Längtan efter ensamtid för två

Jag längtar så mycket efter att få vara helt ensam med Christofer. Vi planerar att åka till Högbo en helg, men att hitta en helg som passar verkar grymt svårt.

Jag vill så gärna ha flera timmar, många timmar utan barn. Bara med Christofer. Då vi kan:

  • Konversera utan avbrott för att något av våra barn kräver uppmärksamhet
  • Vi kan äta i lugn och ro
  • Ta en lång promenad hand i hand(Dock inte överdrivet lång. Någon naturmänniska har jag ej blivit.)
  • Dricka bubbel
  • Få användning för mina sexiga underkläder som glöms bort här hemma
  • Hångla utomhus
  • Spendera hela dagen i sängen, om vi vill(Speciellt om det regnar, då ryker promenaden)

Ska det vara så svårt att få till detta snart?

 

Strumpor

Under de snart 8 år vi varit tillsammans har Christofers strumpor varit ett återkommande irritationsmoment för mig. Det är faktiskt först när vi flyttade till denna lägenhet som det började kännas lite bättre.

Kanske är det för att jag slipper se strumporna så ofta nu. De ligger mest här:

wp-1455786175602.jpg

Jag har stört mig på att:

  • De slängs överallt(under matbordet, soffan, sängen, datorbordet)
  • De läggs sällan i tvätten
  • De fastnar i dammsugaren
  • Strumpor är äckliga

Nu ska vi också komma ihåg att jag har otroligt svårt för fötter. Och eftersom strumpor sitter på dessa äckliga fötter blir strumpor per automatik även de äckliga. Särskilt strumpor som en haft på sig hela dagen. De är smutsiga. Det är strumpor jag inte vill ha i min säng eller nära mig på något vis.

För ett tag sedan när jag stod och parade ihop Christofers nytvättade strumpor såg jag att hans nya gråa hade en färgrand inuti. Tänkte först ”nu måste jag se till att para ihop rätt”, men vid närmare eftertanke bestämde jag mig för att strunta i det. Att bara para ihop utan att behöva kolla gick snabbare och vem skulle ens se randen? Den sitter ju på insidan. Dessutom var jag övertygad om att C inte alls skulle bry sig. Han är inte en sådan person. Jag menar, bryr han sig inte om att stryka sin skjortor så kan väl ändå inte en sketen färgrand på strumpornas insida har nån betydelse.

Jag hade fel!

Det störde honom. Och innerst inne blev jag glad för det. Nu har han bevisat att det inte bara är jag som stör mig på liknande saker.

wp-1455786170290.jpg

Jag hoppas att nästa steg är att han ser det problematiska i att ha tisdagsstrumporna på en fredag.

 

Trots denna avsky för både fötter och strumpor har jag någonstans under dessa år förändrats och nu för tiden kan jag t o m röra vid Christofers fötter.

Både med och utan strumpor.

Det måste vara kärlek.

På andra sidan bebisen..

I morse kände jag att nu får det vara nog. Nu vill jag sova nära Christofer igen. Jag vägrar somna en natt till i ensamhet på andra sidan bebisen. Nu vill jag somna med den jag älskar tätt intill.

Inte en enda natt sedan Herman föddes har vi sovit nära varandra och nu lider jag av Christoferabstinens. Dessutom vill hela jag ta igen all närhet som gick förlorad under graviditeten. Så jag bäddade rent i sängen och flyttade Hermans lilla bädd till ena sidan. Så länge han inte rullar kan han faktiskt sova så. Sedan blir det egen säng om han går med på det.

wpid-wp-1446049471410.jpg

Nu väntar jag bara på att kärleken ska komma hem från jobbet och att klockan ska bli sovdags.

Stundens farhågor

Tänker mycket på förlossningen som kan komma att bli närsomhelst nu och under hela denna graviditet har jag känt mig lugn vid tanke på den. Så är inte riktigt fallet nu. Nu börjar jag bli nervös, jag anar att det är åldern. Försöker att inte tänka på saker som kan gå fel och har förbjudit mig själv att lyssna på och läsa om förlossningar som gått käpprätt åt skogen. Det skulle bara oroa mig och jag vill vara lugn inför det som väntar.

Förutom tankarna på vad som skulle kunna gå fel har jag också börjat fundera på Christofers roll. När vi fick Julian twittrade han inte. Men nu, nu tänker jag mig att han kommer vara djupt försjunken i twitteruppdateringar om sin prekära situation som bisittare att han glömmer mig.

Så mycket tänkte jag på detta i natt att jag hade god lust att avsluta hans konton på alla sociala medier. Sedan kom jag på att det faktiskt räcker om han inte är uppkopplad under förlossningen. Alltså får jag införskaffa nån slags störningsmojäng som går att gömma i förlossningssalen.

Nu vet jag ju givetvis att han kommer att finnas där för mig och att alla dessa tankar är onödiga. Under Julians födelse var han en klippa och jag har absolut inget att klaga på.

Detta är helt och hållet mina orostankar som gravid.

Sedan att han försöker skämta om NHL-matcher om jag föder nattetid, försöker jag ignorera.

Vecka 30+

Allt känns så bra nu. De sista 10 veckorna av denna jobbiga graviditet har inletts och stunden då vi blir 5 i familjen närmar sig.

Sånt jag kommer sakna som ogravid:

  • Känslan när mini rör sig
  • Det fantastiska att ett barn växer inom mig
  • Min otroligt fina runda mage
  • Att lyssna på hjärtljuden hos barnmorskan
  • Längtan efter att få lära känna och veta vem som gömmer sig därinne

Sånt jag inte kommer sakna som ogravid:

  • Illamåendet
  • Kräkningar
  • Sjukhusbesök & mediciner
  • Värken
  • Andfåddheten
  • Känslan av att väga ett par ton
  • Oförmågan att promenera utan besvär
  • Att vara lättretlig

Sånt jag ser framemot:

  • Minis första andetag
  • Få välkomna ännu ett barn till världen tillsammans med Christofer
  • Bestämma namn
  • Se storebrorsorna lära känna sitt nya syskon
  • Köpa/tvätta/sortera bebiskläder
  • Förbereda vagn och sovplats
  • Mysa med bebis

Längtan

Det är märkligt hur längtan kan borra sig in i ens kropp och genomsyra hela ens väsen. Jag längtar efter flera olika saker så mycket att något vill brista inom mig.

Jag längtar efter att få lära känna mini.

Jag längtar efter att kunna röra mig obehindrat.

Jag längtar efter att vakna utan illamående.

Jag längtar efter att slippa alla mediciner.

Jag längtar efter att flytta.

Men mest av allt längtar jag efter att ligga tätt intill Christofer med hans armar runt min kropp utan att känna mig otymplig, illamående eller full av värk.

Denna längtan efter honom som jag har så nära varje natt gör mig tokig och full av kärlek.

Byta-rum-vecka.

Denna vecka inleder vi ”Projekt-byta-rum”. Vi tar tillbaka vårt gamla sovrum som är större och E får tillbaka sitt gamla. Förhoppningsvis går det smidigt att byta rum. Ska sätta E i arbete direkt efter skolan idag. Vore nog en bra idé att erbjuda honom en slant för att inspirera honom riktigt.

Det första som skall göras är att sortera ut allt som kan slängas och ta en tur till återvinningen. Sedan skruva ner sängen och hoppas att nån vill ha den.

Soffan ska även den monteras isär och slängas.

Kommer bli mycket slit för C och bror S som får bära allt. Och för pappa som  får vara mig till hjälp när nya möblerna ska skruvas ihop.

Om jag hade varit mitt vanliga pigga jag, hade jag troligtvis flyttat allt mellan rummen själv under dagen. Men jag ska försöka tänka på mitt mående och inte bära tungt eller göra för mycket. Är fortfarande väldigt svag i kroppen och blir yr så fort jag anstränger mig. Vill kunna jobba igen från nästa vecka och då finns det inte utrymme för någon hjälteinsats när det gäller möbelflyttande.

 

Längtar så till slutet av veckan då vi förhoppningsvis får sova i en bredare och så mycket bekvämare säng.