Projektledare och mansbebisar

Idag har jag sett denna bild på flertalet ställen på nätet:

Och ja, så här ser det ut hos oss. Och jag är övertygad om att det ser ut exakt så här i många heterosexuella förhållanden. Mannen glider runt på en jävla räkmacka och behöver eller vill inte bry sig om någon packning förutom sin egen, ibland kanske inte ens den, medan kvinnan(projektledaren) sliter arslet av sig för att komma ihåg allt och organisera.

Jag är sjukt less på detta.

Kommande sommar ska vi resa utomlands hela familjen. Vad händer då om jag bestämmer mig för att inte tvätta, packa och organisera allt veckan innan vi åker. Kommer C då ta det ansvaret eller slutar det med att vi får köpa diverse saker på plats? Jag har bestämt mig för att överlåta ansvaret för barnens packning till honom. Jag fixar alltid sådant, men nu får det vara slut på det. Sedan är det upp till honom om han vill skriva lista och vara organiserad eller om han packar i sista stund(med förhoppning att kläderna då är rena).

Varför är män sådana mansbebisar många gånger och varför ändrar de inte på sig? Det handlar ju inte enbart om tillfällen då en ska resa utan detta beteende genomsyrar hela vardagslivet för så många. Och de som har det jobbigast, stressar mest och sliter är vi kvinnor. Jag vill att män gör det vi kvinnor så ofta gör:

  • Plockar upp saker, t ex kläder som ligger på golvet, barnens leksaker o s v
  • Dammsuger utan att en behöver fråga eller be om det
  • Städar toaletterna
  • Fixar en inköpslista utan att fråga vad som finns hemma.
  • Som tvättar på eget initiativ
  • Planerar och lagar middagar oftare, och då inte enbart sistaminutenfix som pasta och korv.
  • Dammtorkar
  • Viker tvätt
  • Byter sängkläder
  • Alltid sätter i en ny soppåse efter att de tagit ut den gamla
  • Som har lika bra koll på vad som behövs städas, plockas, tvättas, fixas, slängas, handlas o s v som oss kvinnor. Ett jämställt förhållande kallas det visst.
  • INTE GÖR SAKER FÖRST EFTER ATT EN SAGT TILL, FÖR NEJ, DET ÄR INTE VÅRT UPPDRAG ATT PÅMINNA ER!

Det fantastiska med att komma till insikt!

HÖGA TROSOR!

Jag säger bara WOW! Hur jäkla skönt är det inte. Nu när jag investerat i x antal par kan jag inte förstå hur jag någonsin använt något annat. Jag vet inte hur jag kunde ignorera känslan av trosor som inte sitter perfekt. Jag förstår inte heller hur jag år efter år sedan tonåren valt trosor efter vad män gillar och inte vad jag själv gillar. Och jag är inte ensam detta. Vi är många kvinnor som klär oss efter vad män anser passa oss. Vill män att vi har string har vi string, vill de ha spets har vi spets. Inte med det sagt att det inte finns kvinnor som står emot män och deras vilja, men jag har haft svårt för det. Tills nu . Nu har jag tagit tillbaka min kropp och det känns fantastiskt bra.

Jag kommer aldrig någonsin igen ta på mig obekväma underkläder för att någon annan kanske finner mig attraktiv i dem. Vilken fantastiskt känsla. Jag kommer heller aldrig raka mig igen för en man skull, eller överhuvudtaget göra något som innebär en förändring av MIN KROPP för en mans skull. Tänk att det ska ta så många år att komma till insikt och förstå att ingen kan kräva något dylikt av mig.

Jag äger min kropp!

”Låt män vara män” Vilket dravel!

Har feminismen gått för långt i Sverige? Svar: Nej! Har män berövats sin rätt att vara ”riktiga” män? Svar: Nej! 

Jag ser på avsky när det delas inlägg om att ”män måste får vara män”. Vadå vara män? Vad är manligt enligt er bejakelse? Är det för ”feminint” att vilja ha ett jämställt samhälle? Ett samhälle där alla lever på lika villkor. Är det omanligt att vara mjuk och känslig? Vad är det som gör att många kvinnor tycker synd om männen? När har män någonsin känt nåt liknande för oss?Män har under alla tider tagit större plats än oss kvinnor. Vi har i alla tider fått rätta oss efter mannen. Vi har fått stå tillbaka för att ge plats till alla dessa mansbebisar. Vi ska vara fina, rakade, inte fisa eller bajsa. Vi ska vara sexiga och knullbara. Vi ska helst inte ta onödig plats. Vi ska inte visa för mycket känslor, vara arga för då degraderas vi till att vara ”känsliga och hysteriska”. Nåde oss om vi säger nåt ont om män. Ramaskri om ”inte alla män” kommer så fort en vågar yttra en negativ åsikt om det patriarkala samhället.

Jag är så jävla trött på det. Jag är trött på män. 

Det förväntas utan vidare att vi kvinnor har koll på barnens aktiviteter, studiedagar, friluftsdagar, föräldramöten. Behöver barnen större kläder? Finns det extrakläder på förskola och fritids? Vad ska vi äta till middag? Behöver vi handla? Inte nog med att vi ska vara hela familjens projektledare, vi ska helst vara det med ett jävla leende på läpparna. Vi förväntas ha koll på allt och har vi inte det kommer misstron mot oss fram och vi känner att vi måste ursäkta oss. Komma med bortförklaringar. Då en man inte har koll, skrattas det bort. ”Typiskt män”. Haha. Vadå typiskt män? Typiskt män att leva ett egoistiskt liv där de alltid ska stå i fokus. 

Ser detta inlägg delas på Facebook och känner rent spontant att:

  1. Tvinga någon att bära binda? Nej jag skulle inte ”tvinga” mannen jag lever med att bära binda. Skulle han vilja bära binda för att veta hur det är skulle det inte göra honom till mindre man än han är. Däremot anser jag att alla män(ja, ALLA) bör sätta sig in i hur det verkligen är att leva med menstruation, pms och allehanda ångest relaterat till detta. En riktigt man slutar skämta om det, sätter sig in i ämnet och slutar vara så okänsliga.
  2. ”Bejaka din manliga sidor”. Tillåt mig skratta högt. Jävla dravel. Vad skulle vara manligt? Att vara hårig? Slå sig för bröstet? Jobba sig igenom livet utan tanke på vare sig VAB eller föräldraledighet? Att förvänta sig sex då kåtheten faller på? Skratta åt Metoo? Tycka att feminismen gått för långt?
  3. Vi behöver inga jävla gentlemän  Vi behöver män som säger ifrån då andra män beter sig illa. Vi behöver män som inte skriker ”INTE ALLA MÄN” så fort deras sårade egon får sig en törn.
  4. En riktigt man har inga som helst åsikter om hur jag som kvinna ska se ut eller bör vara. En riktig man kliver ner från tronen han står på och låter oss kvinnor ta ett steg framåt.
  5. Prinsessa? Piedestal? Allvarligt? Hur vore det om vi behandlade varandra likvärdigt?

Nej du Erika Ohlsson, jag anser att du kan göra Jordan Peterson sällskap under den där stenen Margot talade om.

Studier, val av jultröja och en del annat.

Det står klart för mig att jag, sedan universitetsstudierna påbörjades, inte längre har så mycket tid för att blogga. Det känns tråkigt för jag har ofta mycket att säga. Många saker som cirkulerar i mitt huvud, många idéer, tankar, åsikter o s v. Just nu i denna stund borde jag studera inför minitentan i projektledning som är på söndag, men eftersom jag inte gillar nåt som har med ”borde” att göra väljer jag att skriva här istället. 

Nu över till sådant jag funderat på. Sådant som hänt. Sådant som kommer hända:

  • Skrev tenta i Informationssystem och IT. Klarade den. Godkänd på kursen. Mina allra första poäng på högskolenivå avklarade.
  • Fick tag på biljetter till P!nk! Augusti 2019! 
  • Haft sjukt ont p g a visdomstand som jävlas. Måste dra ut den. Gruvar mig sjukligt.
  • Umgåtts med vänner ett dygn i Stockholm. Välbehövligt.
  • Sett Neko Case På Nalen.
  • 97 dagar kvar till jag drar till Perth. Nedräkningen känns ungefär som när en väntar barn, men med den fördelen att en får inmundiga alkohol under tiden.
  • Lyssnat på massor av feministiska poddar som ”Postpatriarkatet”, ”Faktiskt”, ”Låt en kvinna leva”, ”Kvinntervju” för att nämna några.
  • Läst, grubblat och stört mig på Jordan Peterson.
  • Kommit än mer till insikt hur viktigt det är för mig med ett samhälle där kvinnan tar mer plats.
  • Tillåter mig själv att inte gilla män. Alls.
  • Kommit till insikt att jag gillar utbildningen jag valt.
  • Beställt rust av köket. Blir förhoppningsvis fint.
  • Ska jag köpa en ful jultröja eller köra snygg spetsklänning på julfesten med Christofers kollegor.
  • Blir det jultröjor står valet mellan dessa:

Nu måste jag koncentrera mig på studierna igen. På återseende.

Ibland undrar jag om du någonsin tänker på mig?

Ibland är det svårt att förstå att det redan passerat tio år. Då och då funderar jag på hur mitt liv och hur vårt liv sett ut idag om allt inte blivit som det blev. Hade jag gjort samma val? Dina kloka råd och tankar kanske hade fått in mig på en annan bana. Det är sådant jag aldrig kommer att veta. Under alla dessa år har jag saknat vår vänskap. Hur du känner har jag ingen aning om. Vi försvann för varandra. Stunderna är många då tanken snuddat vid mig, tanken att vi kunde ha löst allt, men åren kom och gick och avståndet växte sig allt större. Våra liv förändrades och det som först kändes möjligt blev omöjligt. Jag var osäker och rädd, jag är det än idag. Den styrkan jag skulle behöva för att kontakta dig besitter jag inte.

Under dessa år som gått har vi endast stött på varandra ett par gånger. Märkligt hur en kan bo i samma stad och ändå aldrig träffas. Det är fullt möjligt att jag aldrig kommer se dig igen, vi vistas inte i samma stadsdel och vi har inga gemensamma vänner längre. Det gör det hela lite lättare.

Jag är idag fullt medveten om vad jag gjorde fel, att jag gjorde fel. Hur jag svek dig. Saker jag sa och hur jag feltolkade ett och annat, men inget har någon betydelse nu längre. I många avseenden var jag omogen och totalt oförstående och det skäms jag för, jag är inte den personen längre. Jag är äldre och livet som passerar har satt sina spår hos mig. Många är stunderna då jag saknat våra samtal och alla dagar vi tillbringade tillsammans. Jag älskade det vi hade, men tyvärr förstod jag det alltför sent.

En gång skrev jag en sång till dig. Minns du?

Taste of wine™

I’m sorry but you got me

paralysed for a while

I’m sorry you found a way

to make me cry

But with all this anger

I’m getting confused

and if we don’t believe

I’m losing you

She fills me up

like the bitter taste of wine

I know her soul

as she knows mine

maybe she could take me to see further

to feel I believe I still need her…

Jag är så jävla trött på män

Ja, du läste rätt. Jag är trött på män.

Och inte lite trött på dem, jag är jävligt trött. Jag är trött på män och deras åsikter. Jag är trött på att män tar plats överallt. Jag är trött på män som inte inser när de gjort fel. Jag är trött på män som spelar martyrer och vänder allt till hur synd det är om dem.

Jag är trött på män som ska förklara för mig hur allt ligger till. Jag är trött på män som tar för sig av våra kroppar utan att ens förstå vad samtycke är. Jag är trött på män som skriker ”INTE ALLA MÄN” så fort en kvinna yttrar en feministisk åsikt. Jag är trött på män som kontrar med ”men jag har minsann blivit tafsad på av en kvinna”. Buhu synd om dig!

Jag är trött på män som tror att de är nån jävla gudagåva som förgyller kvinnors liv. Jag är trött på män som utnyttjar.

Jag är trött på män som inte kan ta ansvar. Jag är trött på män som inte delar på ansvaret hemma utan låter sin kvinna projektleda allt. Jag är trött på män och deras egoism. Jag är trött på män och deras beteende.

Jag är trött på att existera i skymundan.

LÅT EN KVINNA LEVA!

Kroppsacceptans

Jag har vid upprepade tillfällen fått kommentarer som ”Du verkar inte bry dig om att du gått upp i vikt” och ”Du var så smal när vi sågs första gången”  eller ”Du bantar aldrig”.

  1. Jo, jag bryr mig om att jag har gått upp i vikt. Jag bryr mig för att samhället så tydligt bryr sig. Själv gör jag det jag kan för att acceptera mig själv som jag är, med viktuppgång och allt. Jag vill vara nöjd med mig själv, men det är svårt.
  2. Ja, jag var smalare förr. Jag var även fast i ett självdestruktivt beteende med psykisk ohälsa efter en allt annat än bra relation. Under den tiden åt jag lite, rökte mycket och var sjukt olycklig. Jag var även yngre och med åldern ökar kroppskilona lättare, även sköldkörtelrubbningar gör sitt.
  3. Nej, jag bantar aldrig. Under hela min uppväxt var det ofta tal om bantning och dieter av olika slag. Jag minns tydligt en gång då jag tagit en extra portion efterrätt och en person i min närhet utbrast: ”Ska du verkligen äta mer. Du kan bli tjock.” Dessa ord satte så djupa spår i mig att jag många år efter den incidenten hade svårt att ta påfyllning utan att få dåligt samvete.

Efter år av självhat och upprepade försök att älska min kropp har jag kommit fram till att jag inte behöver älska den. Istället försöker jag acceptera den som den är eftersom det är den kropp jag har. Jag försöker att inte bry mig så mycket om hur den ser ut utan lägga mer fokus på hur den mår. Jag vill komma bort från alla tankar om hur en kropp bör vara för normkroppen och dess ideal är sprunget i hur en man anser att vi kvinnor bör se ut och det är något jag ger blanka fan i. Jag försöker värdera min kropp i hur den mår fysiskt och inte i huruvida en man anser mig vara snygg eller knullbar.

Min kropp klarar av mycket av det jag vill, men några få mål återstår att försöka klara av. Inget av de målen innefattar att banta eller dylikt. Sådant gör jag inte.

Tonårsbarn – Hur ska en agera?

Det här med att vara tonårsförälder. Det är ju inte så att jag hux flux har ett tonårsbarn hemma, även då det känns så. Nu är han 16, går första året i gymnasiet och en tydlig förändring har skett. Det kan även vara så att jag inte sett tecknen förr och min lugna beskedliga tonåring kanske inte varit så lugn och beskedlig som jag trott. Nu är just det inte så väsentligt. Min tankar i denna stund kretsar mest kring hur jag ska agera nu när han så tydligt står med ena foten i barndomen och den andra i vuxenvärlden. Hur ska jag tänka med regler? Är det bäst att ha en bestämd tid då han ska vara hemma om kvällarna(helgerna) eller är det bättre att han rättar sig efter när nån annan ska hem så han får sällskap? Han har själv berättat att han smakat alkohol på fester. En del av mig vill nu förbjuda honom att dricka, men naturligtvis vet jag att det inte skulle lösa något. Han kommer antagligen dricka ändå, bara ljuga om det och ärlighet är något vi uppmuntrar här hemma. En annan del av mig vill låta honom vara tonåring, med allt vad det innebär. Alla har vi gått igenom den tiden med allt som lockar och drar.

Vi har sedan flera år tillbaka varit väldigt tydliga med att han alltid kan komma hem. Oavsett tillstånd så är han alltid välkommen. Själv växte jag upp med förmaningen ”Du kommer inte hem full” och det är en sådan idiotisk grej att säga till sin tonåring. Det jag säger till Elian nu är att jag inte vill att han dricker, jag vill inte att han ska vara full, men om han nu väljer att dricka så ska han tänka på vad han dricker, ha uppsikt över det han dricker, inte ta emot drinkar från folk han inte känner. Jag pratar om vikten av att han tar hand om sig och att han alltid kan ringa oss om det är något.

Jag pratar om med honom om hur han kan komma att bete sig när han druckit, att han inte kan göra idiotiska saker och komma undan med det p g a alkohol. Det är inte så det fungerar. Han själv har ansvar för sina handlingar. Vi pratar värderingar, samtycke och allt vad det innebär. Jag försöker ge honom en bra grund och jag hoppas innerligt att han tar till vara på alla pratstunder vi haft, alla förmaningar och allt feministiskt snack som genomsyrat hans liv. Vi har alltid haft lätt för att kommunicera med varandra och jag tror mig veta att han skulle säga det mesta till mig(inom rimliga gränser givetvis). Jag hoppas att det fortsätter så, jag kommer göra det jag kan att vår relation ska fortsätta vara så kärleksfull och öppen som den är nu.

Han växer nu upp och av det lilla busiga barnet finns inte mycket kvar, även då glimtar då och då tränger igenom tonårsfasaden. Han växer upp till en kärleksfull, fin, empatisk och vetgirig ung man. En man, med fötterna i det patriarkala samhället och med alla fördelar det ger honom. Jag hoppas nu att den uppfostran han fått gör att han ser sina fördelar och kämpar för att bli kvitt dem. Det är det jag vill.

Jag gör mitt bästa för att han ska kunna ta egna beslut och lära sig av sina misstag, men det är svårt. Denna oro jag känner om helgerna då han är ute sent om kvällarna förtär mig och jag vet inte hur jag ska kunna släppa taget. Går det ens?

Stundvis slår det mig att jag skulle vilja ha en GPS på honom så att jag alltid har koll på var han är, men jag begriper givetvis att det är att inskränka för mycket på hans privatliv. Jag måste släppa mitt kontrollbehov, låta honom bli vuxen och på något sätt komma till freds med att jag inte kan ha koll på honom 24 timmar om dygnet.

Men, hur ska det gå till?

Jag är inte så arg som jag låter, eller jo kanske…

Och så kommer jag in i en sådan där svacka igen. Inte för att det märks så mycket utåt. C märker det garanterat för jag blir sur(eller surare kanske). Jag är faktiskt aldrig så glad av mig.

Ibland har jag träffat på människor som verkar genuint glada och lyckliga. De där som ser en mening med allt. Jag förstår mig inte på dem. Visst vore det ibland skönt att vara sådär härligt glad, men sedan tar pessimisten i mig över och tänker att människor som är genuint glada utåt är troligen genuint arga inåt.

Själv visar jag min arga sida utåt, för vem försöker jag lura egentligen. Jag kommer i alla fall sluta som en bitterfitta på ett äldreboende när den tiden kommer. Bitter över allt jag ville förändra i samhället, men som var omöjligt p g a män och det förbannade patriarkala samhället. Inte alla män och sådant? Jo alla män!

Och låt dig inte luras av detta blogginlägg, jag är rätt lycklig och jag har det bra tillsammans med mannen i mitt liv. Jag känner bara en sådan enorm ilska över saker och ting och jag önskar att fler kände samma sak. För det är först då en inser, förstår och blir arg som en vill förändra.

Utöver alla feministiska poddar jag lyssnar på, och alla tankar som cirkulerar i mitt huvud, studerar jag för fullt och jag klarar förhoppningsvis tentorna som väntar framöver.

Over and out!

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: