Idag gick luften ur mig

Efter flertalet dagar i rad med många jobbpass, kryssning och andra inplanerade saker gick luften idag ur mig. Jag har varit oerhört sömnig hela dagen och har nästan inte orkat med något(förutom ett par maskiner tvätt och lite fika för Elian). Det har varit rätt segt, men en välbehövlig dag av lugn. Jag konstaterade igår att det är tur att jag inte har så många vänner för det skulle ta kål på mig om jag behövde avsätta mer tid för socialt umgänge än vad jag gör nu. Närmsta veckan är planen att inte umgås med någon förutom de nödvändigaste(familjen). Jag behöver tanka energi i min ensamhet för att ens orka med mig själv nu.

Elian, älskade storungen fyllde igår 17. Jag har svårt att ta till mig att han om ett år blir myndig. Jag kommer inte skriva något klyschigt som att ”tiden går så fort”. Tiden går lika fort hela tiden och när jag tänker på allt vi upplevt tillsammans är det självklart att han inte kan vara 5 längre. Men, det känns märkligt att vara förälder till en nästintill vuxen människa. Och en sådan ödmjuk, klok och fin människa. Hur hände det liksom?

Imorgon startar min tentavecka och jag kommer tillbringa så många timmar jag kan med näsan i böcker och anteckningar. Jag måste klara de två tentor jag har anmält mig till för jag vill verkligen inte ha många restuppgifter. Det gnager inom mig och gör mig orolig. Livet är nog stressfyllt ändå, utan den oron.

Nu ska jag gör mig själv en tjänst och duscha, sedan blir det lite soffhäng med C.

Studier och alla ”ups and downs”

Det är nu jag börjar vackla i tron på mig själv. Nu när jag påbörjat de två sista kurserna detta läsår så kommer tvivlet. Har jag verkligen lärt mig något? Vad händer sedan då jag läst klart denna utbildning, kommer någon ens vilja anställa mig? Kommer det finnas jobb att söka? Kurserna och deras innehåll far förbi som i ett töcken. Det är aktivitetssystem, projektplaner, kravspecifikationer, processgrafer och UML-diagram i en enda röra. Så mycket oro. Så många funderingar. Det rimliga nu, efter tre terminer på folkhögskola och snart två på högskola borde vara: ”I can do this” Hur många gånger ska jag behöva bevisa för mig själv att jag verkligen kan göra detta? Hur många gånger ska osäkerheten skölja över mig? Är det så här det ska vara? Hur ska jag någonsin kunna sitta på en anställningsintervju och framhäva det positiva med att anställa mig om jag inte ens kan se det själv?

När all denna oro drar in över mig känner jag att det lättaste vore att helt enkelt stanna inom vården. Där är jag trygg i min roll. Där vet jag vad som förväntas utav mig. Där gör jag inte bort mig. För det där med att göra bort sig är en del av min rädsla. Tänk om någon anställer mig bara för att sedan inse att jag egentligen är totalt inkompetent. Så många tankar och så mycket oro.

Idag är det måndag och redan andra veckan på det nya kurserna. Jag saknar fortfarande boken till kursen i projektledning ur ett ledarskapsperspektiv. Hoppas den kommer snart. Adlibris är inte jättesnabba. Under tiden får jag kolla på föreläsningar och fokusera på att lära mig programmering i språket C.

Nu är det dags att fixa en kikaremacka till Herman, lilla sjuklingen som är hemma med mig idag.

Vägen till en akademisk utbildning

Nu har jag läst och blivit godkänd i fyra kurser på universitetsnivå.

Föga anade jag för några år sedan att mitt liv skulle ta denna vändning. I alldeles för många år gick jag omkring och kände mig misslyckad som inte fixat att ta studenten som alla andra ”normala” människor. Dessa år av destruktiva tankar och känslor var onödiga. Om jag kunde gå tillbaka och krama och mig själv och säga alla de där peppande orden jag hade behövt höra för att våga skulle jag. Men det går inte. I många år gick jag omkring och önskade att jag vore lite smartare, jag önskade att jag skulle ha det som krävdes för att fixa gymnasiebetygen. Längre än så tänkte jag inte eftersom tanken på att studera på högre nivå var främmande och otänkbar för mig. Det var för alla andra, men inte för mig.

När jag sedan fick nys om att en folkhögskola hade öppnat i Gävle sökte jag dit. Tre terminer tillbringade jag där innan jag äntligen hade mitt efterlängtade gymnasiebetyg. Under de tre terminerna lärde jag mig mycket om mig själv och jag insåg varför det inte fungerat att studera tidigare. Det var inte mig det var fel på, det var studieformen och en del andra saker som gjorde det svårt för mig. Med större självkänsla än på länge stod jag där i juni 2018 med en avklarad gymnasieexamen. Känslan var obeskrivlig, glädjen och lyckan. Jag var inte misslyckad.

Sommaren var en enda lång väntan på antagningsbesked från de högskolor/universitet jag sökt in på. Oron var påtaglig och jag var långt ifrån säker på att jag skulle komma in. När antagningsbeskedet sedan kom låg jag som reserv på mitt förstahandsval, men jag hade kommit in på en utbildning vid Karlstad Universitet. Jag tackade jag till den jag kommit in på och nu läser jag ”IT, affärssystem och projektledning”. Det är inte lätt alla gånger, men jag älskar verkligen livet som student. Det är stundvis stressigt och frustrerande, men mest av allt är det roligt. Jag suger åt mig kunskap som en svamp och äntligen efter alla dessa år börjar osäkerheten och alla destruktiva känslor att släppa. Jag är inte misslyckad och jag är smartare än jag trodde. Jag grämer mig inte längre över det jag inte fixade förr utan nu klappar jag mig själv på axeln och känner mig stolt över hur långt jag kommit.

I CAN DO IT!

Denna förbannade trötthet

Jag är trött. Så där så att jag inte kan ta rationella beslut utan jag går mest omkring i en dimma. Mejlade nyss Christofer för att fråga om jag varit otrevlig, minns inte ens. Jag hade inte det så nu pustar jag ut lite. Så vad beror denna trötthet på då? Jo, följande:

  • Kring den 14 januari fick jag magsjuka
  • 18 januari skrev jag salstenta
  • 20 januari skrev jag hemtenta
  • Sedan fick barnen magsjuka
  • Sen blev Herman förkyld
  • Och Julian
  • Sedan Herman igen
  • Och nu Julian igen
  • Och för att riktigt drämma till tröttheten så var Herman på pissigt humör inatt. Lite p g a att han är Herman och har ett sådant humör. Mycket p g a ont i foten. Det är ett jäkelskap att ha platta fula Wendénfötter. Tack pappa!

Mitt i allt detta har jag dels gått omkring med oro över hur det skulle gå på tentorna, dels känt hur oron inför resan ökar gradvis. Allt gör mig nojig och orolig. Att inte klara kurserna, att vara utan barnen, att resa själv, att snacka engelska, att jag ska glömma passet, missa tåg, flyg o s v. Listan kan göras oändlig.

Nu är det tänkt att jag ska fixa till min del av en rapport vi fått backning på i en av de förra kurserna. Det kommer jag göra senare idag. Nu ska jag mest sitta och stirra på datorn, kolla Netflix och kanske sova lite. Jag behöver sova.

Projektledare och mansbebisar

Idag har jag sett denna bild på flertalet ställen på nätet:

Och ja, så här ser det ut hos oss. Och jag är övertygad om att det ser ut exakt så här i många heterosexuella förhållanden. Mannen glider runt på en jävla räkmacka och behöver eller vill inte bry sig om någon packning förutom sin egen, ibland kanske inte ens den, medan kvinnan(projektledaren) sliter arslet av sig för att komma ihåg allt och organisera.

Jag är sjukt less på detta.

Kommande sommar ska vi resa utomlands hela familjen. Vad händer då om jag bestämmer mig för att inte tvätta, packa och organisera allt veckan innan vi åker. Kommer C då ta det ansvaret eller slutar det med att vi får köpa diverse saker på plats? Jag har bestämt mig för att överlåta ansvaret för barnens packning till honom. Jag fixar alltid sådant, men nu får det vara slut på det. Sedan är det upp till honom om han vill skriva lista och vara organiserad eller om han packar i sista stund(med förhoppning att kläderna då är rena).

Varför är män sådana mansbebisar många gånger och varför ändrar de inte på sig? Det handlar ju inte enbart om tillfällen då en ska resa utan detta beteende genomsyrar hela vardagslivet för så många. Och de som har det jobbigast, stressar mest och sliter är vi kvinnor. Jag vill att män gör det vi kvinnor så ofta gör:

  • Plockar upp saker, t ex kläder som ligger på golvet, barnens leksaker o s v
  • Dammsuger utan att en behöver fråga eller be om det
  • Städar toaletterna
  • Fixar en inköpslista utan att fråga vad som finns hemma.
  • Som tvättar på eget initiativ
  • Planerar och lagar middagar oftare, och då inte enbart sistaminutenfix som pasta och korv.
  • Dammtorkar
  • Viker tvätt
  • Byter sängkläder
  • Alltid sätter i en ny soppåse efter att de tagit ut den gamla
  • Som har lika bra koll på vad som behövs städas, plockas, tvättas, fixas, slängas, handlas o s v som oss kvinnor. Ett jämställt förhållande kallas det visst.
  • INTE GÖR SAKER FÖRST EFTER ATT EN SAGT TILL, FÖR NEJ, DET ÄR INTE VÅRT UPPDRAG ATT PÅMINNA ER!

Utökat städningsansvar

Påtalade för Elian igår att han ska få börja ta hand om städningen av lilla badrummet som ligger i anslutning till hans rum. Han såg inte direkt road ut av det, men jag deklarerade direkt att jag minsann inte uppfostrar en son som, då han i framtiden eventuellt flyttar ihop med någon, inte kan sådana banala saker som att städa ett badrum, eller en ugn eller ett kylskåp. Eller städa överhuvudtaget. 

Vidare sa jag direkt att det inte kommer duga med någon fjuttig torka-av-handfatet- och vispa-runt-med-toaborstenstädning. Nej nej nej! Här ska det städas ordentligt. Funderar nu på att skriva en lista på det som skall göras så att han kan läsa in sig ordentligt på hur jag vill ha det. Något sånt här möjligtvis:

  1. Dammsug golvet
  2. Ha i wc-rent i toalettstolen och låt det verka medan du gör annat.
  3. Torka av spegelskåpet. UTVÄNDIGT OCH INVÄNDIGT! Glöm inte spegeln!
  4. Torka av handfatet. HELA handfatet, även runtom på sidorna och ner mot golvet. Glöm inte kranen. 
  5. Torka av dörr och handtag. Båda sidor!
  6. Är väggarna dammiga? Smutsiga? Elementet? Torka och gör rent i så fall.
  7. Torka av duschen och kolla om golvbrunnen behövs rengöras.
  8. Släng tomma schampo- och tvålflaskor.
  9. Gör rent i toastolen med borsten. Ta sedan en trasa och gör ren HELA toalettstolen. Du kan med fördel skölja av den med duschen.
  10. Släng svampen du använt och lägg trasan i tvätten.
  11. VIKTIGT: Tvätta aldrig toastolen först eftersom du använder samma trasa till allt.
  12. Använd rengöringsmedel, wc-rent och ättika(för att ta bort kalk). Osäker på vad kalk är? Den lite vitgula beläggningen som brukar finnas i toastolen, runt kranen vid handfatet, i duschen o s v. Du lär dig.

Lycka till!

Vad jag behöver i mitt liv just nu

…är lite förbannade rutiner. Jag vill att allt ska återgå till en vanlig vardag med allt vad det innebär. Jag vill ställa alarmet och stiga upp tidigt om morgnarna. Jag vill ha en tid att passa, jag vill lämna och hämta barn på skola och förskola. Jag vill ha ork för träning igen. Jag vill studera, lyssna på föreläsningar och nattsudda med kurslitteratur. Jag vill hänga på biblioteket, bli(mer)gråhårig av frustration över uppgifter jag bör lösa och belöna mig själv med chips, vin och choklad efter en avklarad kurs. Jag vill frysa lite, gå i sköna strumpbyxor och mysiga höstklänningar. Jag vill njuta av de vackra höstlöven. Jag vill känna den friska kalla höftluften mot mitt ansikte och huttra i höstregnet. Jag vill(inte) svära över bussar som är sena, Jag vill ha vardagen tillbaka.

Mitt i denna ledighet kan ju en tro att dagarna fylls av diverse aktiviteter, men det finns inget som gör mig så slö som att vara hemma. Jag behöver ha vardagliga måsten för att vilja/orka göra annat. Som det är nu går dagarna i ett och jag har varken koll på tid eller veckodag. Det är en smula frustrerande.

Jag är med andra ord rätt glad att sommarlovet snart är till ända, till skillnad från barnen som gärna varit lediga lite till.

På torsdag börjar Elian gymnasiet, måndag den 20:e börjar Julian i trean och sedan måndag den 27:e är det dags för Herman att återvända till förskolan.

Något jag måste vänja mig vid framöver är alla kronor som kommer gå till kurslitteratur. Beställde just två av de tre böckerna jag behöver och det kostade mig 800 kronor. Inte för att summan är sjuk hög, jag är bara inte van.

img_1206

Nu ska jag se nåt avsnitt med Christofer och smutta på ett glas rött. Jag har ju trots allt semester.

Söndag

Vaknade i morse och kände ett starkt blä till allt. Inte bara skulle Christofer dra hemifrån och flyga till US of A:t, till råga på allt kände jag mig trött och pollenförkyld. Jädra allergi att ställa till det. Jag nyser konstant och en enorm trötthet har lagt sig över mig. Köpte allergimedicin igår och hoppas nu att de hjälper illa kvickt för så här kan jag inte ha det. Orimligt.

Låg kvar i sängen en lång stund och hade ingen som helst lust att stiga upp och påbörja dagen.

Naturligtvis gjorde jag det i alla fall, steg upp alltså. Har spenderat dagen med att städa i köket. Har bestämt att jag ska storstäda lägenheten, lite i taget, denna vecka. Med lite tur är det fint och rent till lördag då C kommer hem igen, inte för att han kommer märka det. Vet inte varför jag anstränger mig egentligen, för min egen skull förmodar jag…

Imorgon har vi en viktig redovisning i skolan och helt plötsligt känns det som att jag inte kan något alls. Hur ska detta gå? Då nervositeten tar över blir mitt huvudet tomt på kunskap. Ska nu spendera kvällen med att läsa alla papper om och om igen. Jag ska markera viktigt innehåll i glada färger och förhoppningsvis fastnar något.

Och för att förtydliga, jag är inte ett dugg negativ till att C reser bort ibland, snarare tvärtom. Jag uppskattar tiden jag får vara själv. Jag kände mig bara så trött i morse och tanken på att vara ensam med barnen hela veckan lockade inte. Nu känns det lite bättre och jag hoppas han har en riktigt bra vecka, kommer hem pigg och utvilad så han orkar ta hand om barnen själv veckan efter.

Inte för att jag ska någonstans, men en kan väl vara barnledig hemma.

I think I’ll be a unicorn when I grow up

Jag är så stressad, så där så det värker i magen och jag känner mig smått illamående. Om tre veckor ska ansökan till högskolan vara inne och allt jag känner inför det är valkaos. Jag skulle vilja lära mig många olika saker, men just den lilla grejen att veta vad jag vill jobba med är svår. Jag har en liten aning, men att inte vara helt säker sliter i mig. En teknisk utbildning lockar för att jobbmöjligheterna är goda och så även lönen. Visst måste jag tänka på vad jag gillar också, men let’s get real; jag är ingen ungdom längre. Jag har varken tid eller råd att välja en utbildning som inte genererar jobb. Jag kan inte välja fel. Så enkelt är det. Det finns två distansutbildningar som jag tror skulle passa mig, men jag är långtifrån säker.

  • Informatik med inriktning systemutveckling
  • Webbredaktör

Den första utbildningen lockar eftersom jag vet att det finns jobb och att det behövs fler kvinnor inom just den yrkeskategorin. En sak som dock oroar mig är att jag inte ska ha tillräckliga matematikkunskaper för att klara av det. Jag menar, jag är inte Christofer. Webbredaktör känns som en bra utbildning inom ett område som intresserar mig. Hur arbetsmarknaden ser ut vet jag dock inte. Hursomhelst kan det inte stanna vid att jag bara söker till två utbildningar, jag behöver fler val. Och det är just det som är problemet; vad ska jag välja? Rent praktiskt vore det bäst att läsa på distans. Det skulle underlätta för eventuella vabdagar kommande år. Frånvaron i skolan dessa tre terminer har varit ett återkommande stressmoment och sådant skulle jag slippa om studietiden var flexibel. Mycket lättare att planera och det skulle inte vara lika nödvändigt för C att vara hemma. Bäst är helt klart att han jobbar och drar in lön. Vi gillar att kunna betala räkningar, äta och sådana där triviala saker.

Ena annan sak jag kommit underfund med de senaste veckorna är att jag skulle vilja engagera mig politiskt. Inser att nu är en för stressig tid med studier och allt, men i framtiden så. Engagerade människor inom politiken behövs alltid. Och ja, röd politik är det som gäller.

Nu hoppas jag att allt klarnar det kommande veckorna och att jag snart vet exakt vad jag vill plugga kommande år på högskola.

 

DSC_6524.JPG

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: