Studierna har påbörjats

Några dagar in på denna termin och jag börjar så smått landa i alla känslor. Framöver ska jag arbeta mycket i grupp med människor jag inte känner. Detta gör mig nervös, men samtidigt lite förväntansfull. Hade detta varit för ett par år sedan hade jag garanterat gått in i gruppen med tanken att alla förmodligen är dumma i huvudet. Men, efter att ha spenderat tre terminer på Brunnsvik har jag insett att så ofta inte är fallet. Jag dömer inte längre människor innan jag lärt känna dem. Naturligtvis kan det visa sig att en del av de personer jag ska arbeta med verkligen är dumma i huvudet, men det får jag ta då. Jag ska försöka hantera situationer så gott jag kan. Ibland kan det innebära att jag mutear dem eller nåt. Fördelen med att plugga på distans liksom.

Denna vecka har jag läst mycket om informatik, om olika typer av informationssystem, beslutsfattande inom organisationer och lite vad projektledning innebär. Intressanta saker, har lärt mig en del nytt, men mycket är sådant jag redan visste. Det har sina fördelar att bo med en systemutvecklare som mer än gärna delger sig av sina kunskaper. Tänker behålla honom vid mina sida hela utbildningstiden.

Idag ska jag besöka utbildningscentrum för att se vilken typ av hjälp vi distansstudenter kan få där. Känns det som ett bra ställe kanske jag spenderar en del tid där, i annat fall finns ju alltid bibliotek och mitt stökiga hem.

Detta blir nog bra.

Vad jag behöver i mitt liv just nu

…är lite förbannade rutiner. Jag vill att allt ska återgå till en vanlig vardag med allt vad det innebär. Jag vill ställa alarmet och stiga upp tidigt om morgnarna. Jag vill ha en tid att passa, jag vill lämna och hämta barn på skola och förskola. Jag vill ha ork för träning igen. Jag vill studera, lyssna på föreläsningar och nattsudda med kurslitteratur. Jag vill hänga på biblioteket, bli(mer)gråhårig av frustration över uppgifter jag bör lösa och belöna mig själv med chips, vin och choklad efter en avklarad kurs. Jag vill frysa lite, gå i sköna strumpbyxor och mysiga höstklänningar. Jag vill njuta av de vackra höstlöven. Jag vill känna den friska kalla höftluften mot mitt ansikte och huttra i höstregnet. Jag vill(inte) svära över bussar som är sena, Jag vill ha vardagen tillbaka.

Mitt i denna ledighet kan ju en tro att dagarna fylls av diverse aktiviteter, men det finns inget som gör mig så slö som att vara hemma. Jag behöver ha vardagliga måsten för att vilja/orka göra annat. Som det är nu går dagarna i ett och jag har varken koll på tid eller veckodag. Det är en smula frustrerande.

Jag är med andra ord rätt glad att sommarlovet snart är till ända, till skillnad från barnen som gärna varit lediga lite till.

På torsdag börjar Elian gymnasiet, måndag den 20:e börjar Julian i trean och sedan måndag den 27:e är det dags för Herman att återvända till förskolan.

Något jag måste vänja mig vid framöver är alla kronor som kommer gå till kurslitteratur. Beställde just två av de tre böckerna jag behöver och det kostade mig 800 kronor. Inte för att summan är sjuk hög, jag är bara inte van.

img_1206

Nu ska jag se nåt avsnitt med Christofer och smutta på ett glas rött. Jag har ju trots allt semester.

Universitetsstudier och Australienresa

Efter en period med mycket ångest och destruktiva tankar känns det nu som livet vänt lite. Problem har jag fortfarande, men jag har saker att se framemot och det lyfter mitt mående.

Som nyss då jag skaffade ett studentkonto på Karlstads Universitet och ännu en gång slogs av häpnad över att jag faktiskt ska studera på universitets nivå. Det är stort. Jag har har svårt att fina ord över hur stort det är. Min socioekonomiska bakgrund har inte direkt hjälpt. Allt sedan jag var ung har jag känt att jag inte kan. Jag har tryckt undan alla känslor av att vilja studera eftersom jag redan innan jag försökt ansett mig oduglig. Jag är inte oduglig, jag är snarare allt annat än oduglig. Jag kan och jag är inte sämre bara för att jag aldrig haft någon uppmuntran till att utbilda mig hemifrån. Jag är inte sämre för att jag kommer från fattig arbetarklass eller för att jag inte tog studenten då det sig begav för 20 år sedan. Min tid att studera och nå en akademisk examen är nu och det är jag stolt över.

img_1133

En annan sak som gör mig lycklig ända in i själen är att jag igår bokade flygresa till Perth. Sista februari nästa år bär det iväg och det känns underbart. Jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att jag skulle ha möjlighet att hälsa på syrran under tiden de bor där nere. Nu blir det så och jag kan knappt tro att det är sant. Att jag ska resa iväg ensam, utan familjen känns både jobbigt och skönt. Sedan Elian föddes för 16 år sedan har jag aldrig varit ifrån familjen mer än nån dag. Nu ska jag tillbringa 15 dagar utan dem, det känns märkligt och samtidigt precis vad jag behöver.

img_1132

Nu ska jag försöka hålla kvar lyckan över dessa två saker för känslan inom mig nu är fantastisk.

 

Den välbehövliga semestern inleds nu

Semestern är här. Ångesten kvar, men lättnaden över att inte behöva arbeta mer denna sommar gör det betydligt lättare i bröstet. Jag kan andas igen. Nu ska jag vila, umgås med Christofer och grabbarna, städa(om jag orkar), förbereda mig inför höstens studier, lyssna på feministiska poddar, fundera på hur vi bäst störtar patriarkatet, hur vi ser till att få en vänsterregering i höst, äta gott och försöka att inte göra slut på vinflaskorna Christofer vann i lotteriet på jobbet idag.

Eller, vem försöker jag lura förresten, vinet går förmodligen åt.

Semestern kan med andra ord bli rätt bra.

Inleder den första semesterkvällen med film, chips och bubbel så fort barnen lagt sig. Imorgon blir det en sväng ut till havet och kanske en bit mat på Huseliiharen. Vi tar helgen som den kommer och det känns rätt bra.

Nästa vecka väntar ett välbehövligt dygn på Högbo Brukshotell med två av mina systrar, varav den ena får vistelsen 40-års present. Ska bli mysigt att fira henne där. Den andra systern, beingpetra, kommer hit från Perth där hon för tillfället bor. Och nej, hon kommer inte enbart för att spendera ett dygn i Högbo, hon ska tydligen träffa andra med, vänner, fler familjemedlemmar, vara i sommarstugan, njuta av den svenska sommaren(tydligen är det kallt i Perth  nu) o s v. Hursomhelst känns det roligt att hon kommer hit.

Och det känns väldigt bra att få spendera ett dygn med två av mina systrar. Tyvärr kunde inte alla haka på och det känns tråkigt, men samtidigt lite som livet är.

Nu är ska vi ta tag i nattningen av minstingen för jag känner att chipssuget vuxit sig större och jag vill verkligen inte dela med mig av chipsen.

pmds, ptsd och all jävla ångest

De senaste veckorna har jag genomlidit många tillfällen med extrem ångest. Det har varit på nivån ”jag orkar inte leva längre även då jag vill”. Jag har gråtit och avskytt mig själv djupare än jag trodde var möjligt. Allt känns som ett bakslag och stundvis vet jag inte hur jag ska orka med någonting.

Jag har känt mig totalt värdelös som människa och det enda jag gör är att be om ursäkt för mitt existerande. Dessutom är jag en pina för familjen  då jag mår så här eftersom jag blir så otrevlig. Ena stunden vill jag att C ska lämna mig och i nästa krama mig. Sjuka känslor, så tröttsamma och krävande.

Orsaken?

Jag vet inte riktigt, men släng in pmds, ptsd och många slitsamma arbetstimmar på ett äldreboende så finns svaret förmodligen där.

Nu ska jag kontakta läkaren och se om jag behöver öka dosen av Ecitalopram eller om jag helt enkelt ska må så här för jävligt. Känns iaf bättre om pmds:en är under kontroll.

Värre är det med min ptsd den lever sitt eget liv och just nu får den mig att känna mig som ingenting. Många gånger känns det så jävla orättvist att det är jag som fortfarande lider efter åren med en allt annat än bra människa. Alla hårda ord, alla slag, alla gånger han berättade för mig hur betydelselös jag är, hur ful och tjock jag är. Alla de stunderna han skrattade åt mig för att jag gick på ett löjligt sätt, för att mina fötter var fula och för att jag inte var vältränad nog bränner inom mig än idag och jag avskyr det. Avskyr att det kan kännas så här.

Det är rätt lätt att hålla masken och ge skenet av ett bra mående utåt, jag har blivit lite av en expert på just det. Att skratta och låta allt verka fint medan jag inombords går sönder.

Livet måste vända nu.

IT, projektledning och affärssystem

Efter många dagars grubblande har jag slutligen bestämt mig för att jag i höst ska börja läsa programmet ”IT, projektledning och affärssystem”. Planen först var att stå kvar som reserv på ”Informatik med inriktning systemutveckling”, men efter att ha jämfört programmen ytterligare kändes den första snäppet roligare. Så nu ska jag studera vid Karlstads universitet, fast på distans givetvis. Vi har inga planer på att flytta till Värmland, vad jag vet.

Nu är ansökan om studiemedel inskickad till CSN och allt känns rätt skönt faktiskt. Insåg även att höstterminen sträcker sig ända in i januari vilket innebär att jag inte måste jobba under jul. Nu kommer jag troligtvis jobba lite i alla fall, men att det inte är ett måste känns väldigt bra.

Snart är jobbsommaren över, endast 6 arbetspass kvar, och sedan väntar tre veckor av ledighet innan studierna drar igång. Detta känns riktigt bra. Och sjukt nervöst.

Heja mig och allt sådant där!

Sommar, jobb och oro inför studier.

Då jag klev på mitt första arbetspass i juni denna sommar gjorde jag det med magont och ångestkänslor. På något sätt kändes det som att jag kastades tillbaka flera år i tiden och mitt mående blev därefter. Ganska fort insåg jag att det ändå var rätt kul att jobba, träffa kollegor och gamlingarna. Veckorna som passerat har jag skrattat, slitit, svettats enorma mängder och stundvis känt hur tålamodet trutit. Jag har irriterat mig på höga ljudnivåer och folks sätt att avbryta och sällan lyssna.

Jag har inte vantrivts på det vis jag trodde, men nu räcker det. Nu har jag i mitt sinne jobbat klart. Dessa veckor på arbetsplatsen har ännu en gång fått mig att inse hur lite jag vill fortsätta arbeta inom vården. Jag är färdig med den biten av bit liv.

Nu kommer vi till tankarna och funderingarna angående fortsatta studier. Jag har kommit in på ett universitet, men istället för att glädjas åt det har jag ångest och oro i kroppen. Jag är inte säker på att jag kommer klara av detta, att jag har det som krävs för studier på högre nivå, att jag kommer att lyckas. Just nu kämpar jag med destruktiva tankar som påpekar hur allt kommer sluta i ett enda stort misslyckande. Hur jag om några månader eller nåt år kommer tvingas tillbaka till ett arbete jag ej trivs med för att fortsätta på en bana jag nu ogillar skarpt.

Denna ständiga oro förtar så mycket av den lycka jag känner inför studierna. Är det så här livet skall vara alltså? En bergochdalbana av känslor.