Tillfällig visit på arbetsplatsen

I förrgår arbetade jag för första gången sedan i somras och ännu en gång slog det mig hur glad jag är att jag tog beslutet att börja studera för ett år sedan. Tanken på att återvända till arbetsplatsen på heltid sporrar mig än mer att fortsätta resan jag gett mig in på. Att jag tog steget och vågade ge mig in på något jag inte trodde att jag skulle kunna klara av för att sedan inse att jag inte bara klarar av det, utan att jag gör det jävligt bra. Det är en enormt häftig känsla.

Mycket av den osäkerheten jag kände kring vad jag faktiskt klarar av har försvunnit under detta år. Inte med det sagt att jag aldrig tvivlar på min förmåga, det gör jag. Stundvis väldigt mycket, men då kan jag gräva fram allt jag lyckats med och då känns allt genast bättre. Jag har utvecklats en hel del detta år och jag känner mig nöjd med mig själv.

Idag har jag varit ledig, men imorgon ska jag bege mig till jobbet för ännu ett arbetspass och det känns helt ok för jag är bara på tillfälligt besök.

Det råder blandade känslor inom mig…

Snart är det dags att hoppa i arbetskläderna igen och slita lite för brödfödan. Som student är jag givetvis glad för att jag har ett arbete att gå tillbaka till under sommaren, men…

Helst av allt skulle jag vilja studera utan uppehåll för att förkorta studietiden något. Jag närmar mig 40 och jag har inte tid med sådana här uppehåll. Jag vill fortsätta rakt av tills jag är klar.

Att jag började studera är det bästa beslut jag tagit. Jag har inte för en sekund ångrat att jag, efter många år, bestämde mig för att klara av en utbildning. I december detta år kommer jag ha alla gymnasiebetyg klara. Jag tar alltså studenten. Vem vill då skjutsa runt mig på ett flak? Kräver inget större fordon. Farsan har en flakmoppe, den duger.

Elian vill ju ta moppekort, så kanske han vill… Jag kan redan se tidningsrubrikerna:

”Femtonåring skjutsade runt en onykter äldre kvinna på flakmoppe” 

”Mamman tvingade sin femtonårige son att agera fyllechaffis”

”Efter hot om indragen månadspeng såg sig femtonåringen tvingad att skjutsa sin överförfriskade mor på mopedflaket”

Ja, jag skulle kunna fortsätta i all evighet. Så jag slutar nu, troligtvis blir det inte ens någon mopedhistoria heller.

En jobbig och obekväm anställd

Förra veckan insåg jag att jag skulle vara ensam delegerad på jobbet under ett kvällspass denna vecka. Påtalade detta då för chefen och sa att jag inte på något vis är redo att ensam dela medicin till de 16 boende. Efter att ha varit hemma i 1 år och 4 månader tar det tid att komma tillbaka och känna sig säker på allt igen. Att dela medicin innebär ju inte bara att öppna en påse och ge ut tabletter. Utan en bör även känna de boende väl, kunna ta blodsocker, blodtryck och lägga om sår. Saker jag kan, men inte har gjort på länge. Så nej, att vara ensam, är för mig, inte ett alternativ.

Chefen vände alla taggar utåt och frågade vad jag tyckte att hon skulle göra åt det. Givetvis anser jag att hon ska se till att det finns delegerad personal alternativt sätta in extrahjälp så att jag har det lugnare. Det var tydligen omöjligt så då förklarade jag att jag i så fall säger upp min delegation. Inte populärt.

Hursomhelst så ordnade det sig till slut genom att en kollega kommer in under några timmar för att dela medicin, något jag är väldigt tacksam för. Otroligt bra av kollegan.

Efter denna händelse har chefen nu fått för sig att jag är skör och inte klarar av att dela medicin och det gör mig så otroligt arg. Nej, jag är inte skör. Jag är stark för jag vet mina begränsningar. Jag vet när jag inte är redo och jag är inte rädd att säga ifrån.

Även om det innebär att jag framställs som en jobbig och obekväm anställd.

 

 

 

 

Att arbeta igen

Nu har jag varit tillbaka på jobbet i lite mer än en vecka och så här är det:

  • Väldigt roligt att träffa kollegor igen.
  • Skönt att vara hemifrån under flera timmar
  • Lukter jag inte är van vid överallt. Det är jobbigt.
  • Ljud. Ljud. Ljud.
  • Rörigt.
  • Människor.
  • Härligt att sakna familjen lite.
  • Benen värker efter varje pass.
  • Ständigt nåt som skall/bör göras.
  • Många intryck som gör mig tröttare än jag varit på länge

Hoppas verkligen att det skall finnas en nattjänst ledig snart för jag vill så gärna prova på att jobba natt. Tror det skulle passa mig och mitt mående mycket bättre.

För en gångs skull vill jag verkligen ha en förändring.

Ett år sen

Nu är det precis ett år sedan jag arbetade. Ett år har gått sedan jag på torsdag den 5/3 avslutade arbetsdagen med orden: ”Trevlig helg, vi ses på måndag”.

Hade sett framemot denna helg så länge för vi hade köpt biljetter till premiären av Faust. Vi gick på den. Suverän föreställning och vi åt maten. Den var riktigt god, men jag kämpade oerhört med graviditetsillamåendet. Lördagen kom och jag låg däckad. Kunde inte behålla något alls, söndagen lika illa. Jag var så orolig för hur denna graviditet skulle arta sig. Måndag kunde jag knappt stå upp så jag sjukanmälde mig och ringde sjukhuset. Fick åka dit med en gång och blev satt på dropp. Det var bara första av många sjukhusbesök.

Jag är glad att jag inte visste då hur dålig jag skulle bli.

Men nu sitter jag här, ett år senare, med Herman som på tisdag blir 5 månader. Herman, som är världens gladaste bebis. Som charmar skiten ur alla som träffar honom.

Vår Herman, som vi älskar honom.

Förra året var otroligt jobbigt, men så värt det.

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: