Vägen till en akademisk utbildning

Nu har jag läst och blivit godkänd i fyra kurser på universitetsnivå.

Föga anade jag för några år sedan att mitt liv skulle ta denna vändning. I alldeles för många år gick jag omkring och kände mig misslyckad som inte fixat att ta studenten som alla andra ”normala” människor. Dessa år av destruktiva tankar och känslor var onödiga. Om jag kunde gå tillbaka och krama och mig själv och säga alla de där peppande orden jag hade behövt höra för att våga skulle jag. Men det går inte. I många år gick jag omkring och önskade att jag vore lite smartare, jag önskade att jag skulle ha det som krävdes för att fixa gymnasiebetygen. Längre än så tänkte jag inte eftersom tanken på att studera på högre nivå var främmande och otänkbar för mig. Det var för alla andra, men inte för mig.

När jag sedan fick nys om att en folkhögskola hade öppnat i Gävle sökte jag dit. Tre terminer tillbringade jag där innan jag äntligen hade mitt efterlängtade gymnasiebetyg. Under de tre terminerna lärde jag mig mycket om mig själv och jag insåg varför det inte fungerat att studera tidigare. Det var inte mig det var fel på, det var studieformen och en del andra saker som gjorde det svårt för mig. Med större självkänsla än på länge stod jag där i juni 2018 med en avklarad gymnasieexamen. Känslan var obeskrivlig, glädjen och lyckan. Jag var inte misslyckad.

Sommaren var en enda lång väntan på antagningsbesked från de högskolor/universitet jag sökt in på. Oron var påtaglig och jag var långt ifrån säker på att jag skulle komma in. När antagningsbeskedet sedan kom låg jag som reserv på mitt förstahandsval, men jag hade kommit in på en utbildning vid Karlstad Universitet. Jag tackade jag till den jag kommit in på och nu läser jag ”IT, affärssystem och projektledning”. Det är inte lätt alla gånger, men jag älskar verkligen livet som student. Det är stundvis stressigt och frustrerande, men mest av allt är det roligt. Jag suger åt mig kunskap som en svamp och äntligen efter alla dessa år börjar osäkerheten och alla destruktiva känslor att släppa. Jag är inte misslyckad och jag är smartare än jag trodde. Jag grämer mig inte längre över det jag inte fixade förr utan nu klappar jag mig själv på axeln och känner mig stolt över hur långt jag kommit.

I CAN DO IT!

Denna förbannade trötthet

Jag är trött. Så där så att jag inte kan ta rationella beslut utan jag går mest omkring i en dimma. Mejlade nyss Christofer för att fråga om jag varit otrevlig, minns inte ens. Jag hade inte det så nu pustar jag ut lite. Så vad beror denna trötthet på då? Jo, följande:

  • Kring den 14 januari fick jag magsjuka
  • 18 januari skrev jag salstenta
  • 20 januari skrev jag hemtenta
  • Sedan fick barnen magsjuka
  • Sen blev Herman förkyld
  • Och Julian
  • Sedan Herman igen
  • Och nu Julian igen
  • Och för att riktigt drämma till tröttheten så var Herman på pissigt humör inatt. Lite p g a att han är Herman och har ett sådant humör. Mycket p g a ont i foten. Det är ett jäkelskap att ha platta fula Wendénfötter. Tack pappa!

Mitt i allt detta har jag dels gått omkring med oro över hur det skulle gå på tentorna, dels känt hur oron inför resan ökar gradvis. Allt gör mig nojig och orolig. Att inte klara kurserna, att vara utan barnen, att resa själv, att snacka engelska, att jag ska glömma passet, missa tåg, flyg o s v. Listan kan göras oändlig.

Nu är det tänkt att jag ska fixa till min del av en rapport vi fått backning på i en av de förra kurserna. Det kommer jag göra senare idag. Nu ska jag mest sitta och stirra på datorn, kolla Netflix och kanske sova lite. Jag behöver sova.

Skammen att vara vit

Jag har de senaste dagarna följt det som hände den stackars gravida kvinnan och hennes barn i tunnelbanan i Stockholm. Mitt hjärta brister för dem. Ingen ska behandlas på ett sådant inhumant vis. Inget barn ska behöva se sin mamma/förälder behandlas så brutalt. Och av vilken anledning, för att hon inte hittade biljetten fort nog. För det har framkommit att hon hade en giltig biljett. Så alla ni som fortfarande skriver att hon plankade, att det inte hade hänt om hon betalat ni kan ju bara hålla käften. På filmen syns hur kvinnan trycks ner med våld. Det är ofattbart hur någon kan behandla en gravid kvinna så. Hon blir hysterisk och med stor sannolikhet livrädd. Livrädd för vad som kan hända med barnet i magen, livrädd för vart vakterna tagit barnet hon hade med sig. Barnet som tyvärr får vara med om en mycket traumatisk upplevelse som troligtvis kommer ge men för livet. Det är inte konstigt om barnet nu växer upp med stor misstro och rädsla inför hela ordningsväsendet.

I en sådan där situation hade jag reagerat med samma panik, samma hysteri, samma rädsla, men den situationen skulle aldrig uppstå i mitt fall, för jag är vit. Jag sitter här hemma i mitt vita privilegierade skinn och skäms. Jag skäms över att vara vit med allt vad det innebär. Jag skäms över alla vita människor som hävdar att en i detta fall inte kan dra rasistkortet. Hur jävla dumma i huvudet är ni? Tror ni på fullaste allvar att situationen sett likadant utan med våld från vakter om kvinnan varit vit, om hennes barn varit vitt.

Alla ni som på alla möjliga vis nu trycker ner mamman i form av kommenterar om hur hon borde agerat annorlunda, att hon borde stigit av tunnelbanan, att hon borde borde ha bettet sig bättre som förälder. Varit en bättre förebild för sitt barn. Alla ni som ger mamman skulden för det som hände, ni måste sakna empati å det grövsta.

Om jag, som vit, hade råkat ut för exakt samma händelse hade jag med stor sannolikhet fått åka vidare utan böter ens en gång. De hade i mitt fall sett och tagit hänsyn till min graviditet, det faktum att jag hade förvärkar och att jag p g a stress/oro kanske inte hade exakt koll på var min biljett var. De hade troligtvis kontrollerat andra passagerares biljetter under tiden jag letade efter min. Och även om jag fått böter anar jag inget annat scenario än att jag fått åka vidare. Ingen har rätt att tvinga av dig p g a att du saknar biljett, det som sker är att du åker på att betala både böter samt resans kostnad.

Om ni vill veta mer om händelsen så följ https://www.instagram.com/action4humanity_se/ på Instagram. Hon gör ett oerhört viktigt jobb i sitt arbetet för people of color.

Jag har insett och lärt mig mycket av henne, men det är ett annat inlägg.

Projektledare och mansbebisar

Idag har jag sett denna bild på flertalet ställen på nätet:

Och ja, så här ser det ut hos oss. Och jag är övertygad om att det ser ut exakt så här i många heterosexuella förhållanden. Mannen glider runt på en jävla räkmacka och behöver eller vill inte bry sig om någon packning förutom sin egen, ibland kanske inte ens den, medan kvinnan(projektledaren) sliter arslet av sig för att komma ihåg allt och organisera.

Jag är sjukt less på detta.

Kommande sommar ska vi resa utomlands hela familjen. Vad händer då om jag bestämmer mig för att inte tvätta, packa och organisera allt veckan innan vi åker. Kommer C då ta det ansvaret eller slutar det med att vi får köpa diverse saker på plats? Jag har bestämt mig för att överlåta ansvaret för barnens packning till honom. Jag fixar alltid sådant, men nu får det vara slut på det. Sedan är det upp till honom om han vill skriva lista och vara organiserad eller om han packar i sista stund(med förhoppning att kläderna då är rena).

Varför är män sådana mansbebisar många gånger och varför ändrar de inte på sig? Det handlar ju inte enbart om tillfällen då en ska resa utan detta beteende genomsyrar hela vardagslivet för så många. Och de som har det jobbigast, stressar mest och sliter är vi kvinnor. Jag vill att män gör det vi kvinnor så ofta gör:

  • Plockar upp saker, t ex kläder som ligger på golvet, barnens leksaker o s v
  • Dammsuger utan att en behöver fråga eller be om det
  • Städar toaletterna
  • Fixar en inköpslista utan att fråga vad som finns hemma.
  • Som tvättar på eget initiativ
  • Planerar och lagar middagar oftare, och då inte enbart sistaminutenfix som pasta och korv.
  • Dammtorkar
  • Viker tvätt
  • Byter sängkläder
  • Alltid sätter i en ny soppåse efter att de tagit ut den gamla
  • Som har lika bra koll på vad som behövs städas, plockas, tvättas, fixas, slängas, handlas o s v som oss kvinnor. Ett jämställt förhållande kallas det visst.
  • INTE GÖR SAKER FÖRST EFTER ATT EN SAGT TILL, FÖR NEJ, DET ÄR INTE VÅRT UPPDRAG ATT PÅMINNA ER!

Utökat städningsansvar

Påtalade för Elian igår att han ska få börja ta hand om städningen av lilla badrummet som ligger i anslutning till hans rum. Han såg inte direkt road ut av det, men jag deklarerade direkt att jag minsann inte uppfostrar en son som, då han i framtiden eventuellt flyttar ihop med någon, inte kan sådana banala saker som att städa ett badrum, eller en ugn eller ett kylskåp. Eller städa överhuvudtaget. 

Vidare sa jag direkt att det inte kommer duga med någon fjuttig torka-av-handfatet- och vispa-runt-med-toaborstenstädning. Nej nej nej! Här ska det städas ordentligt. Funderar nu på att skriva en lista på det som skall göras så att han kan läsa in sig ordentligt på hur jag vill ha det. Något sånt här möjligtvis:

  1. Dammsug golvet
  2. Ha i wc-rent i toalettstolen och låt det verka medan du gör annat.
  3. Torka av spegelskåpet. UTVÄNDIGT OCH INVÄNDIGT! Glöm inte spegeln!
  4. Torka av handfatet. HELA handfatet, även runtom på sidorna och ner mot golvet. Glöm inte kranen. 
  5. Torka av dörr och handtag. Båda sidor!
  6. Är väggarna dammiga? Smutsiga? Elementet? Torka och gör rent i så fall.
  7. Torka av duschen och kolla om golvbrunnen behövs rengöras.
  8. Släng tomma schampo- och tvålflaskor.
  9. Gör rent i toastolen med borsten. Ta sedan en trasa och gör ren HELA toalettstolen. Du kan med fördel skölja av den med duschen.
  10. Släng svampen du använt och lägg trasan i tvätten.
  11. VIKTIGT: Tvätta aldrig toastolen först eftersom du använder samma trasa till allt.
  12. Använd rengöringsmedel, wc-rent och ättika(för att ta bort kalk). Osäker på vad kalk är? Den lite vitgula beläggningen som brukar finnas i toastolen, runt kranen vid handfatet, i duschen o s v. Du lär dig.

Lycka till!

Det fantastiska med att komma till insikt!

HÖGA TROSOR!

Jag säger bara WOW! Hur jäkla skönt är det inte. Nu när jag investerat i x antal par kan jag inte förstå hur jag någonsin använt något annat. Jag vet inte hur jag kunde ignorera känslan av trosor som inte sitter perfekt. Jag förstår inte heller hur jag år efter år sedan tonåren valt trosor efter vad män gillar och inte vad jag själv gillar. Och jag är inte ensam detta. Vi är många kvinnor som klär oss efter vad män anser passa oss. Vill män att vi har string har vi string, vill de ha spets har vi spets. Inte med det sagt att det inte finns kvinnor som står emot män och deras vilja, men jag har haft svårt för det. Tills nu . Nu har jag tagit tillbaka min kropp och det känns fantastiskt bra.

Jag kommer aldrig någonsin igen ta på mig obekväma underkläder för att någon annan kanske finner mig attraktiv i dem. Vilken fantastiskt känsla. Jag kommer heller aldrig raka mig igen för en man skull, eller överhuvudtaget göra något som innebär en förändring av MIN KROPP för en mans skull. Tänk att det ska ta så många år att komma till insikt och förstå att ingen kan kräva något dylikt av mig.

Jag äger min kropp!

”Låt män vara män” Vilket dravel!

Har feminismen gått för långt i Sverige? Svar: Nej! Har män berövats sin rätt att vara ”riktiga” män? Svar: Nej! 

Jag ser på avsky när det delas inlägg om att ”män måste får vara män”. Vadå vara män? Vad är manligt enligt er bejakelse? Är det för ”feminint” att vilja ha ett jämställt samhälle? Ett samhälle där alla lever på lika villkor. Är det omanligt att vara mjuk och känslig? Vad är det som gör att många kvinnor tycker synd om männen? När har män någonsin känt nåt liknande för oss?Män har under alla tider tagit större plats än oss kvinnor. Vi har i alla tider fått rätta oss efter mannen. Vi har fått stå tillbaka för att ge plats till alla dessa mansbebisar. Vi ska vara fina, rakade, inte fisa eller bajsa. Vi ska vara sexiga och knullbara. Vi ska helst inte ta onödig plats. Vi ska inte visa för mycket känslor, vara arga för då degraderas vi till att vara ”känsliga och hysteriska”. Nåde oss om vi säger nåt ont om män. Ramaskri om ”inte alla män” kommer så fort en vågar yttra en negativ åsikt om det patriarkala samhället.

Jag är så jävla trött på det. Jag är trött på män. 

Det förväntas utan vidare att vi kvinnor har koll på barnens aktiviteter, studiedagar, friluftsdagar, föräldramöten. Behöver barnen större kläder? Finns det extrakläder på förskola och fritids? Vad ska vi äta till middag? Behöver vi handla? Inte nog med att vi ska vara hela familjens projektledare, vi ska helst vara det med ett jävla leende på läpparna. Vi förväntas ha koll på allt och har vi inte det kommer misstron mot oss fram och vi känner att vi måste ursäkta oss. Komma med bortförklaringar. Då en man inte har koll, skrattas det bort. ”Typiskt män”. Haha. Vadå typiskt män? Typiskt män att leva ett egoistiskt liv där de alltid ska stå i fokus. 

Ser detta inlägg delas på Facebook och känner rent spontant att:

  1. Tvinga någon att bära binda? Nej jag skulle inte ”tvinga” mannen jag lever med att bära binda. Skulle han vilja bära binda för att veta hur det är skulle det inte göra honom till mindre man än han är. Däremot anser jag att alla män(ja, ALLA) bör sätta sig in i hur det verkligen är att leva med menstruation, pms och allehanda ångest relaterat till detta. En riktigt man slutar skämta om det, sätter sig in i ämnet och slutar vara så okänsliga.
  2. ”Bejaka din manliga sidor”. Tillåt mig skratta högt. Jävla dravel. Vad skulle vara manligt? Att vara hårig? Slå sig för bröstet? Jobba sig igenom livet utan tanke på vare sig VAB eller föräldraledighet? Att förvänta sig sex då kåtheten faller på? Skratta åt Metoo? Tycka att feminismen gått för långt?
  3. Vi behöver inga jävla gentlemän  Vi behöver män som säger ifrån då andra män beter sig illa. Vi behöver män som inte skriker ”INTE ALLA MÄN” så fort deras sårade egon får sig en törn.
  4. En riktigt man har inga som helst åsikter om hur jag som kvinna ska se ut eller bör vara. En riktig man kliver ner från tronen han står på och låter oss kvinnor ta ett steg framåt.
  5. Prinsessa? Piedestal? Allvarligt? Hur vore det om vi behandlade varandra likvärdigt?

Nej du Erika Ohlsson, jag anser att du kan göra Jordan Peterson sällskap under den där stenen Margot talade om.

Jag är så jävla trött på män

Ja, du läste rätt. Jag är trött på män.

Och inte lite trött på dem, jag är jävligt trött. Jag är trött på män och deras åsikter. Jag är trött på att män tar plats överallt. Jag är trött på män som inte inser när de gjort fel. Jag är trött på män som spelar martyrer och vänder allt till hur synd det är om dem.

Jag är trött på män som ska förklara för mig hur allt ligger till. Jag är trött på män som tar för sig av våra kroppar utan att ens förstå vad samtycke är. Jag är trött på män som skriker ”INTE ALLA MÄN” så fort en kvinna yttrar en feministisk åsikt. Jag är trött på män som kontrar med ”men jag har minsann blivit tafsad på av en kvinna”. Buhu synd om dig!

Jag är trött på män som tror att de är nån jävla gudagåva som förgyller kvinnors liv. Jag är trött på män som utnyttjar.

Jag är trött på män som inte kan ta ansvar. Jag är trött på män som inte delar på ansvaret hemma utan låter sin kvinna projektleda allt. Jag är trött på män och deras egoism. Jag är trött på män och deras beteende.

Jag är trött på att existera i skymundan.

LÅT EN KVINNA LEVA!

Kroppsacceptans

Jag har vid upprepade tillfällen fått kommentarer som ”Du verkar inte bry dig om att du gått upp i vikt” och ”Du var så smal när vi sågs första gången”  eller ”Du bantar aldrig”.

  1. Jo, jag bryr mig om att jag har gått upp i vikt. Jag bryr mig för att samhället så tydligt bryr sig. Själv gör jag det jag kan för att acceptera mig själv som jag är, med viktuppgång och allt. Jag vill vara nöjd med mig själv, men det är svårt.
  2. Ja, jag var smalare förr. Jag var även fast i ett självdestruktivt beteende med psykisk ohälsa efter en allt annat än bra relation. Under den tiden åt jag lite, rökte mycket och var sjukt olycklig. Jag var även yngre och med åldern ökar kroppskilona lättare, även sköldkörtelrubbningar gör sitt.
  3. Nej, jag bantar aldrig. Under hela min uppväxt var det ofta tal om bantning och dieter av olika slag. Jag minns tydligt en gång då jag tagit en extra portion efterrätt och en person i min närhet utbrast: ”Ska du verkligen äta mer. Du kan bli tjock.” Dessa ord satte så djupa spår i mig att jag många år efter den incidenten hade svårt att ta påfyllning utan att få dåligt samvete.

Efter år av självhat och upprepade försök att älska min kropp har jag kommit fram till att jag inte behöver älska den. Istället försöker jag acceptera den som den är eftersom det är den kropp jag har. Jag försöker att inte bry mig så mycket om hur den ser ut utan lägga mer fokus på hur den mår. Jag vill komma bort från alla tankar om hur en kropp bör vara för normkroppen och dess ideal är sprunget i hur en man anser att vi kvinnor bör se ut och det är något jag ger blanka fan i. Jag försöker värdera min kropp i hur den mår fysiskt och inte i huruvida en man anser mig vara snygg eller knullbar.

Min kropp klarar av mycket av det jag vill, men några få mål återstår att försöka klara av. Inget av de målen innefattar att banta eller dylikt. Sådant gör jag inte.

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: