Selfies, bröst och kroppsförakt.

Ibland lyckas jag ta väldigt fina bilder på mig själv och då känns det bra att lägga upp dem på någon social media. Givetvis för att få bekräftelse och lite för att visa världen hur snygg jag faktiskt är ibland. Det är en härlig känsla.

Häromdagen lyckades jag ta en sjukt snygg bild… på mina bröst.

Kände genast att detta borde jag visa världen, men självfallet tog jag beslutet att låta bli. Facebook, Instagram och Twitter är inte riktigt där än och jag vill faktiskt inte bli avstängd p g a pornografiskt innehåll. Nej tack! Och ska jag vara ärlig så är nog inte jag där heller. Kände bara, just i den stunden, att jag borde visa någon detta fina kort.

Hursomhelst, att jag tar en bild, kollar på den och känner ”fan va snygga bröst jag har” innebär att jag tagit ännu ett steg ifrån mitt kroppsförakt och det är så jäkla bra. Jag är verkligt stolt över mig själv och börjar känna mer och mer att jag är riktigt jäkla bra som jag är. Jag stannar inte längre vid ”jag duger” och det är en härlig känsla.

Snart är det bara benen kvar att lära sig älska.

 

Minnen som gör ont

En dag som denna, för x antal år sedan, åkte jag drygt 180 mil med buss för att gå på en konsultation angående en bröstförstoring. Det ansågs nämligen att jag hade för små bröst.

Minns hur en kvinna i släkten pratade om sitt tonåriga barnbarn och sa att ”har hon inte fått mer bröst när hon är vuxen kommer jag se till att hon opererar sig”. Så vidrigt och avskyvärt att definieras utifrån sin kropp. Som att stora bröst skulle göra någon till mer kvinna än en med små.

Jag var en väldigt nedtryckt, låg och ouppskattad ung kvinna på den tiden och när så många sa att jag behövde fixa brösten för att rädda förhållandet lät det bra. Det lät riktigt, som den enda lösningen. Någonstans där trodde jag innerligt på att han skulle älska mig och vilja vara med mig om jag genomgick en del förändringar. Min enda uppgift, min kropps enda uppgift var att tillfredsställa honom och fann han mig inte attraktiv nog, var det givet att jag skulle lägga mig under kniven.

Då, under den tiden i mitt liv, var jag så hjärntvättad av honom och av hans släkt att jag lät deras åsikt om min kropp, MIN KROPP, ha betydelse. Det var en självklarhet att de hade rätt.

Jag gick på den där konsultationen och jag minns hur jäkla obekväm jag kände mig. Hur ledsen jag var inombords och hur magen värkte av ångest. Jag ville bara känna mig uppskattad och älskad.

Det blev ingen förstoring av mina bröst. Jag åkte hem till Sverige igen fick perspektiv på saker och ting och insåg att jag inte ville. Att jag aldrig velat.

Idag har jag så svårt att förstå att hon jag var då och kvinnan jag är idag faktiskt är samma person.

Vi är samma, men ändå inte.

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: