När ptsd:n plötsligt gör sig påmind

Igår var jag iväg på den där informationsträffen på utbildningscentrum. De håller till i samma lokaler som komvux. Sist jag gick på komvux var jag nyskild med ett litet barn. Jag var allt annat än lycklig. Jag levde under ständiga hot och slag. Exet hade full kontroll på vad jag gjorde, vem jag träffade och var jag befann mig. Jag lyckades till slut finna modet och kraften, anmälde honom. Han blev dömd.

Nu när jag förmodligen kommer vistas i de där lokalerna regelbundet fylls jag av enorma ångestkänslor. Plötsligt känns det som att jag är tillbaka i den destruktiva tiden av mitt liv och jag vill helst bara fly.

Nu vet jag inte om jag ska utsätta mig för alla känslor och försöka vara i de lokalerna eller helt enkelt bara stanna hemma och studera. Det finns ju även andra alternativ, som t ex biblioteket. Grejen är att jag verkligen tycker om komvux och det vore så skönt att spendera en del av alla kommande pluggdagar där det finns andra människor att prata med. Nog för att jag oftast föredrar att vara ensam, men inte alltid.

Just nu är känslorna intensiva och jag är arg. Arg för den där människan efter så många år fortfarande påverkar mitt liv.

Fy i helvetet vad han fått mig att ogilla män.

Ben och kroppsnoja

Jag har i många år känt ett enormt förakt för mina ben. Jag har kollat på dem, memorerat varje skavank och avskytt dem på alla sätt och vis. Somrarna har varit jobbiga p g a detta och tanken på att gå i korta klänningar har inte funnits på många år.

Jag har så länge låtit en annan människas åsikt trycka ner mig och inte vågat tro eller hoppats på att jag är bra som jag är. Att jag är fin. Inte att jag duger, att jag är perfekt precis som jag är.

Nu ikväll kände jag att det räcker. Jag har fått nog. Jag tänker inte låta ord från det förflutna styra över mig längre. Hans ord betyder ingenting längre. Jag är starkare.

Så jag gick ut i detta:

Jag har nu vunnit ännu en seger och det är ännu ett steg i rätt riktning. Kanske dröjer det länge innan jag är bekväm nog att visa benen igen, men just ikväll vann jag och det känns grymt.

Minnen som gör ont

En dag som denna, för x antal år sedan, åkte jag drygt 180 mil med buss för att gå på en konsultation angående en bröstförstoring. Det ansågs nämligen att jag hade för små bröst.

Minns hur en kvinna i släkten pratade om sitt tonåriga barnbarn och sa att ”har hon inte fått mer bröst när hon är vuxen kommer jag se till att hon opererar sig”. Så vidrigt och avskyvärt att definieras utifrån sin kropp. Som att stora bröst skulle göra någon till mer kvinna än en med små.

Jag var en väldigt nedtryckt, låg och ouppskattad ung kvinna på den tiden och när så många sa att jag behövde fixa brösten för att rädda förhållandet lät det bra. Det lät riktigt, som den enda lösningen. Någonstans där trodde jag innerligt på att han skulle älska mig och vilja vara med mig om jag genomgick en del förändringar. Min enda uppgift, min kropps enda uppgift var att tillfredsställa honom och fann han mig inte attraktiv nog, var det givet att jag skulle lägga mig under kniven.

Då, under den tiden i mitt liv, var jag så hjärntvättad av honom och av hans släkt att jag lät deras åsikt om min kropp, MIN KROPP, ha betydelse. Det var en självklarhet att de hade rätt.

Jag gick på den där konsultationen och jag minns hur jäkla obekväm jag kände mig. Hur ledsen jag var inombords och hur magen värkte av ångest. Jag ville bara känna mig uppskattad och älskad.

Det blev ingen förstoring av mina bröst. Jag åkte hem till Sverige igen fick perspektiv på saker och ting och insåg att jag inte ville. Att jag aldrig velat.

Idag har jag så svårt att förstå att hon jag var då och kvinnan jag är idag faktiskt är samma person.

Vi är samma, men ändå inte.

Det där rummet, i den där lägenheten, i det där huset.

Gick förbi det där huset idag.

Förbi den där lägenheten och den där balkongen där jag rökte så många cigaretter i desperation.

Förbi det där rummet vars dörr du slog sönder med handen.

Förbi den där lägenheten där du ständigt tryckte ner mig och jag själv ansåg mig vara värdelös.

 Där du stängde persiennerna så att ingen skulle kunna se hur du slog och sparkade på mig.

Förbi den där lägenheten där jag så många nätter grät mig till sömns.

Där mitt liv slogs i spillror och hon som var jag försvann.

Där du krävde respekt och gjorde som du ville med mig. Där jag inte betydde något.

Förbi det där huset och jag mindes livet som var.

Då.

Inte nu.

Jag är inte rädd längre.

Nu är det slut!

Tänk att du, under så många år, haft sådan makt över mitt mående, över mitt liv.  Fastän du inte är en del av mitt liv längre har saker du gjort och sagt satt djupa spår hos mig. Även då många år har passerat har jag inte glömt.

På grund av dig har jag under många år

  • Levt i rädsla för att alla män ska vara som du
  • Avskytt min nakna kropp för du berättade alltid vad som var fel på den
  • Haft en självkänsla körd i botten
  • Känt att min kropp inte är min utan någon annans ägodel
  • Hatat mina fötter för du påpekade alltid hur fula de var.
  • Känt mig dum när jag gått ute för du sa att jag alltid såg löjlig ut när jag promenerade.
  • Alltid känt mig stor och tjock, för även när jag vägde knappa 47 kilo tyckte du att jag skulle ut och springa lite
  • Ogillat mitt utseende då du så ofta påpekade att jag minsann inte var snyggast i världen.
  • Fått panik av  diskussioner, då våra alltid ledde till fysiskt våld från din sida.
  • Känt mig korkad och dum för du var alltid noga med att tala om hur ointelligent jag var.
  • Tappat tilltron till män då du alltid ljög för mig. Då du ständigt var otrogen.

Jag är färdig nu. Färdig med dig. Du skrämmer mig inte längre. Alla plågsamma minnen finns kvar, men jag är redo att rensa upp och gå vidare. Du skall inte längre finnas som en skugga över mitt mående och påverka mig i mitt liv.

Nu är det slut!