallig. Åker gärna in lite tidigare till förlossningen så jag faktiskt hinner med att förstå vad som sker.

Visst, en må vara gravid i nio månader och ha tid på sig att förbereda sig på olika scenarion, men när förlossningen går snabbt är det svårt att riktigt greppa läget.

Det jag hoppas på nu är att:

  • allt går bra
  • jag är lika älskvärd mot Christofer denna gång
  • bebis vill komma ut snart
  • Christofer inte skäms när jag, även denna gång, jämför lustgasen med att röka på
  • vi enats om namn innan bebis är ute

Jag är så redo för att ta emot denna bebis nu.

Eller ja, så fort klädseln till babyskyddet torkat och jag satt tillbaka det.

Då är jag redo.

Barnmorskebesök och samtal om den stundande förlossningen.

Var till barnmorskan idag igen och det gick lika bra som vanligt.

Vi pratade förlossning, mina förväntningar, smärtlindring och integritet. Riktigt skönt att hon skrev ner att jag endast vill ta lustgas, inte epidural för det skrämmer mig och lite om hur jag vill bli bemött. Inget daltande tack. Jag fixar inte sådant.

Kommer ihåg när jag fick Elian och en undersköterska envisades med att massera min rygg under krystvärkarna. När jag sa ifrån frågade hon om det gjorde ont. Nej, men rör mig inte.. Jag tycker inte om när människor jag inte känner rör mig.

Ibland gillar jag inte ens när människor jag älskar rör mig. Speciellt då jag har ont. Har så svårt att låta någon komma nära då.

Vi pratade om hur mycket jag såg framemot förlossning på en skala från 1-10. 10+ svarade jag. Jag vill ju bara att det ska sätt igång nu.

Givetvis oroar jag mig lite. Det kommer jag inte ifrån. Jag har fött två barn utan komplikationer, men ser det inte som en självklarhet att allt kommer gå lika bra denna gång. Däremot försöker jag hålla mig lugn, tänka positivt och inte läsa någon statistik.

Vi pratade ganska länge idag och innan jag gick fick jag veta att jag har blodtryck och hud som hos en ungdom. Tydligen ser jag inte alls ut att vara 36.

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: