The future is female!

Jag har en tendens att ofta hamna i diskussioner angående feminism och alltför ofta slutar den diskussionen i att vi är oense angående ”inte alla män”. En skulle kunna tro att det oftast är män som opponerar sig mot mina högst obekväma, men vettiga ståndpunkt, men nej.. I min värld torde vi kvinnor hålla ihop, och det gör vi ju till stor del, men när det kommer till ”inte alla män” känner många kvinnor att det plötsligt måste försvara männen i sitt liv. Varför? Som i helgen då en person försvarade detta med ”inte alla män” med att säga att hon inte kan generalisera eftersom hennes kille inte är si och så och hon ska ju föda hans barn i framtiden så hur skulle hon kunna sålla honom till gruppen alla män.

Att säga ”jag hatar män” innebär inte per automatik att jag går omkring och hatar ALLA män exakt hela tiden. Det vore att slösa på min värdefulla tid och orättvist mot de många bra männen i mitt liv. Men ändå hatar jag män p g a vad de representerar i samhället.
Detta manshat har fötts ur förtryck, ur det faktum att män har förtryckt kvinnor i alla tider. Hur män och kvinnor idag ens kan störa sig på detta med manshat är för mig obegripligt. Tänk till och fokusera på det verkliga problemet, vilket är mäns hat mot kvinnor. Ni män som nu känner att ni måste hävda er genom att berätta om hur nån kvinna nån gång tafsat på er har inget att hämta här. Naturligtvis anser jag inte att kvinnor har rätt att förtrycka män på något vis, men det går inte att jämföra dessa två saker. Mäns förtryck mot kvinnor är något som genomsyrar hela vårt samhälle, medvetet och undermedvetet. Och när det gäller dessa strukturer pratar vi inte enbart om sexuella övergrepp utan om löneskillnader, fördelningen av föräldradagar och vab. Vi pratar om hur kvinnor leds och fostras in i en projektledarroll för att hon ska kunna ta hand om alla barnen(männen inkluderade).

För att göra det tydligt, ja jag generaliserar och drar alla män över en kam. Något annat skulle inte kunna finnas för mig. Män har i alla tider tagit plats på bekostnad av kvinnor. De maktstrukturer vi ser i samhället gynnar först och främst männen. Innebär detta att det enbart är män som upprätthåller patriarkatet? Naturligtvis inte, även kvinnor gör det. Dessa strukturer innebär inte heller att ALLA kvinnor har det dåligt, det finns givetvis män som har ett sämre liv än en del kvinnor. Det är inte enbart kön som spelar in utan även etnicitet och socioekonomisk status.

När jag generaliserar och säger MÄN tänker jag på det faktum att det inte går att se på en man huruvida han kommer begå något slags övergrepp eller inte. Att du vet om att din man är en bra person innebär inte att andra kvinnor vet det. Jag vet att min sambo inte skulle överfalla en kvinna, men den där kvinnan som går framför honom på väg hem från puben vet inte det. Detta innebär att han, för den där kvinnan, hamnar i kategorin ”alla män är potentiella förövare..” Vilket, återigen inte innebär att han skulle göra något, men det vet ju inte hon.

När jag refererar till män som grupp är det för att det är just män som är överrepresenterade när det gäller brott mot kvinnor. En enkel googling leder dig till Brottsförebyggande rådet(Brå) där du kan ta del av relevant statistik. Det är irrelevant huruvida just din pojkvän, make, bror o s v inte ingår i den gruppen som står för brotten. De kommer ändå representera det kön som enligt statistik begår flest brott mot kvinnor.

Jag har noll förståelse för män som känner sig kränkta av detta. Herregud, vakna upp, ta av er offerkoftan och gör något istället. Skratta inte åt sexistiska skämt, engagera dig i om möjligt i feministiska rörelser, stå upp för kvinnor när de berättar om saker män gjort mot dem och förminska inte det vi berättar. Bidra inte till den machokultur som råder utan sätt ner foten då dina manliga vänner, kollegor eller bröder upprätthåller strukturer som borde gått i graven för länge sedan.

Till alla kvinnor som inte förstår detta än säger jag bara: den tiden kommer. Och är du intresserade finns massor av bra poddar att lyssna på, men jag skulle börja med dessa:

  • Penntricket
  • Postpatriarkatet

Och följ detta konto på Instagram https://www.instagram.com/mansbebisar/?hl=en

Avslutar med denna bild:

Det fantastiska med att komma till insikt!

HÖGA TROSOR!

Jag säger bara WOW! Hur jäkla skönt är det inte. Nu när jag investerat i x antal par kan jag inte förstå hur jag någonsin använt något annat. Jag vet inte hur jag kunde ignorera känslan av trosor som inte sitter perfekt. Jag förstår inte heller hur jag år efter år sedan tonåren valt trosor efter vad män gillar och inte vad jag själv gillar. Och jag är inte ensam detta. Vi är många kvinnor som klär oss efter vad män anser passa oss. Vill män att vi har string har vi string, vill de ha spets har vi spets. Inte med det sagt att det inte finns kvinnor som står emot män och deras vilja, men jag har haft svårt för det. Tills nu . Nu har jag tagit tillbaka min kropp och det känns fantastiskt bra.

Jag kommer aldrig någonsin igen ta på mig obekväma underkläder för att någon annan kanske finner mig attraktiv i dem. Vilken fantastiskt känsla. Jag kommer heller aldrig raka mig igen för en man skull, eller överhuvudtaget göra något som innebär en förändring av MIN KROPP för en mans skull. Tänk att det ska ta så många år att komma till insikt och förstå att ingen kan kräva något dylikt av mig.

Jag äger min kropp!

”Låt män vara män” Vilket dravel!

Har feminismen gått för långt i Sverige? Svar: Nej! Har män berövats sin rätt att vara ”riktiga” män? Svar: Nej! 

Jag ser på avsky när det delas inlägg om att ”män måste får vara män”. Vadå vara män? Vad är manligt enligt er bejakelse? Är det för ”feminint” att vilja ha ett jämställt samhälle? Ett samhälle där alla lever på lika villkor. Är det omanligt att vara mjuk och känslig? Vad är det som gör att många kvinnor tycker synd om männen? När har män någonsin känt nåt liknande för oss?Män har under alla tider tagit större plats än oss kvinnor. Vi har i alla tider fått rätta oss efter mannen. Vi har fått stå tillbaka för att ge plats till alla dessa mansbebisar. Vi ska vara fina, rakade, inte fisa eller bajsa. Vi ska vara sexiga och knullbara. Vi ska helst inte ta onödig plats. Vi ska inte visa för mycket känslor, vara arga för då degraderas vi till att vara ”känsliga och hysteriska”. Nåde oss om vi säger nåt ont om män. Ramaskri om ”inte alla män” kommer så fort en vågar yttra en negativ åsikt om det patriarkala samhället.

Jag är så jävla trött på det. Jag är trött på män. 

Det förväntas utan vidare att vi kvinnor har koll på barnens aktiviteter, studiedagar, friluftsdagar, föräldramöten. Behöver barnen större kläder? Finns det extrakläder på förskola och fritids? Vad ska vi äta till middag? Behöver vi handla? Inte nog med att vi ska vara hela familjens projektledare, vi ska helst vara det med ett jävla leende på läpparna. Vi förväntas ha koll på allt och har vi inte det kommer misstron mot oss fram och vi känner att vi måste ursäkta oss. Komma med bortförklaringar. Då en man inte har koll, skrattas det bort. ”Typiskt män”. Haha. Vadå typiskt män? Typiskt män att leva ett egoistiskt liv där de alltid ska stå i fokus. 

Ser detta inlägg delas på Facebook och känner rent spontant att:

  1. Tvinga någon att bära binda? Nej jag skulle inte ”tvinga” mannen jag lever med att bära binda. Skulle han vilja bära binda för att veta hur det är skulle det inte göra honom till mindre man än han är. Däremot anser jag att alla män(ja, ALLA) bör sätta sig in i hur det verkligen är att leva med menstruation, pms och allehanda ångest relaterat till detta. En riktigt man slutar skämta om det, sätter sig in i ämnet och slutar vara så okänsliga.
  2. ”Bejaka din manliga sidor”. Tillåt mig skratta högt. Jävla dravel. Vad skulle vara manligt? Att vara hårig? Slå sig för bröstet? Jobba sig igenom livet utan tanke på vare sig VAB eller föräldraledighet? Att förvänta sig sex då kåtheten faller på? Skratta åt Metoo? Tycka att feminismen gått för långt?
  3. Vi behöver inga jävla gentlemän  Vi behöver män som säger ifrån då andra män beter sig illa. Vi behöver män som inte skriker ”INTE ALLA MÄN” så fort deras sårade egon får sig en törn.
  4. En riktigt man har inga som helst åsikter om hur jag som kvinna ska se ut eller bör vara. En riktig man kliver ner från tronen han står på och låter oss kvinnor ta ett steg framåt.
  5. Prinsessa? Piedestal? Allvarligt? Hur vore det om vi behandlade varandra likvärdigt?

Nej du Erika Ohlsson, jag anser att du kan göra Jordan Peterson sällskap under den där stenen Margot talade om.

Jag är så jävla trött på män

Ja, du läste rätt. Jag är trött på män.

Och inte lite trött på dem, jag är jävligt trött. Jag är trött på män och deras åsikter. Jag är trött på att män tar plats överallt. Jag är trött på män som inte inser när de gjort fel. Jag är trött på män som spelar martyrer och vänder allt till hur synd det är om dem.

Jag är trött på män som ska förklara för mig hur allt ligger till. Jag är trött på män som tar för sig av våra kroppar utan att ens förstå vad samtycke är. Jag är trött på män som skriker ”INTE ALLA MÄN” så fort en kvinna yttrar en feministisk åsikt. Jag är trött på män som kontrar med ”men jag har minsann blivit tafsad på av en kvinna”. Buhu synd om dig!

Jag är trött på män som tror att de är nån jävla gudagåva som förgyller kvinnors liv. Jag är trött på män som utnyttjar.

Jag är trött på män som inte kan ta ansvar. Jag är trött på män som inte delar på ansvaret hemma utan låter sin kvinna projektleda allt. Jag är trött på män och deras egoism. Jag är trött på män och deras beteende.

Jag är trött på att existera i skymundan.

LÅT EN KVINNA LEVA!

Tonårsbarn – Hur ska en agera?

Det här med att vara tonårsförälder. Det är ju inte så att jag hux flux har ett tonårsbarn hemma, även då det känns så. Nu är han 16, går första året i gymnasiet och en tydlig förändring har skett. Det kan även vara så att jag inte sett tecknen förr och min lugna beskedliga tonåring kanske inte varit så lugn och beskedlig som jag trott. Nu är just det inte så väsentligt. Min tankar i denna stund kretsar mest kring hur jag ska agera nu när han så tydligt står med ena foten i barndomen och den andra i vuxenvärlden. Hur ska jag tänka med regler? Är det bäst att ha en bestämd tid då han ska vara hemma om kvällarna(helgerna) eller är det bättre att han rättar sig efter när nån annan ska hem så han får sällskap? Han har själv berättat att han smakat alkohol på fester. En del av mig vill nu förbjuda honom att dricka, men naturligtvis vet jag att det inte skulle lösa något. Han kommer antagligen dricka ändå, bara ljuga om det och ärlighet är något vi uppmuntrar här hemma. En annan del av mig vill låta honom vara tonåring, med allt vad det innebär. Alla har vi gått igenom den tiden med allt som lockar och drar.

Vi har sedan flera år tillbaka varit väldigt tydliga med att han alltid kan komma hem. Oavsett tillstånd så är han alltid välkommen. Själv växte jag upp med förmaningen ”Du kommer inte hem full” och det är en sådan idiotisk grej att säga till sin tonåring. Det jag säger till Elian nu är att jag inte vill att han dricker, jag vill inte att han ska vara full, men om han nu väljer att dricka så ska han tänka på vad han dricker, ha uppsikt över det han dricker, inte ta emot drinkar från folk han inte känner. Jag pratar om vikten av att han tar hand om sig och att han alltid kan ringa oss om det är något.

Jag pratar om med honom om hur han kan komma att bete sig när han druckit, att han inte kan göra idiotiska saker och komma undan med det p g a alkohol. Det är inte så det fungerar. Han själv har ansvar för sina handlingar. Vi pratar värderingar, samtycke och allt vad det innebär. Jag försöker ge honom en bra grund och jag hoppas innerligt att han tar till vara på alla pratstunder vi haft, alla förmaningar och allt feministiskt snack som genomsyrat hans liv. Vi har alltid haft lätt för att kommunicera med varandra och jag tror mig veta att han skulle säga det mesta till mig(inom rimliga gränser givetvis). Jag hoppas att det fortsätter så, jag kommer göra det jag kan att vår relation ska fortsätta vara så kärleksfull och öppen som den är nu.

Han växer nu upp och av det lilla busiga barnet finns inte mycket kvar, även då glimtar då och då tränger igenom tonårsfasaden. Han växer upp till en kärleksfull, fin, empatisk och vetgirig ung man. En man, med fötterna i det patriarkala samhället och med alla fördelar det ger honom. Jag hoppas nu att den uppfostran han fått gör att han ser sina fördelar och kämpar för att bli kvitt dem. Det är det jag vill.

Jag gör mitt bästa för att han ska kunna ta egna beslut och lära sig av sina misstag, men det är svårt. Denna oro jag känner om helgerna då han är ute sent om kvällarna förtär mig och jag vet inte hur jag ska kunna släppa taget. Går det ens?

Stundvis slår det mig att jag skulle vilja ha en GPS på honom så att jag alltid har koll på var han är, men jag begriper givetvis att det är att inskränka för mycket på hans privatliv. Jag måste släppa mitt kontrollbehov, låta honom bli vuxen och på något sätt komma till freds med att jag inte kan ha koll på honom 24 timmar om dygnet.

Men, hur ska det gå till?

Kan en vara något annat än feminist?

Jag anser mig själv vara feminist. Feminist för att jag vill ha ett jämställt samhälle. Ett samhälle där maktstrukturer ej finns. Ett samhälle där vi kvinnor lever på lika villkor som männen. Jag vill att mina söner växer upp i en värld där kön inte spelar någon roll, i en värld där de inte kan dra fördel av det faktum att de föddes som män. Jag vill ha en värld där jag på intet sätt är underordnad mannen enbart för att jag är kvinna.

Innebär det att jag som kvinna och feminist vill utrota männen och ta över världen? Givetvis inte. Därför är det frustrerande att se så många män skriva om feminismen som något ondskefullt och dessutom jämföra den med nazism. Vad är det som är lika med ”Vi vill leva i ett samhälle där vi behandlas lika oavsett kön” och ”Vi vill utrota alla som inte passar in i vår mall”. Ni män som drar till med dessa jämförelser får mer än gärna förklara hur ni tänker, även om jag förvisso kommer anse allt som kommer ur er mun vara rena rama rännskitan.

Om jag som feminist avskyr alla av manligt kön? Långt ifrån. Jag har under mina 38 år träffat på många vettiga män. Många bra män. Män jag gillat och män jag älskat. Dessvärre är jag övertygad om att andelen män ute i världen som jag skulle avsky vara betydligt högre än andelen jag skulle älska.  Detta med feminism handlar dock inte om att hata män. Det handlar om att alla män måste ta bort det där lättkränkta filtret de går omkring med och sluta ta feminismens kamp för ett jämställt samhälle som ett personligt påhopp.

Jag kämpar för att mina söner ska växa upp i ett samhälle där patriarkala strukturer är något de lär sig om på historielektioner. Ett samhälle där de är förvånade över hur illa det såg ut förr i tiden då mannen trodde sig vara bättre än kvinnan.

Det är mitt mål!

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: