Det bor en rasist i oss alla!

Jag föddes för 41 år sedan i en vit familj, inte visste jag att det innebar privilegier andra människor bara kan drömma om. Nu vet jag. Min hudfärg skapar aldrig rädsla hos mig. Jag är vit. Jag kan gå genom samhället utan att kolla mig över axeln. Visst finns det andra saker jag som kvinna är rädd för, men aldrig p g a min hudfärg. Min hudfärg är inte ett problem och kommer aldrig vara ett problem. Jag har aldrig varit rädd för polisen. Jag kommer aldrig vara det heller, inte p g a min hudfärg. Det är så mycket jag, som vit, aldrig någonsin behöver reflektera över.

Under mina år i livet har jag varit fördomsfull och jag har uttalat mig rasistiskt på grund av både okunskap och ignorans. Jag har garanterat gjort människor arga och besvikna även då jag inte förstått det. Jag har under mina tidiga år, då jag var under 18, haft sådant brist på omdöme att jag spelat kortspel med rasistiskt namn(ni som vet ni vet) jag använde n-ordet lite hursomhelst utan någon som helst tanke att det skulle kunna ligga något annat än färgen svart bakom. Jag fattade inte. Jag hade vänner som försökte upplysa mig då jag var 16, men jag var inte vidare intresserad. Jag ville inte ta åt mig kritiken, jag ville inte höra att något jag sa och gjorde var en del av problemet, att det var rasistiskt. Herregud, jag hade en pojkvän från ett annat land. Hur kunde jag då vara rasist? När jag tänker tillbaka och inser hur jag resonerade blir jag besviken på mig själv.

Men jag mognade, jag upplyste mig själv om rasism, jag vaknade upp till slut och insåg att jag är vit således är jag en del av problemet liksom alla vita är det. Vi föds in i det utan att fråga. Även då vi inte bett om det matas vi med idén om att vi är bättre än svarta människor. Varför skulle vi vara bättre? Det enda som skiljer oss åt förutom pigmentet är att vi vita är privilegierade dårar som inte fattar hur privilegierade vi är.

Jag har haft många tankar om detta de senaste åren, tankar som funnits där, men som jag tidvis inte lagt någon energi på eftersom jag lever i min lilla vita privilegierade bubbla där jag kan leva ett gott liv utan att ta ställning till nåt. Men enough is enough! Jag har vandrat vägen mot ett aktivare antirasistiskt liv länge, nu är det dags för mig att rannsaka mig själv, lära mig vilka fel jag gör och vad jag kan göra bättre. Jag är övertygad om att det finns saker jag gör och säger som är rasistiskt utan att jag ens reflekterar över det. Det är dags att ta tag i detta nu. Jag kan inte säga mig vara vänsterfeminist utan att vara antirasist. Antirasist på riktigt, en som tar ställning, säger ifrån, syns och hörs.

Jag föreslår att alla hoppar på detta tåg av medvetenhet, det är vår skyldighet som vita att ordna upp saker. Det var ändå vi som ställde till allt från första början.

Så ta reda på saker, följ aktivister, lyssna, läs, granska och ta in, men begär inte att svarta människor ska upplysa dig! Det är inte deras skyldighet! Det är din skyldighet!

All lives matter kommer inte gälla förrän BLACK LIVES MATTER!

Vem får ta plats i ett kroppspositivt forum?

Såg en tråd där en person undrar om hen, som är normsmal och inte kämpar med träning, får säga att hen är väldigt nöjd med sin kropp eller om det är osympatiskt. Mina tankar om detta är att naturligtvis får du säga att du är nöjd. Kul för dig liksom. Grattis till det! Att människor tycker om sig själva och mår bra är aldrig fel.

Problemet är inte att normsmala människor utan bristningar och åderbråck är nöjda eller att de framhäver det. Problemet i samhället är att normen för det som är fint är en normsmal kropp utan åderbråck och bristningar. Kroppspositivet för mig handlar inte om att det enbart är tjocka människor som får synas utan det handlar om att jag vill se ett samhälle där kroppen inte värderas. Där vi är som vi är smala, tjocka, korta, långa, ljusa, mörka, håriga, med eller utan bristningar och åderbråck. För mig är det viktigt att inkludera alla kroppstyper, men inte framhäva någon av dem. Likväl som jag är nöjd över min smala fasta kropp ska jag kunna vara det över min tjocka sladdriga. Vi måste få ett samhälle där vi inte värderar varandra utifrån det ytliga.

Sedan är det rimligt att en normsmal kropp lämnar företräde till en tjock person i så kallade kroppspositiva forum då snacket handlar om det stigma att vara fet medför. Även om du gjort en kroppsresa från väldigt smal till normal+ har du ändå inte upplevt samma stigma som en 46+ sizer. Sedan kan du naturligtvis ha dina upplevelser av att din kropp förändrats med allt vad det innebär, det tar ingen ifrån dig.

Jag har gjort resan från extremt underviktig till smått överviktig. Visst påpekade folk att jag var smal då det var som värst. Jag fick en och annan gliring och frågor om jag hade anorexia. Källan till min låga vikt var ett oerhört destruktivt förhållande. När jag sedan började må bra och äta igen så ökade jag i vikt. Senaste åren har jag ökat p g a ålder I guess. Nåt hände efter 39 liksom och det är helt ok. Trots min ökande vikt har jag absolut inte upplevt diskriminering på samma vis som en fet person så jag stöttar den kroppspositiva kampen, men jag backar och lämnar företräde till dem som vet hur det är.

Nu finns det garanterat nån som sitter hemma och argt hävdar att ingen kan definiera vem som är tjock eller fet, men jo det går och är du det så vet du. Tjock är ingen känsla, att känna sig tjock innebär inte att du är det.

Slutligen vill jag säga att kroppspositivitet ska inkludera alla former av kroppar för det handlar ju om att vara positiv inför den kropp man har oavsett hur den ser ut.

Varför jag är feminist

Gårdagens skriverier om en känd man som betalat för att begå ett övergrepp på en kvinna har gjort mig så arg att jag känner ett behov av att spotta ur mig denna ilska i ett inlägg om varför jag är feminist. Radikal feminist om ni så vill.

Orsakerna till att jag danats till en radikal feminist är många, vilka tog sin start redan under barndomens år då jag inte visste mycket alls om nåt. Hursomhelst här kommer en punktlista utan inbördes ordning med orsaker till varför jag är feminist:

  • MÄN

Nej, listan blev inte längre än så. Oavsett om jag skulle skriva ner alla saker som danat mig är den gemensamma nämnaren alltid MÄN. Det är allt från skillnader i samhället som kan tes banala till hemska saker män har gjort mot mig. Det är mitt agerande som projektledare, det är tjatsex i tidigare relationer, det är härskarteknik och fördomar om min sexualitet. Det är äganderätt och kränkningar. Det är synen på min kropp, på din kropp. Det är ansvarsförskjutningen i hem och relation. Det är uppmärksamhet och intresse. Det är det absurda i att en hårig manskropp ses som normativ medan en hårig kvinnokropp är något fel, fult och äckligt. Det är att män kan betala för att begå övergrepp mot oss. De kan använda oss som de vill och sedan skämta om det med sina polare. Det är det faktum att en man kan ta plats, vara högljudd men en kvinna som är likadan är något att förakta. Det är löneskillnader på arbetsmarknaden. Det är att vi kvinnor klär oss, sminkar oss, fixar naglar och hår, tränar, bantar, svälter oss för att det mansdominerade samhället säger åt oss att göra det. Det är det sjuka att alla ska vilja vara smala. Det är mäns åsikter om huruvida kort hår är kvinnligt eller inte.

Det är det jävla faktum att jag som kvinna helst hela tiden ska vara så knullbar som möjligt så att jag alltid är attraktiv på marknaden. Det är det att hela min existens går ut på att behaga mannen.

Jag pekar ut alla och ingen med detta. Tar du åt dig är du förmodligen en kränkt man, en Jordan Peterson anhängare eller totalt manipulerad av patriarkatet.

Jag gillar verkligen inte män.

Internaliserat kvinnohat

Internalisering innebär att en person införlivar andras värderingar, tankar och samhällsnormer i sin egen identitet. Internaliserat kvinnohat är när en kvinna införlivar samhällets sexistiska och kvinnofientliga inställning i sin egen person och andra kvinnor runt sig. Detta kan leda till att kvinnor, ofta omedvetet, agerar enligt dessa föreställningar vilket i sin tur leder till att hon motvilligt blir delaktig i upprätthållandet av patriarkatets könsnormer.

Sexism mot kvinnor innebär att vi nedvärderas, förminskas och sexualiseras. Förväntningar på hur en kvinna bör vara och inte bör vara är många. Vi kvinnor skammas ständigt. Vi skammas för hur vi går klädda, för vår kroppsform, för vårt beteende. Vi skammas för att vi fiser, rapar och knullar. En fin flicka fiser inte, en bra kvinna vill knulla, men ska inte bete sig eller se ut som en ”hora”. Vi ska vara naturliga, men snygga och knullbara… enligt männens definition. Dock inte för knullbar, inte för lättklädd, inte för billig… Vi kvinnor måste kunna gå klädda hur vi vill utan att någon, vare sig kvinna eller man, utvärderar eller dömer oss. Vi ska inte värderas utifrån vårt klädval. Vi ska kunna exponera våra kroppar på det sätt vi vill utan att någon ska kalla oss billiga.

Patriarkatets syn på kvinnor är något vi vuxit upp med, men nu är det dags att göra slut. Vi tror att vi gör saker för vår egen skull, men vi gör det för att patriarkatet lärt oss vad som är bra eller dåligt, vad som är fint och fult. Vi rakar oss, sminkar oss, fixar naglar och hår o s v. Jag skammar inte kvinnor som gör det, för även jag gör det, men vi måste vara ärliga mot oss själva och inse att utan mäns inflytande på vår existens hade normen att vara tillfixad, rakad och ”fin” inte funnits.

Det är på tiden att vi kvinnor slutar se ner på andra kvinnor, vi måste sluta gå patriarkatets ärende, sluta skamma våra medsystrar. Det är vi kvinnor tillsammans som måste kämpa för ett bättre och tryggare samhälle där vi inte blir dömda utifrån männens normer. Nu är tiden då vi bör skapa våra egna normer som gynnar kvinnor av alla olika slag, tillsammans är vi starka.

Låt en kvinna leva!

Image result for venus symbol

Livet, släkten och all skit!

Så länge jag kan minnas har intriger skapats i min familj och släkt. Så länge jag kan minnas har skitsnacket flödat. Människor har blivit kränkta än hit än dit. Ingen nämnd så välj själv om du vill ta åt dig. Folk har sagt upp kontakten med varandra för att senare bli sams igen. Jag har under alla år försökt hålla mig något så när neutral och jag har haft kontakt med de flesta hela tiden. Nu har jag hamnat mitt i nåt jävla drama som jag verkligen inte orkar med. Vad allt handlar om kommer jag inte skriva här. Jag vill bara säga att jag är sjukligt less på allt. Och jag är både förbannad och ledsen. Jag har fått skit kastat på mig som jag inte förtjänat och nu vill jag inte delta i detta jävla spektakel mer. Detta medför tyvärr att jag inte längre kommer ha kontakt med en del människor och det känns både tråkigt och ledsamt, men de har själva valt detta så ja…

Allt jag vill är att må bra tillsammans med dem som tycker om mig och vill ha mig i sitt liv. Hädanefter kommer jag enbart ha kontakt med de människor i släkten som inte ältar, snackar skit och säger upp kontakten istället för att reda ut oegentligheter.

Livet blir vad jag gör det till!

Idag gick luften ur mig

Efter flertalet dagar i rad med många jobbpass, kryssning och andra inplanerade saker gick luften idag ur mig. Jag har varit oerhört sömnig hela dagen och har nästan inte orkat med något(förutom ett par maskiner tvätt och lite fika för Elian). Det har varit rätt segt, men en välbehövlig dag av lugn. Jag konstaterade igår att det är tur att jag inte har så många vänner för det skulle ta kål på mig om jag behövde avsätta mer tid för socialt umgänge än vad jag gör nu. Närmsta veckan är planen att inte umgås med någon förutom de nödvändigaste(familjen). Jag behöver tanka energi i min ensamhet för att ens orka med mig själv nu.

Elian, älskade storungen fyllde igår 17. Jag har svårt att ta till mig att han om ett år blir myndig. Jag kommer inte skriva något klyschigt som att ”tiden går så fort”. Tiden går lika fort hela tiden och när jag tänker på allt vi upplevt tillsammans är det självklart att han inte kan vara 5 längre. Men, det känns märkligt att vara förälder till en nästintill vuxen människa. Och en sådan ödmjuk, klok och fin människa. Hur hände det liksom?

Imorgon startar min tentavecka och jag kommer tillbringa så många timmar jag kan med näsan i böcker och anteckningar. Jag måste klara de två tentor jag har anmält mig till för jag vill verkligen inte ha många restuppgifter. Det gnager inom mig och gör mig orolig. Livet är nog stressfyllt ändå, utan den oron.

Nu ska jag gör mig själv en tjänst och duscha, sedan blir det lite soffhäng med C.

Livet just nu

Jag försöker hitta tillbaka till mig själv, men det har varit så svårt med alla känslor sedan mamma dog. Livet pausades och nu är det svårt att hitta tillbaka till allt. Jag vill återigen finna lusten att skriva om feminism, kroppspositivitet, studier och hur trött jag är på jobbet och män. Jag vill gnälla på allehanda oknytt och prisa chips, dipp och en jävligt god IPA. Jag vill plita ner rader om framtiden och hur jag ser på den.

Jag vill komma ikapp med studierna igen. En liten gnista av studielust har nu tänts och det känns härligt. I augusti väntar 3 omtentor och som jag känner nu kommer jag förmodligen klara 2 av dem. Ska göra mitt bästa för att klara av alla, men rimligt är att jag sätter dem i ”anskaffning av IT-system” och ”Ledarskap i projekt”, men huruvida jag klarar den i ”grundläggande programmering” återstår att se. Jag har hursomhelst positiva känslor inför hösten och mitt andra år på utbildningen.

När det gäller jobbet så arbetar jag t o m den 14/8, sedan väntar en tentavecka innan terminen startar. Allt som allt har jag 20 arbetspass kvar och det ska jag nog fixa. Om inte det faktum att vi har brist på delegerad personal får mig att bryta ihop. Så jävla jobbigt. Kan inte minnas att vi någonsin har haft sådan brist på personal som kan, får och vill dela medicin som nu. Då jag började arbeta inom vården var det viktigt att bli delegerad eftersom det ökade ens chanser att få jobba. Nu kan vikarierna säga nej till delegering p g a att de inte har lust vilket innebär att vi ordinarie får dra det tyngsta lasset. Det kan tyckas enkelt att dela ut lite medicin, men det gör en trött i huvudet. Jag är ständigt nojig över att jag ska ge fel eller glömma. Denna vecka jobbar jag enbart tisdag, onsdag och torsdag och det känns så jäkla skönt. Ser framemot en ledig helg efter det.

Idag är jag ledig och vi(Christofer, Herman och jag) ska hämta Julian som varit hos Sara & Co ett par dagar. Blir skönt att komma hemifrån en sväng så att jag kan ignora denna lägenhets behov av storstädning.

Men först kaffe. Morgonens viktigaste dryck.

Kroppen och jag

Vid denna tid på året brukar jag vanligtvis börja känna av ångesten inför sommaren. Ångesten inför värme, sol och bad. Jag har gömt mig i alltför många år. Jag har tänkt att min kropp inte får synas p g a ful och full av fel. Så djupt inpräntat har det varit att jag inte duger att jag sommartid kämpat hårt för att våga visa mig med bara ben eller i bikini. Ser inlägg i sociala medier om hur en på bästa sätt skaffar sig en bikinikropp, en sommarkropp. En kropp som passar in på stranden. En kropp som är snygg och sexig enligt normen. Den normen som uppkommit ur patriarkatet. Vad som är sexigt, snyggt, fint och kvinnligt är något som män präntat in i våra hjärnor. Vi ska ha former på rätt ställen. Vi ska vara mjuka, men fasta och knullbara.

Stöter på reklam för olika metoder att bli hårfri och ”fin” inför sommardagar med bara ben. Jag rakar mig sällan och jag reflekterar inte så mycket över håret. Det är en naturlig del av mig och jag låter oftast det vara kvar. Ibland får jag infall och rakar mig under armarna, men det händer alltmer sällan nu. Jag orkar inte lägga ner tid på sådant som för mig inte är väsentligt eller viktigt.

Jag har en kropp och den är full av minnen. Förr skulle jag ha kallat det skavanker, men inte nu. Skavanker låter som något negativt och min kropp är inte negativ. Jag älskar inte min kropp, men för var dag som passerar lär jag mig att acceptera den än mer. Jag har celluliter, bristningar och tunna åderbråck som slingrar lite fint på ena benet. . Jag är rätt vit, ibland lite grådassig i hudtonen och jag blir röd rätt fort. Brun blir jag om jag har tålamod och solar, vilket sällan sker. Tröttnar rätt fort då jag inte står ut med värmen. Jag är betydligt större än för 10 år sedan. Jag har en mage som putar, lår utan tillstymmelse av mellanrum och en rumpa som river ner saker(missbedömer storleken för jämnan).

Och vet ni, allt det känns rätt ok nu. Jag skulle ljuga om jag sa att det alltid känns ok. Jag har fortfarande dagar då jag ogillar det jag ser i spegeln, men den där intensiva avskyn har avtagit. Det är en härlig känsla.

Så i sommar tänker jag ta min kropp, slänga på mig en bikini, badräkt eller sommarklänning och bara existera fullt ut. Jag säger inte att det kommer bli lätt och jag säger inte att ångesten inte kommer greppa tag i mig, men jag ska göra mitt bästa för att vinna över saker som hämmar mig och inte låter mig leva fullt ut.

Heja mig!

Studier och alla ”ups and downs”

Det är nu jag börjar vackla i tron på mig själv. Nu när jag påbörjat de två sista kurserna detta läsår så kommer tvivlet. Har jag verkligen lärt mig något? Vad händer sedan då jag läst klart denna utbildning, kommer någon ens vilja anställa mig? Kommer det finnas jobb att söka? Kurserna och deras innehåll far förbi som i ett töcken. Det är aktivitetssystem, projektplaner, kravspecifikationer, processgrafer och UML-diagram i en enda röra. Så mycket oro. Så många funderingar. Det rimliga nu, efter tre terminer på folkhögskola och snart två på högskola borde vara: ”I can do this” Hur många gånger ska jag behöva bevisa för mig själv att jag verkligen kan göra detta? Hur många gånger ska osäkerheten skölja över mig? Är det så här det ska vara? Hur ska jag någonsin kunna sitta på en anställningsintervju och framhäva det positiva med att anställa mig om jag inte ens kan se det själv?

När all denna oro drar in över mig känner jag att det lättaste vore att helt enkelt stanna inom vården. Där är jag trygg i min roll. Där vet jag vad som förväntas utav mig. Där gör jag inte bort mig. För det där med att göra bort sig är en del av min rädsla. Tänk om någon anställer mig bara för att sedan inse att jag egentligen är totalt inkompetent. Så många tankar och så mycket oro.

Idag är det måndag och redan andra veckan på det nya kurserna. Jag saknar fortfarande boken till kursen i projektledning ur ett ledarskapsperspektiv. Hoppas den kommer snart. Adlibris är inte jättesnabba. Under tiden får jag kolla på föreläsningar och fokusera på att lära mig programmering i språket C.

Nu är det dags att fixa en kikaremacka till Herman, lilla sjuklingen som är hemma med mig idag.

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: