Skola, personlig utveckling och tankevurpor!

På schemat denna termin har vi personlig utveckling. Varannan fredag får vi lära oss hur vi med, hjälp av olika verktyg, ska kunna stärka vår självkänsla, självförtroende och medvetenhet. Vi får testa att ta steget över den där gränsen vi satt upp för oss själva, får alltså, vi måste inte. Just denna lektion skrämmer mig för jag vill så gärna vara kvar i min smått pessimistiska bubbla där allt är svart eller vitt. Men.. jag har lovat mig själv att ge detta en chans även om det är frustrerande och jobbigt. Idag fick vi dels göra ett närvarotest där ”det bästa” var att ha så få kryss som möjligt. Jag kryssade för 14 av 21 och då tror jag verkligen att jag var rakt igenom ärlig. Finns en del att jobba med. Den andra saken vi pratade om som kändes viktig var så kallade ”tankevurpor”.  Läste en efter en och kunde banne mig skriva under på varenda en, vilket inte var förvånade för lite självkännedom har jag. Det kändes dock inte överväldigande positivt så nu har jag en del att ta tag i.

DSC_6093.JPG

Flera av dessa punkter är sådant Christofer försökt påpeka för mig flertalet gånger under de år vi tillbringat tillsammans, men helt klart blir det inte verkligt förrän polletten trillar ner hos en själv. Att han påtalat det har mest gjort mig ledsen och fått mig på krigsstigen.

Nu ser jag med, skräckblandad förtjusning, framemot att fortsätta arbeta med mig själv och kanske till och med ta steget över någon liten gräns.

Minnen som gör ont

En dag som denna, för x antal år sedan, åkte jag drygt 180 mil med buss för att gå på en konsultation angående en bröstförstoring. Det ansågs nämligen att jag hade för små bröst.

Minns hur en kvinna i släkten pratade om sitt tonåriga barnbarn och sa att ”har hon inte fått mer bröst när hon är vuxen kommer jag se till att hon opererar sig”. Så vidrigt och avskyvärt att definieras utifrån sin kropp. Som att stora bröst skulle göra någon till mer kvinna än en med små.

Jag var en väldigt nedtryckt, låg och ouppskattad ung kvinna på den tiden och när så många sa att jag behövde fixa brösten för att rädda förhållandet lät det bra. Det lät riktigt, som den enda lösningen. Någonstans där trodde jag innerligt på att han skulle älska mig och vilja vara med mig om jag genomgick en del förändringar. Min enda uppgift, min kropps enda uppgift var att tillfredsställa honom och fann han mig inte attraktiv nog, var det givet att jag skulle lägga mig under kniven.

Då, under den tiden i mitt liv, var jag så hjärntvättad av honom och av hans släkt att jag lät deras åsikt om min kropp, MIN KROPP, ha betydelse. Det var en självklarhet att de hade rätt.

Jag gick på den där konsultationen och jag minns hur jäkla obekväm jag kände mig. Hur ledsen jag var inombords och hur magen värkte av ångest. Jag ville bara känna mig uppskattad och älskad.

Det blev ingen förstoring av mina bröst. Jag åkte hem till Sverige igen fick perspektiv på saker och ting och insåg att jag inte ville. Att jag aldrig velat.

Idag har jag så svårt att förstå att hon jag var då och kvinnan jag är idag faktiskt är samma person.

Vi är samma, men ändå inte.

Konversationer med grabbarna

Allt som oftast har jag riktigt givande konversationer med båda mina grabbar.

Häromdagen tog Elian upp huruvida han skulle få spela Battlefield 4. Vårt svar var givetvis nej, för mycket opassande för en i hans ålder. Gruvade mig under flera timmar för att ta ”bråket”, som jag tog för givet skulle uppstå, med honom. Men han accepterade vårt beslut utan problem och uttryckte sedan nåt i stil med:

”kompisarna tycker att jag ska tjata tills jag får spela, men jag vill inte att du ska säga ja på det viset”. Dessutom hade han sagt till sina vänner att ”det hjälper inte att tjata på min mamma”.

Och det har han så rätt i. Många gånger känner jag att det vore lättare att bara låta honom spela det han vill, men inom mig skulle det kännas fel och dåligt. Varje gång jag står fast vid mitt/vårt beslut känns det bra och riktigt.

Hursomhelst så förvånade Elian mig när han tog det så bra. Inget bråk, ingenting. Vi hade ett riktigt bra samtal.

Igår hade jag en annan slags konversation med Julian.

Elian och han hade en väldigt bra eftermiddag tillsammans. De mumsade på sockerkaka och kollade på en Turtlesfilm och var riktigt syskonkärleksfulla mot varandra. Men som vanligt varar det inte för evigt.

Helt plötsligt börjar Julian slå Elian med en keps. Förklaringen han hade till det var ”Jag ville att han skulle lägga den i hallen” och när jag ifrågasätter hans beteende svarar han nåt i stil med:

”Jag slår tills han gör som jag vill”

Ok, nu känns det inte bra. Vadå ”slår till han gör som du vill”?? Givetvis vet Julian att han inte får slå Elian, inte slå någon. Och att han använder det som medel för att få sin igenom sin vilja känns så jobbigt.

Vidare uttryckte han att ibland gör man tvärtom. Han menar helt enkelt att han vet att det är fel, men han gör det ändå och han vet inte varför.

Mitt i hela denna incident blev jag så stolt över honom. Han försökte faktiskt förklara varför och hur det kunde bli så fel.

Ser framemot fler konversationer med båda två.

KBT, bok och soliga dagar.

Har fått i uppgift av min terapeut att läsa denna bok över sommaren:

image

Fick hem den idag och ser nu framemot att spendera tid på balkongen med näsan i boken. Förhoppningsvis är den till nytta.

Idag skiner solen och som jag förstått, av folks uppdateringar på olika sociala medier, är det skitvarmt.
Så vi(Julian & jag) håller oss inne. Värmen är inte bra för mig med tanke på hur lätt jag blir uttorkad och Julian har varit lite småkrasslig så det är skönt med en hemmadag.
Det är dessutom inte helt fel att sitta på balkongen. Riktigt skönt. 😎🌞

Måndag…

Vaknade i morse illamående och halvirriterad på det faktum att min medicin mot illamående tog slut igår. Kände inte alls för att lämna hemmet än mindre åka iväg på KBT:n.

Men jag gjorde det naturligtvis och glad är jag för det. Den timmes långa sessionen gav mig ny energi och jag fick upp ögonen för en del nytt och en del jag redan visste, men inte tänkt på. Så bra. Har mycket att läsa och reflektera över nu.

Mer om det sen, när jag fått ordning på kaoset inom mig.

Efter KBT:n blev det sushilunch och sedan ett besök hos mor. Har inte orkat hälsa på henne på väldigt länge p g a måendet. Sådana här gånger är det tur att jag har så många syskon. Alltid nån som är där.

Nej, nu måste jag vila en stund innan det blir en tur till apoteket och diverse andra ärenden.

Första turen för mig  i bilen vi numer äger. Så jäkla skönt.

Nu är det slut!

Tänk att du, under så många år, haft sådan makt över mitt mående, över mitt liv.  Fastän du inte är en del av mitt liv längre har saker du gjort och sagt satt djupa spår hos mig. Även då många år har passerat har jag inte glömt.

På grund av dig har jag under många år

  • Levt i rädsla för att alla män ska vara som du
  • Avskytt min nakna kropp för du berättade alltid vad som var fel på den
  • Haft en självkänsla körd i botten
  • Känt att min kropp inte är min utan någon annans ägodel
  • Hatat mina fötter för du påpekade alltid hur fula de var.
  • Känt mig dum när jag gått ute för du sa att jag alltid såg löjlig ut när jag promenerade.
  • Alltid känt mig stor och tjock, för även när jag vägde knappa 47 kilo tyckte du att jag skulle ut och springa lite
  • Ogillat mitt utseende då du så ofta påpekade att jag minsann inte var snyggast i världen.
  • Fått panik av  diskussioner, då våra alltid ledde till fysiskt våld från din sida.
  • Känt mig korkad och dum för du var alltid noga med att tala om hur ointelligent jag var.
  • Tappat tilltron till män då du alltid ljög för mig. Då du ständigt var otrogen.

Jag är färdig nu. Färdig med dig. Du skrämmer mig inte längre. Alla plågsamma minnen finns kvar, men jag är redo att rensa upp och gå vidare. Du skall inte längre finnas som en skugga över mitt mående och påverka mig i mitt liv.

Nu är det slut!

Sjukskrivning och KBT

Hade läkartid idag, min sjukskrivning förlängdes en månad till. Känns väldigt skönt. Var väldigt orolig innan läkarbesöket, tänkte att de skulle neka. Jag är så pessimistisk, vill inte ta ut nåt i förskott. Men läkaren förstod på en gång att jag inte kan jobba då jag mår som jag gör.

Men jag vill jobba, jag avskyr att vara hemma och må så här dåligt. Jag saknar jobbet, att träffa folk. Är så isolerad nu och vissa dagar driver det mig till vansinne. Jag är inte alltid så trevlig.

Tog bussen till hälsocentralen, men sen gick jag hem. En väldigt kort promenad förvisso, men den första promenad jag orkat med på flera veckor. Det var så otroligt skönt att vara ute i solen.

Dessutom orkade jag tvätta håret idag och ta på mig nåt annat än mysbrallor. Tänk va lite rent hår och snyggare kläder kan göra för måendet ändå.

wpid-wp-1427885018127.jpeg

Sminkat mig har jag dock inte gjort. Det finns gränser för vad jag orkar. 

Imorgon ska jag faktiskt iväg igen. Dags att börja med KBT-terapin. Ser så mycket framemot det och jag hoppas innerligt att jag verkligen orkar med terapin trots detta hemska graviditetsillamående.

Nu ska jag försöka hitta något att äta. Något jag inte vet hur det känns när det kommer upp igen. Det blir en utmaning.

KBT

Allt känns så jäkla bra nu.

Var iväg på psykoterapibedömning och fick en remiss till en KBT-terapeut. Äntligen rullar det vidare och jag kommer att få den hjälp jag behöver. Denna dag kan inte bli bättre nu.

Jag är så nöjd.

Bara att vänta på en tid nu då.

Denna vecka händer det så mycket…

Idag var jag till tandläkaren och fixade lite till. Trots min ångest över att gå dit så gick det bra. Ny tid nästa vecka. Bara att kämpa på. Ser ljuset i slutet på denna mörka tunnel, även om det tar ett tag till innan allt är som det ska.

Imorgon ska jag köpa täckbyxor till Elian som ska åka slalom på torsdag. Som tur var fick han låna skidor och allt av en kompis. Tur att det finns snälla människor som lånar ut när det inte går att köpa.

På torsdag ska jag äntligen få träffa en terapeut för vidare utredning. Både bävar och ser framemot det besöket. Kommer bli bra hursomhelst.

På fredag åker Elian och jag till Umeå och har det bra över helgen. Christofer drar till huvudstaden och Julian till kusin Sebastian. Blir en bra helg för oss alla.

Förhoppningsvis!

 

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: