Jag är så jävla trött på män

Ja, du läste rätt. Jag är trött på män.

Och inte lite trött på dem, jag är jävligt trött. Jag är trött på män och deras åsikter. Jag är trött på att män tar plats överallt. Jag är trött på män som inte inser när de gjort fel. Jag är trött på män som spelar martyrer och vänder allt till hur synd det är om dem.

Jag är trött på män som ska förklara för mig hur allt ligger till. Jag är trött på män som tar för sig av våra kroppar utan att ens förstå vad samtycke är. Jag är trött på män som skriker ”INTE ALLA MÄN” så fort en kvinna yttrar en feministisk åsikt. Jag är trött på män som kontrar med ”men jag har minsann blivit tafsad på av en kvinna”. Buhu synd om dig!

Jag är trött på män som tror att de är nån jävla gudagåva som förgyller kvinnors liv. Jag är trött på män som utnyttjar.

Jag är trött på män som inte kan ta ansvar. Jag är trött på män som inte delar på ansvaret hemma utan låter sin kvinna projektleda allt. Jag är trött på män och deras egoism. Jag är trött på män och deras beteende.

Jag är trött på att existera i skymundan.

LÅT EN KVINNA LEVA!

Tonårsbarn – Hur ska en agera?

Det här med att vara tonårsförälder. Det är ju inte så att jag hux flux har ett tonårsbarn hemma, även då det känns så. Nu är han 16, går första året i gymnasiet och en tydlig förändring har skett. Det kan även vara så att jag inte sett tecknen förr och min lugna beskedliga tonåring kanske inte varit så lugn och beskedlig som jag trott. Nu är just det inte så väsentligt. Min tankar i denna stund kretsar mest kring hur jag ska agera nu när han så tydligt står med ena foten i barndomen och den andra i vuxenvärlden. Hur ska jag tänka med regler? Är det bäst att ha en bestämd tid då han ska vara hemma om kvällarna(helgerna) eller är det bättre att han rättar sig efter när nån annan ska hem så han får sällskap? Han har själv berättat att han smakat alkohol på fester. En del av mig vill nu förbjuda honom att dricka, men naturligtvis vet jag att det inte skulle lösa något. Han kommer antagligen dricka ändå, bara ljuga om det och ärlighet är något vi uppmuntrar här hemma. En annan del av mig vill låta honom vara tonåring, med allt vad det innebär. Alla har vi gått igenom den tiden med allt som lockar och drar.

Vi har sedan flera år tillbaka varit väldigt tydliga med att han alltid kan komma hem. Oavsett tillstånd så är han alltid välkommen. Själv växte jag upp med förmaningen ”Du kommer inte hem full” och det är en sådan idiotisk grej att säga till sin tonåring. Det jag säger till Elian nu är att jag inte vill att han dricker, jag vill inte att han ska vara full, men om han nu väljer att dricka så ska han tänka på vad han dricker, ha uppsikt över det han dricker, inte ta emot drinkar från folk han inte känner. Jag pratar om vikten av att han tar hand om sig och att han alltid kan ringa oss om det är något.

Jag pratar om med honom om hur han kan komma att bete sig när han druckit, att han inte kan göra idiotiska saker och komma undan med det p g a alkohol. Det är inte så det fungerar. Han själv har ansvar för sina handlingar. Vi pratar värderingar, samtycke och allt vad det innebär. Jag försöker ge honom en bra grund och jag hoppas innerligt att han tar till vara på alla pratstunder vi haft, alla förmaningar och allt feministiskt snack som genomsyrat hans liv. Vi har alltid haft lätt för att kommunicera med varandra och jag tror mig veta att han skulle säga det mesta till mig(inom rimliga gränser givetvis). Jag hoppas att det fortsätter så, jag kommer göra det jag kan att vår relation ska fortsätta vara så kärleksfull och öppen som den är nu.

Han växer nu upp och av det lilla busiga barnet finns inte mycket kvar, även då glimtar då och då tränger igenom tonårsfasaden. Han växer upp till en kärleksfull, fin, empatisk och vetgirig ung man. En man, med fötterna i det patriarkala samhället och med alla fördelar det ger honom. Jag hoppas nu att den uppfostran han fått gör att han ser sina fördelar och kämpar för att bli kvitt dem. Det är det jag vill.

Jag gör mitt bästa för att han ska kunna ta egna beslut och lära sig av sina misstag, men det är svårt. Denna oro jag känner om helgerna då han är ute sent om kvällarna förtär mig och jag vet inte hur jag ska kunna släppa taget. Går det ens?

Stundvis slår det mig att jag skulle vilja ha en GPS på honom så att jag alltid har koll på var han är, men jag begriper givetvis att det är att inskränka för mycket på hans privatliv. Jag måste släppa mitt kontrollbehov, låta honom bli vuxen och på något sätt komma till freds med att jag inte kan ha koll på honom 24 timmar om dygnet.

Men, hur ska det gå till?

Kan en vara något annat än feminist?

Jag anser mig själv vara feminist. Feminist för att jag vill ha ett jämställt samhälle. Ett samhälle där maktstrukturer ej finns. Ett samhälle där vi kvinnor lever på lika villkor som männen. Jag vill att mina söner växer upp i en värld där kön inte spelar någon roll, i en värld där de inte kan dra fördel av det faktum att de föddes som män. Jag vill ha en värld där jag på intet sätt är underordnad mannen enbart för att jag är kvinna.

Innebär det att jag som kvinna och feminist vill utrota männen och ta över världen? Givetvis inte. Därför är det frustrerande att se så många män skriva om feminismen som något ondskefullt och dessutom jämföra den med nazism. Vad är det som är lika med ”Vi vill leva i ett samhälle där vi behandlas lika oavsett kön” och ”Vi vill utrota alla som inte passar in i vår mall”. Ni män som drar till med dessa jämförelser får mer än gärna förklara hur ni tänker, även om jag förvisso kommer anse allt som kommer ur er mun vara rena rama rännskitan.

Om jag som feminist avskyr alla av manligt kön? Långt ifrån. Jag har under mina 38 år träffat på många vettiga män. Många bra män. Män jag gillat och män jag älskat. Dessvärre är jag övertygad om att andelen män ute i världen som jag skulle avsky vara betydligt högre än andelen jag skulle älska.  Detta med feminism handlar dock inte om att hata män. Det handlar om att alla män måste ta bort det där lättkränkta filtret de går omkring med och sluta ta feminismens kamp för ett jämställt samhälle som ett personligt påhopp.

Jag kämpar för att mina söner ska växa upp i ett samhälle där patriarkala strukturer är något de lär sig om på historielektioner. Ett samhälle där de är förvånade över hur illa det såg ut förr i tiden då mannen trodde sig vara bättre än kvinnan.

Det är mitt mål!