Kroppsacceptans

Jag har vid upprepade tillfällen fått kommentarer som ”Du verkar inte bry dig om att du gått upp i vikt” och ”Du var så smal när vi sågs första gången”  eller ”Du bantar aldrig”.

  1. Jo, jag bryr mig om att jag har gått upp i vikt. Jag bryr mig för att samhället så tydligt bryr sig. Själv gör jag det jag kan för att acceptera mig själv som jag är, med viktuppgång och allt. Jag vill vara nöjd med mig själv, men det är svårt.
  2. Ja, jag var smalare förr. Jag var även fast i ett självdestruktivt beteende med psykisk ohälsa efter en allt annat än bra relation. Under den tiden åt jag lite, rökte mycket och var sjukt olycklig. Jag var även yngre och med åldern ökar kroppskilona lättare, även sköldkörtelrubbningar gör sitt.
  3. Nej, jag bantar aldrig. Under hela min uppväxt var det ofta tal om bantning och dieter av olika slag. Jag minns tydligt en gång då jag tagit en extra portion efterrätt och en person i min närhet utbrast: ”Ska du verkligen äta mer. Du kan bli tjock.” Dessa ord satte så djupa spår i mig att jag många år efter den incidenten hade svårt att ta påfyllning utan att få dåligt samvete.

Efter år av självhat och upprepade försök att älska min kropp har jag kommit fram till att jag inte behöver älska den. Istället försöker jag acceptera den som den är eftersom det är den kropp jag har. Jag försöker att inte bry mig så mycket om hur den ser ut utan lägga mer fokus på hur den mår. Jag vill komma bort från alla tankar om hur en kropp bör vara för normkroppen och dess ideal är sprunget i hur en man anser att vi kvinnor bör se ut och det är något jag ger blanka fan i. Jag försöker värdera min kropp i hur den mår fysiskt och inte i huruvida en man anser mig vara snygg eller knullbar.

Min kropp klarar av mycket av det jag vill, men några få mål återstår att försöka klara av. Inget av de målen innefattar att banta eller dylikt. Sådant gör jag inte.

Tonårsbarn – Hur ska en agera?

Det här med att vara tonårsförälder. Det är ju inte så att jag hux flux har ett tonårsbarn hemma, även då det känns så. Nu är han 16, går första året i gymnasiet och en tydlig förändring har skett. Det kan även vara så att jag inte sett tecknen förr och min lugna beskedliga tonåring kanske inte varit så lugn och beskedlig som jag trott. Nu är just det inte så väsentligt. Min tankar i denna stund kretsar mest kring hur jag ska agera nu när han så tydligt står med ena foten i barndomen och den andra i vuxenvärlden. Hur ska jag tänka med regler? Är det bäst att ha en bestämd tid då han ska vara hemma om kvällarna(helgerna) eller är det bättre att han rättar sig efter när nån annan ska hem så han får sällskap? Han har själv berättat att han smakat alkohol på fester. En del av mig vill nu förbjuda honom att dricka, men naturligtvis vet jag att det inte skulle lösa något. Han kommer antagligen dricka ändå, bara ljuga om det och ärlighet är något vi uppmuntrar här hemma. En annan del av mig vill låta honom vara tonåring, med allt vad det innebär. Alla har vi gått igenom den tiden med allt som lockar och drar.

Vi har sedan flera år tillbaka varit väldigt tydliga med att han alltid kan komma hem. Oavsett tillstånd så är han alltid välkommen. Själv växte jag upp med förmaningen ”Du kommer inte hem full” och det är en sådan idiotisk grej att säga till sin tonåring. Det jag säger till Elian nu är att jag inte vill att han dricker, jag vill inte att han ska vara full, men om han nu väljer att dricka så ska han tänka på vad han dricker, ha uppsikt över det han dricker, inte ta emot drinkar från folk han inte känner. Jag pratar om vikten av att han tar hand om sig och att han alltid kan ringa oss om det är något.

Jag pratar om med honom om hur han kan komma att bete sig när han druckit, att han inte kan göra idiotiska saker och komma undan med det p g a alkohol. Det är inte så det fungerar. Han själv har ansvar för sina handlingar. Vi pratar värderingar, samtycke och allt vad det innebär. Jag försöker ge honom en bra grund och jag hoppas innerligt att han tar till vara på alla pratstunder vi haft, alla förmaningar och allt feministiskt snack som genomsyrat hans liv. Vi har alltid haft lätt för att kommunicera med varandra och jag tror mig veta att han skulle säga det mesta till mig(inom rimliga gränser givetvis). Jag hoppas att det fortsätter så, jag kommer göra det jag kan att vår relation ska fortsätta vara så kärleksfull och öppen som den är nu.

Han växer nu upp och av det lilla busiga barnet finns inte mycket kvar, även då glimtar då och då tränger igenom tonårsfasaden. Han växer upp till en kärleksfull, fin, empatisk och vetgirig ung man. En man, med fötterna i det patriarkala samhället och med alla fördelar det ger honom. Jag hoppas nu att den uppfostran han fått gör att han ser sina fördelar och kämpar för att bli kvitt dem. Det är det jag vill.

Jag gör mitt bästa för att han ska kunna ta egna beslut och lära sig av sina misstag, men det är svårt. Denna oro jag känner om helgerna då han är ute sent om kvällarna förtär mig och jag vet inte hur jag ska kunna släppa taget. Går det ens?

Stundvis slår det mig att jag skulle vilja ha en GPS på honom så att jag alltid har koll på var han är, men jag begriper givetvis att det är att inskränka för mycket på hans privatliv. Jag måste släppa mitt kontrollbehov, låta honom bli vuxen och på något sätt komma till freds med att jag inte kan ha koll på honom 24 timmar om dygnet.

Men, hur ska det gå till?

Jag är inte så arg som jag låter, eller jo kanske…

Och så kommer jag in i en sådan där svacka igen. Inte för att det märks så mycket utåt. C märker det garanterat för jag blir sur(eller surare kanske). Jag är faktiskt aldrig så glad av mig.

Ibland har jag träffat på människor som verkar genuint glada och lyckliga. De där som ser en mening med allt. Jag förstår mig inte på dem. Visst vore det ibland skönt att vara sådär härligt glad, men sedan tar pessimisten i mig över och tänker att människor som är genuint glada utåt är troligen genuint arga inåt.

Själv visar jag min arga sida utåt, för vem försöker jag lura egentligen. Jag kommer i alla fall sluta som en bitterfitta på ett äldreboende när den tiden kommer. Bitter över allt jag ville förändra i samhället, men som var omöjligt p g a män och det förbannade patriarkala samhället. Inte alla män och sådant? Jo alla män!

Och låt dig inte luras av detta blogginlägg, jag är rätt lycklig och jag har det bra tillsammans med mannen i mitt liv. Jag känner bara en sådan enorm ilska över saker och ting och jag önskar att fler kände samma sak. För det är först då en inser, förstår och blir arg som en vill förändra.

Utöver alla feministiska poddar jag lyssnar på, och alla tankar som cirkulerar i mitt huvud, studerar jag för fullt och jag klarar förhoppningsvis tentorna som väntar framöver.

Over and out!

När ptsd:n plötsligt gör sig påmind

Igår var jag iväg på den där informationsträffen på utbildningscentrum. De håller till i samma lokaler som komvux. Sist jag gick på komvux var jag nyskild med ett litet barn. Jag var allt annat än lycklig. Jag levde under ständiga hot och slag. Exet hade full kontroll på vad jag gjorde, vem jag träffade och var jag befann mig. Jag lyckades till slut finna modet och kraften, anmälde honom. Han blev dömd.

Nu när jag förmodligen kommer vistas i de där lokalerna regelbundet fylls jag av enorma ångestkänslor. Plötsligt känns det som att jag är tillbaka i den destruktiva tiden av mitt liv och jag vill helst bara fly.

Nu vet jag inte om jag ska utsätta mig för alla känslor och försöka vara i de lokalerna eller helt enkelt bara stanna hemma och studera. Det finns ju även andra alternativ, som t ex biblioteket. Grejen är att jag verkligen tycker om komvux och det vore så skönt att spendera en del av alla kommande pluggdagar där det finns andra människor att prata med. Nog för att jag oftast föredrar att vara ensam, men inte alltid.

Just nu är känslorna intensiva och jag är arg. Arg för den där människan efter så många år fortfarande påverkar mitt liv.

Fy i helvetet vad han fått mig att ogilla män.

Studierna har påbörjats

Några dagar in på denna termin och jag börjar så smått landa i alla känslor. Framöver ska jag arbeta mycket i grupp med människor jag inte känner. Detta gör mig nervös, men samtidigt lite förväntansfull. Hade detta varit för ett par år sedan hade jag garanterat gått in i gruppen med tanken att alla förmodligen är dumma i huvudet. Men, efter att ha spenderat tre terminer på Brunnsvik har jag insett att så ofta inte är fallet. Jag dömer inte längre människor innan jag lärt känna dem. Naturligtvis kan det visa sig att en del av de personer jag ska arbeta med verkligen är dumma i huvudet, men det får jag ta då. Jag ska försöka hantera situationer så gott jag kan. Ibland kan det innebära att jag mutear dem eller nåt. Fördelen med att plugga på distans liksom.

Denna vecka har jag läst mycket om informatik, om olika typer av informationssystem, beslutsfattande inom organisationer och lite vad projektledning innebär. Intressanta saker, har lärt mig en del nytt, men mycket är sådant jag redan visste. Det har sina fördelar att bo med en systemutvecklare som mer än gärna delger sig av sina kunskaper. Tänker behålla honom vid mina sida hela utbildningstiden.

Idag ska jag besöka utbildningscentrum för att se vilken typ av hjälp vi distansstudenter kan få där. Känns det som ett bra ställe kanske jag spenderar en del tid där, i annat fall finns ju alltid bibliotek och mitt stökiga hem.

Detta blir nog bra.

Vad jag behöver i mitt liv just nu

…är lite förbannade rutiner. Jag vill att allt ska återgå till en vanlig vardag med allt vad det innebär. Jag vill ställa alarmet och stiga upp tidigt om morgnarna. Jag vill ha en tid att passa, jag vill lämna och hämta barn på skola och förskola. Jag vill ha ork för träning igen. Jag vill studera, lyssna på föreläsningar och nattsudda med kurslitteratur. Jag vill hänga på biblioteket, bli(mer)gråhårig av frustration över uppgifter jag bör lösa och belöna mig själv med chips, vin och choklad efter en avklarad kurs. Jag vill frysa lite, gå i sköna strumpbyxor och mysiga höstklänningar. Jag vill njuta av de vackra höstlöven. Jag vill känna den friska kalla höftluften mot mitt ansikte och huttra i höstregnet. Jag vill(inte) svära över bussar som är sena, Jag vill ha vardagen tillbaka.

Mitt i denna ledighet kan ju en tro att dagarna fylls av diverse aktiviteter, men det finns inget som gör mig så slö som att vara hemma. Jag behöver ha vardagliga måsten för att vilja/orka göra annat. Som det är nu går dagarna i ett och jag har varken koll på tid eller veckodag. Det är en smula frustrerande.

Jag är med andra ord rätt glad att sommarlovet snart är till ända, till skillnad från barnen som gärna varit lediga lite till.

På torsdag börjar Elian gymnasiet, måndag den 20:e börjar Julian i trean och sedan måndag den 27:e är det dags för Herman att återvända till förskolan.

Något jag måste vänja mig vid framöver är alla kronor som kommer gå till kurslitteratur. Beställde just två av de tre böckerna jag behöver och det kostade mig 800 kronor. Inte för att summan är sjuk hög, jag är bara inte van.

img_1206

Nu ska jag se nåt avsnitt med Christofer och smutta på ett glas rött. Jag har ju trots allt semester.

Universitetsstudier och Australienresa

Efter en period med mycket ångest och destruktiva tankar känns det nu som livet vänt lite. Problem har jag fortfarande, men jag har saker att se framemot och det lyfter mitt mående.

Som nyss då jag skaffade ett studentkonto på Karlstads Universitet och ännu en gång slogs av häpnad över att jag faktiskt ska studera på universitets nivå. Det är stort. Jag har har svårt att fina ord över hur stort det är. Min socioekonomiska bakgrund har inte direkt hjälpt. Allt sedan jag var ung har jag känt att jag inte kan. Jag har tryckt undan alla känslor av att vilja studera eftersom jag redan innan jag försökt ansett mig oduglig. Jag är inte oduglig, jag är snarare allt annat än oduglig. Jag kan och jag är inte sämre bara för att jag aldrig haft någon uppmuntran till att utbilda mig hemifrån. Jag är inte sämre för att jag kommer från fattig arbetarklass eller för att jag inte tog studenten då det sig begav för 20 år sedan. Min tid att studera och nå en akademisk examen är nu och det är jag stolt över.

img_1133

En annan sak som gör mig lycklig ända in i själen är att jag igår bokade flygresa till Perth. Sista februari nästa år bär det iväg och det känns underbart. Jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att jag skulle ha möjlighet att hälsa på syrran under tiden de bor där nere. Nu blir det så och jag kan knappt tro att det är sant. Att jag ska resa iväg ensam, utan familjen känns både jobbigt och skönt. Sedan Elian föddes för 16 år sedan har jag aldrig varit ifrån familjen mer än nån dag. Nu ska jag tillbringa 15 dagar utan dem, det känns märkligt och samtidigt precis vad jag behöver.

img_1132

Nu ska jag försöka hålla kvar lyckan över dessa två saker för känslan inom mig nu är fantastisk.

 

Den välbehövliga semestern inleds nu

Semestern är här. Ångesten kvar, men lättnaden över att inte behöva arbeta mer denna sommar gör det betydligt lättare i bröstet. Jag kan andas igen. Nu ska jag vila, umgås med Christofer och grabbarna, städa(om jag orkar), förbereda mig inför höstens studier, lyssna på feministiska poddar, fundera på hur vi bäst störtar patriarkatet, hur vi ser till att få en vänsterregering i höst, äta gott och försöka att inte göra slut på vinflaskorna Christofer vann i lotteriet på jobbet idag.

Eller, vem försöker jag lura förresten, vinet går förmodligen åt.

Semestern kan med andra ord bli rätt bra.

Inleder den första semesterkvällen med film, chips och bubbel så fort barnen lagt sig. Imorgon blir det en sväng ut till havet och kanske en bit mat på Huseliiharen. Vi tar helgen som den kommer och det känns rätt bra.

Nästa vecka väntar ett välbehövligt dygn på Högbo Brukshotell med två av mina systrar, varav den ena får vistelsen 40-års present. Ska bli mysigt att fira henne där. Den andra systern, beingpetra, kommer hit från Perth där hon för tillfället bor. Och nej, hon kommer inte enbart för att spendera ett dygn i Högbo, hon ska tydligen träffa andra med, vänner, fler familjemedlemmar, vara i sommarstugan, njuta av den svenska sommaren(tydligen är det kallt i Perth  nu) o s v. Hursomhelst känns det roligt att hon kommer hit.

Och det känns väldigt bra att få spendera ett dygn med två av mina systrar. Tyvärr kunde inte alla haka på och det känns tråkigt, men samtidigt lite som livet är.

Nu är ska vi ta tag i nattningen av minstingen för jag känner att chipssuget vuxit sig större och jag vill verkligen inte dela med mig av chipsen.

pmds, ptsd och all jävla ångest

De senaste veckorna har jag genomlidit många tillfällen med extrem ångest. Det har varit på nivån ”jag orkar inte leva längre även då jag vill”. Jag har gråtit och avskytt mig själv djupare än jag trodde var möjligt. Allt känns som ett bakslag och stundvis vet jag inte hur jag ska orka med någonting.

Jag har känt mig totalt värdelös som människa och det enda jag gör är att be om ursäkt för mitt existerande. Dessutom är jag en pina för familjen  då jag mår så här eftersom jag blir så otrevlig. Ena stunden vill jag att C ska lämna mig och i nästa krama mig. Sjuka känslor, så tröttsamma och krävande.

Orsaken?

Jag vet inte riktigt, men släng in pmds, ptsd och många slitsamma arbetstimmar på ett äldreboende så finns svaret förmodligen där.

Nu ska jag kontakta läkaren och se om jag behöver öka dosen av Ecitalopram eller om jag helt enkelt ska må så här för jävligt. Känns iaf bättre om pmds:en är under kontroll.

Värre är det med min ptsd den lever sitt eget liv och just nu får den mig att känna mig som ingenting. Många gånger känns det så jävla orättvist att det är jag som fortfarande lider efter åren med en allt annat än bra människa. Alla hårda ord, alla slag, alla gånger han berättade för mig hur betydelselös jag är, hur ful och tjock jag är. Alla de stunderna han skrattade åt mig för att jag gick på ett löjligt sätt, för att mina fötter var fula och för att jag inte var vältränad nog bränner inom mig än idag och jag avskyr det. Avskyr att det kan kännas så här.

Det är rätt lätt att hålla masken och ge skenet av ett bra mående utåt, jag har blivit lite av en expert på just det. Att skratta och låta allt verka fint medan jag inombords går sönder.

Livet måste vända nu.

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: