Denna ständigt gnagande oro

Imorgon bär det av mot Doha och sedan vidare mot Perth. Just nu är jag så nervös att mitt normala tillstånd är konstant illamående. Jag önskar ofta att jag vore lite coolare, lite lugnare. Att jag kunde ta allt som det kommer, men nej tyvärr. Jag har oroat mig för denna resa ända sedan jag bokade den i augusti. Så lång tid och så mycket oro. Jag oroar mig för allt.

  • Att flygbiljetterna är fejk(inte ens det faktum att jag faktiskt loggat in på Qatar airways har lugnat mig)
  • Att jag ska missa tåget
  • Missa planet
  • Gå vilse på flygplatsen i Doha
  • Bli sjuk
  • Inte kunna göra mig förstådd
  • Att bagaget ska komma bort
  • Att jag glömmer passet
  • Toabesök på planen(Slipper helst)

När det gäller att hitta saker att oroa sig för är jag en mästare. Kul att vara bra på nåt liksom.

Idag är tanken att jag ska försöka hitta ett inre lugn. Detta kommer att ske genom att införskaffa de sista sakerna jag behöver ha med mig för att sedan gå igenom packningen x antal gånger. Efter det ska jag kramas massor med mina söner för att sedan dela någon god öl med Christofer under kvällen. Om allt blir som jag vill. Planer har alltför ofta en förmåga att gå i stöpet, allra helst när det finns sjuka barn med i bilden.

Jag kommer sakna dessa två. Elian med naturligtvis, men han är så svår att fånga på bild.

Oro till trots är jag obeskrivligt lycklig över att jag har möjlighet att göra denna resa. Något jag alltid ångrat är att jag inte reste mer innan jag skaffade barn, att göra denna resa känns lite som just det. Att resa innan barnen, fast efter. Om ni fattar.

Nu måste jag fylla på kaffekoppen och gå igenom packningen en gång till. En kan aldrig kolla för mycket.

2019 – året då jag blir 40

Jag är 39 i några månader till , men i mitt sinne har jag redan tagit steget över till 40 vilket känns helt ok. Jag har ingen som helst ångest över min ålder utan välkomnar den lika mycket som jag välkomnar allt roligt jag ska göra för att fira detta år. Det jag har inplanerat än så länge är resan till Australien. Ord kan inte beskriva hur mycket jag längtar tills denna resa.

Och idag fick jag mitt visum beviljat. Skönt att kunna checka av det på min inför-Australien-lista.

Något speciellt firande av min födelsedag i maj blir det inte, däremot drar vi iväg på en tvåveckors all-inclusive i sommar. Där ska vi fira att jag fyllt 40, Julian 10 och Anna-Lena 60.

Tredje och sista firandet av min 40-årsdag blir i höst då jag planerar att ha någon slags fest i någon slags lokal tillsammans med människor jag gillar.

Projektledare och mansbebisar

Idag har jag sett denna bild på flertalet ställen på nätet:

Och ja, så här ser det ut hos oss. Och jag är övertygad om att det ser ut exakt så här i många heterosexuella förhållanden. Mannen glider runt på en jävla räkmacka och behöver eller vill inte bry sig om någon packning förutom sin egen, ibland kanske inte ens den, medan kvinnan(projektledaren) sliter arslet av sig för att komma ihåg allt och organisera.

Jag är sjukt less på detta.

Kommande sommar ska vi resa utomlands hela familjen. Vad händer då om jag bestämmer mig för att inte tvätta, packa och organisera allt veckan innan vi åker. Kommer C då ta det ansvaret eller slutar det med att vi får köpa diverse saker på plats? Jag har bestämt mig för att överlåta ansvaret för barnens packning till honom. Jag fixar alltid sådant, men nu får det vara slut på det. Sedan är det upp till honom om han vill skriva lista och vara organiserad eller om han packar i sista stund(med förhoppning att kläderna då är rena).

Varför är män sådana mansbebisar många gånger och varför ändrar de inte på sig? Det handlar ju inte enbart om tillfällen då en ska resa utan detta beteende genomsyrar hela vardagslivet för så många. Och de som har det jobbigast, stressar mest och sliter är vi kvinnor. Jag vill att män gör det vi kvinnor så ofta gör:

  • Plockar upp saker, t ex kläder som ligger på golvet, barnens leksaker o s v
  • Dammsuger utan att en behöver fråga eller be om det
  • Städar toaletterna
  • Fixar en inköpslista utan att fråga vad som finns hemma.
  • Som tvättar på eget initiativ
  • Planerar och lagar middagar oftare, och då inte enbart sistaminutenfix som pasta och korv.
  • Dammtorkar
  • Viker tvätt
  • Byter sängkläder
  • Alltid sätter i en ny soppåse efter att de tagit ut den gamla
  • Som har lika bra koll på vad som behövs städas, plockas, tvättas, fixas, slängas, handlas o s v som oss kvinnor. Ett jämställt förhållande kallas det visst.
  • INTE GÖR SAKER FÖRST EFTER ATT EN SAGT TILL, FÖR NEJ, DET ÄR INTE VÅRT UPPDRAG ATT PÅMINNA ER!

Det fantastiska med att komma till insikt!

HÖGA TROSOR!

Jag säger bara WOW! Hur jäkla skönt är det inte. Nu när jag investerat i x antal par kan jag inte förstå hur jag någonsin använt något annat. Jag vet inte hur jag kunde ignorera känslan av trosor som inte sitter perfekt. Jag förstår inte heller hur jag år efter år sedan tonåren valt trosor efter vad män gillar och inte vad jag själv gillar. Och jag är inte ensam detta. Vi är många kvinnor som klär oss efter vad män anser passa oss. Vill män att vi har string har vi string, vill de ha spets har vi spets. Inte med det sagt att det inte finns kvinnor som står emot män och deras vilja, men jag har haft svårt för det. Tills nu . Nu har jag tagit tillbaka min kropp och det känns fantastiskt bra.

Jag kommer aldrig någonsin igen ta på mig obekväma underkläder för att någon annan kanske finner mig attraktiv i dem. Vilken fantastiskt känsla. Jag kommer heller aldrig raka mig igen för en man skull, eller överhuvudtaget göra något som innebär en förändring av MIN KROPP för en mans skull. Tänk att det ska ta så många år att komma till insikt och förstå att ingen kan kräva något dylikt av mig.

Jag äger min kropp!

”Låt män vara män” Vilket dravel!

Har feminismen gått för långt i Sverige? Svar: Nej! Har män berövats sin rätt att vara ”riktiga” män? Svar: Nej! 

Jag ser på avsky när det delas inlägg om att ”män måste får vara män”. Vadå vara män? Vad är manligt enligt er bejakelse? Är det för ”feminint” att vilja ha ett jämställt samhälle? Ett samhälle där alla lever på lika villkor. Är det omanligt att vara mjuk och känslig? Vad är det som gör att många kvinnor tycker synd om männen? När har män någonsin känt nåt liknande för oss?Män har under alla tider tagit större plats än oss kvinnor. Vi har i alla tider fått rätta oss efter mannen. Vi har fått stå tillbaka för att ge plats till alla dessa mansbebisar. Vi ska vara fina, rakade, inte fisa eller bajsa. Vi ska vara sexiga och knullbara. Vi ska helst inte ta onödig plats. Vi ska inte visa för mycket känslor, vara arga för då degraderas vi till att vara ”känsliga och hysteriska”. Nåde oss om vi säger nåt ont om män. Ramaskri om ”inte alla män” kommer så fort en vågar yttra en negativ åsikt om det patriarkala samhället.

Jag är så jävla trött på det. Jag är trött på män. 

Det förväntas utan vidare att vi kvinnor har koll på barnens aktiviteter, studiedagar, friluftsdagar, föräldramöten. Behöver barnen större kläder? Finns det extrakläder på förskola och fritids? Vad ska vi äta till middag? Behöver vi handla? Inte nog med att vi ska vara hela familjens projektledare, vi ska helst vara det med ett jävla leende på läpparna. Vi förväntas ha koll på allt och har vi inte det kommer misstron mot oss fram och vi känner att vi måste ursäkta oss. Komma med bortförklaringar. Då en man inte har koll, skrattas det bort. ”Typiskt män”. Haha. Vadå typiskt män? Typiskt män att leva ett egoistiskt liv där de alltid ska stå i fokus. 

Ser detta inlägg delas på Facebook och känner rent spontant att:

  1. Tvinga någon att bära binda? Nej jag skulle inte ”tvinga” mannen jag lever med att bära binda. Skulle han vilja bära binda för att veta hur det är skulle det inte göra honom till mindre man än han är. Däremot anser jag att alla män(ja, ALLA) bör sätta sig in i hur det verkligen är att leva med menstruation, pms och allehanda ångest relaterat till detta. En riktigt man slutar skämta om det, sätter sig in i ämnet och slutar vara så okänsliga.
  2. ”Bejaka din manliga sidor”. Tillåt mig skratta högt. Jävla dravel. Vad skulle vara manligt? Att vara hårig? Slå sig för bröstet? Jobba sig igenom livet utan tanke på vare sig VAB eller föräldraledighet? Att förvänta sig sex då kåtheten faller på? Skratta åt Metoo? Tycka att feminismen gått för långt?
  3. Vi behöver inga jävla gentlemän  Vi behöver män som säger ifrån då andra män beter sig illa. Vi behöver män som inte skriker ”INTE ALLA MÄN” så fort deras sårade egon får sig en törn.
  4. En riktigt man har inga som helst åsikter om hur jag som kvinna ska se ut eller bör vara. En riktig man kliver ner från tronen han står på och låter oss kvinnor ta ett steg framåt.
  5. Prinsessa? Piedestal? Allvarligt? Hur vore det om vi behandlade varandra likvärdigt?

Nej du Erika Ohlsson, jag anser att du kan göra Jordan Peterson sällskap under den där stenen Margot talade om.

Studier, val av jultröja och en del annat.

Det står klart för mig att jag, sedan universitetsstudierna påbörjades, inte längre har så mycket tid för att blogga. Det känns tråkigt för jag har ofta mycket att säga. Många saker som cirkulerar i mitt huvud, många idéer, tankar, åsikter o s v. Just nu i denna stund borde jag studera inför minitentan i projektledning som är på söndag, men eftersom jag inte gillar nåt som har med ”borde” att göra väljer jag att skriva här istället. 

Nu över till sådant jag funderat på. Sådant som hänt. Sådant som kommer hända:

  • Skrev tenta i Informationssystem och IT. Klarade den. Godkänd på kursen. Mina allra första poäng på högskolenivå avklarade.
  • Fick tag på biljetter till P!nk! Augusti 2019! 
  • Haft sjukt ont p g a visdomstand som jävlas. Måste dra ut den. Gruvar mig sjukligt.
  • Umgåtts med vänner ett dygn i Stockholm. Välbehövligt.
  • Sett Neko Case På Nalen.
  • 97 dagar kvar till jag drar till Perth. Nedräkningen känns ungefär som när en väntar barn, men med den fördelen att en får inmundiga alkohol under tiden.
  • Lyssnat på massor av feministiska poddar som ”Postpatriarkatet”, ”Faktiskt”, ”Låt en kvinna leva”, ”Kvinntervju” för att nämna några.
  • Läst, grubblat och stört mig på Jordan Peterson.
  • Kommit än mer till insikt hur viktigt det är för mig med ett samhälle där kvinnan tar mer plats.
  • Tillåter mig själv att inte gilla män. Alls.
  • Kommit till insikt att jag gillar utbildningen jag valt.
  • Beställt rust av köket. Blir förhoppningsvis fint.
  • Ska jag köpa en ful jultröja eller köra snygg spetsklänning på julfesten med Christofers kollegor.
  • Blir det jultröjor står valet mellan dessa:

Nu måste jag koncentrera mig på studierna igen. På återseende.

Ibland undrar jag om du någonsin tänker på mig?

Ibland är det svårt att förstå att det redan passerat tio år. Då och då funderar jag på hur mitt liv och hur vårt liv sett ut idag om allt inte blivit som det blev. Hade jag gjort samma val? Dina kloka råd och tankar kanske hade fått in mig på en annan bana. Det är sådant jag aldrig kommer att veta. Under alla dessa år har jag saknat vår vänskap. Hur du känner har jag ingen aning om. Vi försvann för varandra. Stunderna är många då tanken snuddat vid mig, tanken att vi kunde ha löst allt, men åren kom och gick och avståndet växte sig allt större. Våra liv förändrades och det som först kändes möjligt blev omöjligt. Jag var osäker och rädd, jag är det än idag. Den styrkan jag skulle behöva för att kontakta dig besitter jag inte.

Under dessa år som gått har vi endast stött på varandra ett par gånger. Märkligt hur en kan bo i samma stad och ändå aldrig träffas. Det är fullt möjligt att jag aldrig kommer se dig igen, vi vistas inte i samma stadsdel och vi har inga gemensamma vänner längre. Det gör det hela lite lättare.

Jag är idag fullt medveten om vad jag gjorde fel, att jag gjorde fel. Hur jag svek dig. Saker jag sa och hur jag feltolkade ett och annat, men inget har någon betydelse nu längre. I många avseenden var jag omogen och totalt oförstående och det skäms jag för, jag är inte den personen längre. Jag är äldre och livet som passerar har satt sina spår hos mig. Många är stunderna då jag saknat våra samtal och alla dagar vi tillbringade tillsammans. Jag älskade det vi hade, men tyvärr förstod jag det alltför sent.

En gång skrev jag en sång till dig. Minns du?

Taste of wine™

I’m sorry but you got me

paralysed for a while

I’m sorry you found a way

to make me cry

But with all this anger

I’m getting confused

and if we don’t believe

I’m losing you

She fills me up

like the bitter taste of wine

I know her soul

as she knows mine

maybe she could take me to see further

to feel I believe I still need her…

Jag är så jävla trött på män

Ja, du läste rätt. Jag är trött på män.

Och inte lite trött på dem, jag är jävligt trött. Jag är trött på män och deras åsikter. Jag är trött på att män tar plats överallt. Jag är trött på män som inte inser när de gjort fel. Jag är trött på män som spelar martyrer och vänder allt till hur synd det är om dem.

Jag är trött på män som ska förklara för mig hur allt ligger till. Jag är trött på män som tar för sig av våra kroppar utan att ens förstå vad samtycke är. Jag är trött på män som skriker ”INTE ALLA MÄN” så fort en kvinna yttrar en feministisk åsikt. Jag är trött på män som kontrar med ”men jag har minsann blivit tafsad på av en kvinna”. Buhu synd om dig!

Jag är trött på män som tror att de är nån jävla gudagåva som förgyller kvinnors liv. Jag är trött på män som utnyttjar.

Jag är trött på män som inte kan ta ansvar. Jag är trött på män som inte delar på ansvaret hemma utan låter sin kvinna projektleda allt. Jag är trött på män och deras egoism. Jag är trött på män och deras beteende.

Jag är trött på att existera i skymundan.

LÅT EN KVINNA LEVA!

Kroppsacceptans

Jag har vid upprepade tillfällen fått kommentarer som ”Du verkar inte bry dig om att du gått upp i vikt” och ”Du var så smal när vi sågs första gången”  eller ”Du bantar aldrig”.

  1. Jo, jag bryr mig om att jag har gått upp i vikt. Jag bryr mig för att samhället så tydligt bryr sig. Själv gör jag det jag kan för att acceptera mig själv som jag är, med viktuppgång och allt. Jag vill vara nöjd med mig själv, men det är svårt.
  2. Ja, jag var smalare förr. Jag var även fast i ett självdestruktivt beteende med psykisk ohälsa efter en allt annat än bra relation. Under den tiden åt jag lite, rökte mycket och var sjukt olycklig. Jag var även yngre och med åldern ökar kroppskilona lättare, även sköldkörtelrubbningar gör sitt.
  3. Nej, jag bantar aldrig. Under hela min uppväxt var det ofta tal om bantning och dieter av olika slag. Jag minns tydligt en gång då jag tagit en extra portion efterrätt och en person i min närhet utbrast: ”Ska du verkligen äta mer. Du kan bli tjock.” Dessa ord satte så djupa spår i mig att jag många år efter den incidenten hade svårt att ta påfyllning utan att få dåligt samvete.

Efter år av självhat och upprepade försök att älska min kropp har jag kommit fram till att jag inte behöver älska den. Istället försöker jag acceptera den som den är eftersom det är den kropp jag har. Jag försöker att inte bry mig så mycket om hur den ser ut utan lägga mer fokus på hur den mår. Jag vill komma bort från alla tankar om hur en kropp bör vara för normkroppen och dess ideal är sprunget i hur en man anser att vi kvinnor bör se ut och det är något jag ger blanka fan i. Jag försöker värdera min kropp i hur den mår fysiskt och inte i huruvida en man anser mig vara snygg eller knullbar.

Min kropp klarar av mycket av det jag vill, men några få mål återstår att försöka klara av. Inget av de målen innefattar att banta eller dylikt. Sådant gör jag inte.

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: