Besök från huvudstaden

Det är härligt, att hur lång tid det än går mellan besöken, är känslan då vi ses den samma. Inga konstigheter, ingen obekväm tystnad. Vi bara är. Vi umgås, pratar, skrattar och mår bra. Barnen leker, busar, bråkar, skrattar och gråter. Precis som barn ska göra. Vi pratar inte om att vi borde ses oftare, inget dåligt samvete, utan vi njuter av stunden som är. Jag älskar det.

Detta är vänskap när den, enligt mig, är som bäst ❤

Nu hoppas jag givetvis att det inte går ett år tills nästa besök, men skulle det bli så kommer allt vara fint ändå.

 

 

 

 

Livet fortsätter

Det är märkligt och konstigt hur livet faktiskt har gått vidare idag. Hur det på många sätt är en vanlig lördag för oss här hemma, men ändå inte. Det är mer känslor. Jag kramar om mina barn lite extra och känner mig tacksam över att jag har min familj i trygghet. Jag känner tacksamhet över att Christofer inte jobbar i Stockholm längre. Tanken på att han kunde ha varit där är outhärdlig. Så nu tänker jag den inte mer.

Det senaste dygnet har tankarna ständigt vandrat till dem som aldrig kom hem. Till de som är skadade. Till de som sprang för sina liv. Till de som bevittnade detta fruktansvärda terrordåd. Till de som förgäves väntade på livstecken från sina anhöriga. Att detta har hänt är ofattbart. Sådan grymhet. Jag är så ledsen

Idag har dagen varit rörig. Julian började spy igen vilket ledde till en inställd eller uppskjuten Idreresa för Elian. Vi får se hur det blir.

Nu har Julian och jag kollat på ”Snuten i varuhuset” och skrattat. Elian spelar med sina vänner. Herman har busat och sover nu gott. Christofer är ute med vänner.

Livet fortsätter, men med en oro i själen.

Att packa inför helgen

Vi drar till Stockholm över helgen för att hälsa på syster med familj. Och ni vet säkert vad det innebär för mig nu, en inre ”vad-ska-vi-packa-med-oss-stress”. Egentligen är jag inte gjord för att åka bort alls, någonsin. Det värsta jag vet är oorganiserad packning och jag blir alltid otroligt nojig över att jag/vi ska glömma något. Kollar alltid alla väskor flera gånger. Dessutom måste jag nämna sakerna högt så jag riktigt förstår att allt är med.

Har ett svagt minne av att någon, någon gång, sagt till mig att det inte är hela världen om en glömmer något. Skulle kunna vara svåger P som sa det. Han säger sådana där kloka självklara saker.

För något år sen hade jag även koll på Christofers packning men det har jag slutat med. Insåg till slut att det inte är mitt bekymmer om han glömmer något p g a att han packar i sista stund. Och det har ju hänt att han i all hast fått med sig helt fel tröjor t ex. Då får han stå sitt kast. Även Elian får numer packa sin väska själv.

Så idag, när resterande familj är på skola/jobb, ska jag packa allt utom Christofers och Elians väskor.

Julians kläder ligger redan prydligt vikta på sängen och ska bara läggas ner i en väska. Härnäst ska jag fixa Hermans skötväska. Än så länge känns allt bra och under kontroll. Möjligtvis är jag lite fundersam på hur många ombyten vi bör ha med till Herman. Han dreglar ju som en tok och spyr en hel del med.

Sedan funderar jag även på vilket väder det ska bli…

Vecka 30+

Allt känns så bra nu. De sista 10 veckorna av denna jobbiga graviditet har inletts och stunden då vi blir 5 i familjen närmar sig.

Sånt jag kommer sakna som ogravid:

  • Känslan när mini rör sig
  • Det fantastiska att ett barn växer inom mig
  • Min otroligt fina runda mage
  • Att lyssna på hjärtljuden hos barnmorskan
  • Längtan efter att få lära känna och veta vem som gömmer sig därinne

Sånt jag inte kommer sakna som ogravid:

  • Illamåendet
  • Kräkningar
  • Sjukhusbesök & mediciner
  • Värken
  • Andfåddheten
  • Känslan av att väga ett par ton
  • Oförmågan att promenera utan besvär
  • Att vara lättretlig

Sånt jag ser framemot:

  • Minis första andetag
  • Få välkomna ännu ett barn till världen tillsammans med Christofer
  • Bestämma namn
  • Se storebrorsorna lära känna sitt nya syskon
  • Köpa/tvätta/sortera bebiskläder
  • Förbereda vagn och sovplats
  • Mysa med bebis

Sånt jag oroar mig för inför semestertrippen…

Denna vecka drar vi på bilsemester. Först till Skara sommarland och sedan tar vi en avstickare till Bosebyn på vägen hemåt. Och då jag är en person som tänker alldeles för mycket, oroar jag mig givetvis för en del saker:

  • Kommer C be mig, läsa kartor, GPS eller dylikt? Jag avskyr det.
  • Hur sams kommer barnen vara i bilen?
  • Kommer mitt illamående hålla sig på en dräglig nivå? Har haft riktigt jobbiga dagar nu så allt är relativt.
  • Hur ska det gå att sova 6 personer i en husvagn? Klaustrofobikänslan kommer krypande.
  • Hur ont kommer jag ha i kroppen efter timmar i bil?
  • Sedan sist men inte minst, hur i helsike ska jag lyckas med konsten att kissa i skogen i Bosebyn? Kommer kanske ner på huk, men osäkert om jag tar mig upp igen.

Har en spännande vecka framför mig.

Underbara morgon

05:14 väcktes jag av en strålande glad Julian, som ville fortsätta bygga på legot han fick av farfar & co i tidig födelsedagspresent.

Hade igår lovat honom att stiga upp direkt, så det var bara att gilla läget.

Väl uppe satt suget efter nybakta scones in så kring sjutiden satt Julian och jag och mumsade scones med marmelad. Jag kunde t o m dricka lite kaffe. Lycka. 😀

Elian fick frukost på sängen och vaknade väldigt glatt.

Underbar start på dagen.

Nu har familjen åkt till för-/skola och jobb så jag gör det enda rätta och kryper ner i sängen igen. Grått och regnigt ute, en perfekt latdag.

Ultraljud

Idag var vi iväg på rutinultraljudet. Spännande och nervöst innan och lugnt efteråt.

Allt såg fint ut och läkaren var väldigt bra på att visa allt för oss. Det är så otroligt häftigt att man se se hjärna, ryggrad och hjärta så tydligt. Detta är min tredje graviditet och jag är lika fascinerad som de andra gångerna.

Eftersom moderkakan ligger långt ner kommer jag får göra ett till ultraljud omkring vecka 28. För att se att den flyttat sig uppåt som den måste innan förlossningen.

Enligt dagens beräkning har jag gått 18+4. Beräknat datum blir således den 9 oktober. Jag är dock redan nu inställd på att gå över tiden, lika bra att förbereda sig mentalt. Vilket även läkaren förstod och tyckte var bra tänkt när jag uttryckte det högt. Christofer däremot förstår inte riktigt detta tänk.

Har nu börjat känna små rörelser i magen och det är härligt. Känns mer på riktigt när man kommit så långt att det känns.

Jag är så lycklig och längtar så tills mini är här ute med oss.

wpid-wp-1431550831802.jpeg

En till som längtar efter mini.

Kärlek.