När ptsd:n plötsligt gör sig påmind

Igår var jag iväg på den där informationsträffen på utbildningscentrum. De håller till i samma lokaler som komvux. Sist jag gick på komvux var jag nyskild med ett litet barn. Jag var allt annat än lycklig. Jag levde under ständiga hot och slag. Exet hade full kontroll på vad jag gjorde, vem jag träffade och var jag befann mig. Jag lyckades till slut finna modet och kraften, anmälde honom. Han blev dömd.

Nu när jag förmodligen kommer vistas i de där lokalerna regelbundet fylls jag av enorma ångestkänslor. Plötsligt känns det som att jag är tillbaka i den destruktiva tiden av mitt liv och jag vill helst bara fly.

Nu vet jag inte om jag ska utsätta mig för alla känslor och försöka vara i de lokalerna eller helt enkelt bara stanna hemma och studera. Det finns ju även andra alternativ, som t ex biblioteket. Grejen är att jag verkligen tycker om komvux och det vore så skönt att spendera en del av alla kommande pluggdagar där det finns andra människor att prata med. Nog för att jag oftast föredrar att vara ensam, men inte alltid.

Just nu är känslorna intensiva och jag är arg. Arg för den där människan efter så många år fortfarande påverkar mitt liv.

Fy i helvetet vad han fått mig att ogilla män.

pmds, ptsd och all jävla ångest

De senaste veckorna har jag genomlidit många tillfällen med extrem ångest. Det har varit på nivån ”jag orkar inte leva längre även då jag vill”. Jag har gråtit och avskytt mig själv djupare än jag trodde var möjligt. Allt känns som ett bakslag och stundvis vet jag inte hur jag ska orka med någonting.

Jag har känt mig totalt värdelös som människa och det enda jag gör är att be om ursäkt för mitt existerande. Dessutom är jag en pina för familjen  då jag mår så här eftersom jag blir så otrevlig. Ena stunden vill jag att C ska lämna mig och i nästa krama mig. Sjuka känslor, så tröttsamma och krävande.

Orsaken?

Jag vet inte riktigt, men släng in pmds, ptsd och många slitsamma arbetstimmar på ett äldreboende så finns svaret förmodligen där.

Nu ska jag kontakta läkaren och se om jag behöver öka dosen av Ecitalopram eller om jag helt enkelt ska må så här för jävligt. Känns iaf bättre om pmds:en är under kontroll.

Värre är det med min ptsd den lever sitt eget liv och just nu får den mig att känna mig som ingenting. Många gånger känns det så jävla orättvist att det är jag som fortfarande lider efter åren med en allt annat än bra människa. Alla hårda ord, alla slag, alla gånger han berättade för mig hur betydelselös jag är, hur ful och tjock jag är. Alla de stunderna han skrattade åt mig för att jag gick på ett löjligt sätt, för att mina fötter var fula och för att jag inte var vältränad nog bränner inom mig än idag och jag avskyr det. Avskyr att det kan kännas så här.

Det är rätt lätt att hålla masken och ge skenet av ett bra mående utåt, jag har blivit lite av en expert på just det. Att skratta och låta allt verka fint medan jag inombords går sönder.

Livet måste vända nu.

Ångesten jag känner är inte livet som vill ta slut utan PMDS

Hur är det nu? Hur är det jag känner egentligen? Vill jag eller vill jag inte? Känner jag nåt?

Jag är förlamad av ångesten som väller in över mig. Jag är på botten nu. Jag är värdelös, obegåvad, oduglig, ful och obehaglig. Magen värker, trycket i bröstet är för mycket. Jag orkar inte med andra, än mindre med mig själv. Jag vill inte vara en belastning. Jag vill inte existera. Och denna ilska som tar över och förvandlar mig till något slags monster. Jag vill inte vara den personen, ändå är jag den. Om och om igen. Om livet är så här vill jag inte leva, men än mindre vill jag dö. Allt är kaotiskt och sårbart inom mig. Gråten sitter som en klump i halsen, tårarna väller fram och jag orkar inte. Jag orkar inte.

Omkring 10 dagar i månaden känner jag såhär. Från ägglossning till mensens första dagar, sedan släpper det. Dessa destruktiva känslor kommer från ingenstans. Ena stunden är jag lycklig för att i nästa ångestgråta.

Sedan yngsta grabben föddes har inget varit sig likt. Jag har dock avfärdat det som pms, sömnbrist, livet med småbarn. Ursäkter finns det gott om, men ingenting jag tänkt eller sagt har hjälpt mig i mitt mående. Ingenting alls. Allt fortsätter bara i en nedåtgående ond spiral och jag avskyr det.

Nu vet jag troligtvis vad det är, PMDS. Jag har hört talas om pmds(pmd) förut, men tanken att jag skulle lida av det har inte slagit mig. Det är så konstigt. Om några veckor har jag en läkartid inplanerad. Vetskapen att jag inte behöver må så här skapar ett lugn inom mig.

PMDS, premenstruellt dysforiskt syndrom är en hormonöverkänslighet vars symptom kan likna en depression. Hormonöverkänslighet alltså. Efter mina graviditeter med gravt graviditetsillamående är det ju bekräftat att min kropp reagerar på hormoner, ändå har jag inte förstått nåt. Jag har verkligen stått med huvudet i sanden.

Några av symptomen på PMDS är:

  • Oro och ångest
  • Snabba humörsvängningar
  • Svårigheter att se framtiden som ljus
  • Värdelöshetskänslor
  • Lätt till gråt och känsla av sorg utan uppenbar anledning
  • Svårigheter att ta kritik/ bli avvisad
  • Ilska, irritation. Ökad konfliktbenägenhet med andra människor

Listan kan göras än längre och jag kan skriva under på varenda jäkla punkt. Nu hoppas jag att dessa veckor fram till läkarbesöket går fort och att jag i framtiden får må bättre. Att familjen får må bättre, för de lider med.

 

 

 

Vikt och ångest

Vikten. Ständigt denna ångest. Jag avskyr att väga mig. Jag avskyr det faktum att vikten, sedan jag var i tonåren, har haft sådan stor betydelse för mig.

I början av detta år hade jag kommit så långt. Jag hade kastat vågen och jag mådde så bra. Jag har aldrig känt mig så fin och så sexig som jag gjorde då.

Sedan blev jag gravid och vid inskrivningen på mödravården var det bara att kliva upp på vågen. Där och då, så fort jag såg siffrorna, slog ångesten över mig med full kraft.

Jag har alltid känt en enorm press att jag måste väga lite, för det gjorde jag under så många år. Jag var den smala, den beniga, hon som vägde lite. Och att väga lite kändes bra. Jag vill inte längre veta hur mycket jag väger. Jag vill inte gråta av ångest för att jag inte når upp till mina egna krav. Jag vill inte förtäras av känslan att jag inte duger. Och jag vill inte behöva bekräftelse från den som står mig närmast för att må bra.

Jag inser att det finns flera olika faktorer till att jag väger mer nu än förr. Jag är äldre, jag har nyligen fått barn igen och jag mår bättre nu än när jag var yngre.

Och, jag är helt medveten om att jag inte är överviktig, att jag trots extrakilon efter graviditet fortfarande väger ”normalt”. Detta har dock föga betydelse när ångesten sätter in. Det gör det inte lättare.

Jag vet att jag tar mig igenom detta, jag har gjort det förr. Jag vet att jag kommer att må bra igen och att självkänslan kommer tillbaka.

Det verkar bara ta sån tid.

 

Tankar och känslor i en enda röra.

Livet drabbar oss alla på olika vis. Vi går alla igenom olika saker som formar oss. En del händelser bryter ner oss och vi måste finna styrkan att resa oss igen.

Jag har under mina snart 36 år varit med om en hel del och många erfarenheter har gjort mig till en starkare och mer beslutsam kvinna. Men också en sårbar, osäker och arg kvinna. Jag är arg på mig själv för att jag gjorde de val jag gjorde då jag var yngre. Jag är arg på mig själv för att jag” lagt locket på” och inom mig trott att jag bara kan fortsätta som att inget någonsin hänt. Till slut rinner det över. Som det gjort för mig.

Många saker har även fått mitt självförtroende att rasa och mitt behov av bekräftelse att öka enormt. Jag jämför mig fortfarande med andra och många gånger förstår jag verkligen inte vad Christofer ser hos mig. Allt som han älskar har jag så svårt att se. Ibland går det så långt att jag vill peka ut alla fel med mig och jag blir arg för att han inte förstår. För att han inte ser hur ful min kropp är. Och hur jävla skruvat är inte det? Jag önskar så att jag kunde se mig genom hans ögon. Att jag kunde se det vackra. Men det är svårt.

Jag har levt i ett förhållande där det förekom verbala kränkningar likväl som fysisk misshandel. Otrohet. Att ständigt bli dumförklarad och att ständigt få höra att man inte duger nåt till sänker en. Efter år med den mannen tyckte jag att det var normalt med otrohet.

Jag mår, idag, inte dåligt av det fysiska, blåmärkena har läkt. Det är såret inuti som gör så förbaskat ont. Känslan av att vad jag än gör kommer det aldrig vara bra nog.

Under långa perioder har jag inte känt mig bra nog för Christofer. Men jag måste vara bra nog för vi är fortfarande tillsammans. Trots kämpiga perioder har vi hittat kärleken genom allt det svåra.

Jag kämpar vidare.

Vi kämpar vidare.

 

Äntligen

Igår fick jag så äntligen hem en tid för vidare terapi och utredning. Så jäkla skönt. Fick fylla i några papper med 90 frågor om mitt mående. Satt med dem en lång stund och grubblade. En del av mig tänkte ”Nej så kan jag ju inte svara. Vill ju inte att det ska verka som att jag mår dåligt”.

Det här med att vara sann mot sig själv är inte alltid så lätt. Har ju bara tagit mig 10 år att ta tag i mitt mående och nu när jag väl börjat med denna resa förstår jag inte hur någon orkat med mig tidigare. Har ju knappt orkat med mig själv.

Men snart ändras allt.

Och, alla ni syskon, som skrattar åt mina idéer kommer snart inte ha nåt att skratta åt.

Jag är snart botad!

 

Ibland är det lättast att förklara känslan inombords med en sång…