Kroppen och jag

Vid denna tid på året brukar jag vanligtvis börja känna av ångesten inför sommaren. Ångesten inför värme, sol och bad. Jag har gömt mig i alltför många år. Jag har tänkt att min kropp inte får synas p g a ful och full av fel. Så djupt inpräntat har det varit att jag inte duger att jag sommartid kämpat hårt för att våga visa mig med bara ben eller i bikini. Ser inlägg i sociala medier om hur en på bästa sätt skaffar sig en bikinikropp, en sommarkropp. En kropp som passar in på stranden. En kropp som är snygg och sexig enligt normen. Den normen som uppkommit ur patriarkatet. Vad som är sexigt, snyggt, fint och kvinnligt är något som män präntat in i våra hjärnor. Vi ska ha former på rätt ställen. Vi ska vara mjuka, men fasta och knullbara.

Stöter på reklam för olika metoder att bli hårfri och ”fin” inför sommardagar med bara ben. Jag rakar mig sällan och jag reflekterar inte så mycket över håret. Det är en naturlig del av mig och jag låter oftast det vara kvar. Ibland får jag infall och rakar mig under armarna, men det händer alltmer sällan nu. Jag orkar inte lägga ner tid på sådant som för mig inte är väsentligt eller viktigt.

Jag har en kropp och den är full av minnen. Förr skulle jag ha kallat det skavanker, men inte nu. Skavanker låter som något negativt och min kropp är inte negativ. Jag älskar inte min kropp, men för var dag som passerar lär jag mig att acceptera den än mer. Jag har celluliter, bristningar och tunna åderbråck som slingrar lite fint på ena benet. . Jag är rätt vit, ibland lite grådassig i hudtonen och jag blir röd rätt fort. Brun blir jag om jag har tålamod och solar, vilket sällan sker. Tröttnar rätt fort då jag inte står ut med värmen. Jag är betydligt större än för 10 år sedan. Jag har en mage som putar, lår utan tillstymmelse av mellanrum och en rumpa som river ner saker(missbedömer storleken för jämnan).

Och vet ni, allt det känns rätt ok nu. Jag skulle ljuga om jag sa att det alltid känns ok. Jag har fortfarande dagar då jag ogillar det jag ser i spegeln, men den där intensiva avskyn har avtagit. Det är en härlig känsla.

Så i sommar tänker jag ta min kropp, slänga på mig en bikini, badräkt eller sommarklänning och bara existera fullt ut. Jag säger inte att det kommer bli lätt och jag säger inte att ångesten inte kommer greppa tag i mig, men jag ska göra mitt bästa för att vinna över saker som hämmar mig och inte låter mig leva fullt ut.

Heja mig!

Studier och tankar på CV

Om lite mer än en månad avslutar jag mitt första år som universitetsstudent och de stunder då jag verkligen tror att jag ska klara de sista två kurserna känns det toppen. Jag är dock inte säker på att jag kommer klara programmeringskursen som jag läser nu. Inte för att jag inte förstår vad jag sysslar med, utan mer p g a tidsbrist. I min planering för studier fanns det inte tid för vab med ett barn under en månads tid. Å andra sidan fanns det inte heller i barnets planering att få en fraktur i skenbenet. Livet överraskar ibland med negativa saker.

Mitt i all studiestress försöker jag ha ett liv utanför kurslitteraturen samtidigt som det stressar mig enormt att ha det. Egentligen har jag ju varken tid med familj eller vänner nu.

En annan sak återkommande sak i mina tankar är att jag borde fixa ett CV nu. Jag har aldrig någonsin skrivit ett CV och vet inte ens var jag ska börja. Det enda jag kan tänka på är när jag skrev om mig själv under skoltiden. Så med inspiration från det kanske jag får ihop nåt:

”Hej! Jag heter Anna och är 40 år. Jag bor med fyra människor varav tre är mina barn och en min partner. Ibland är det svårt att särskilja på dem för alla slänger de sockar överallt. Jag har massor av fritid eftersom jag inget arbete har(anställ mig!!) På min ofrivilliga fritid ogillar jag att leka med barn i lekparker, byta bajsblöjor och dammsuga…. o s v.

Nej, men allvarligt nu.. detta med CV är nytt och skrämmande. Jag vet verkligen inte vad jag ska skriva där. Jag har förvisso massor av erfarenhet inom vården. Jag är bra på att se andras behov, lägga om sår, basala hygienrutiner samt göra det där lilla extra som ibland får människor att gilla mig lite mer. Jag har kunskap som nästan motsvarar en undersköterskas även då jag inte har utbildningen. Vet dock inte hur långt jag kommer på det inom IT och projektledningsbranschen. Antar att jag får hoppas på att hen som vill anställa mig har behov av såromläggning eller hygienråd.

Nu ska jag släppa dessa tankar och hoppa i säng. Dags att försöka få lite sömn bredvid en treåring som närsomhelst kan sparka till dig med sitt gipsade ben. Vår deal är att han ska sova i eget rum så fort gipset åkt av, hoppas han håller sin del av den dealen.

Studier och alla ”ups and downs”

Det är nu jag börjar vackla i tron på mig själv. Nu när jag påbörjat de två sista kurserna detta läsår så kommer tvivlet. Har jag verkligen lärt mig något? Vad händer sedan då jag läst klart denna utbildning, kommer någon ens vilja anställa mig? Kommer det finnas jobb att söka? Kurserna och deras innehåll far förbi som i ett töcken. Det är aktivitetssystem, projektplaner, kravspecifikationer, processgrafer och UML-diagram i en enda röra. Så mycket oro. Så många funderingar. Det rimliga nu, efter tre terminer på folkhögskola och snart två på högskola borde vara: ”I can do this” Hur många gånger ska jag behöva bevisa för mig själv att jag verkligen kan göra detta? Hur många gånger ska osäkerheten skölja över mig? Är det så här det ska vara? Hur ska jag någonsin kunna sitta på en anställningsintervju och framhäva det positiva med att anställa mig om jag inte ens kan se det själv?

När all denna oro drar in över mig känner jag att det lättaste vore att helt enkelt stanna inom vården. Där är jag trygg i min roll. Där vet jag vad som förväntas utav mig. Där gör jag inte bort mig. För det där med att göra bort sig är en del av min rädsla. Tänk om någon anställer mig bara för att sedan inse att jag egentligen är totalt inkompetent. Så många tankar och så mycket oro.

Idag är det måndag och redan andra veckan på det nya kurserna. Jag saknar fortfarande boken till kursen i projektledning ur ett ledarskapsperspektiv. Hoppas den kommer snart. Adlibris är inte jättesnabba. Under tiden får jag kolla på föreläsningar och fokusera på att lära mig programmering i språket C.

Nu är det dags att fixa en kikaremacka till Herman, lilla sjuklingen som är hemma med mig idag.

Denna ständigt gnagande oro

Imorgon bär det av mot Doha och sedan vidare mot Perth. Just nu är jag så nervös att mitt normala tillstånd är konstant illamående. Jag önskar ofta att jag vore lite coolare, lite lugnare. Att jag kunde ta allt som det kommer, men nej tyvärr. Jag har oroat mig för denna resa ända sedan jag bokade den i augusti. Så lång tid och så mycket oro. Jag oroar mig för allt.

  • Att flygbiljetterna är fejk(inte ens det faktum att jag faktiskt loggat in på Qatar airways har lugnat mig)
  • Att jag ska missa tåget
  • Missa planet
  • Gå vilse på flygplatsen i Doha
  • Bli sjuk
  • Inte kunna göra mig förstådd
  • Att bagaget ska komma bort
  • Att jag glömmer passet
  • Toabesök på planen(Slipper helst)

När det gäller att hitta saker att oroa sig för är jag en mästare. Kul att vara bra på nåt liksom.

Idag är tanken att jag ska försöka hitta ett inre lugn. Detta kommer att ske genom att införskaffa de sista sakerna jag behöver ha med mig för att sedan gå igenom packningen x antal gånger. Efter det ska jag kramas massor med mina söner för att sedan dela någon god öl med Christofer under kvällen. Om allt blir som jag vill. Planer har alltför ofta en förmåga att gå i stöpet, allra helst när det finns sjuka barn med i bilden.

Jag kommer sakna dessa två. Elian med naturligtvis, men han är så svår att fånga på bild.

Oro till trots är jag obeskrivligt lycklig över att jag har möjlighet att göra denna resa. Något jag alltid ångrat är att jag inte reste mer innan jag skaffade barn, att göra denna resa känns lite som just det. Att resa innan barnen, fast efter. Om ni fattar.

Nu måste jag fylla på kaffekoppen och gå igenom packningen en gång till. En kan aldrig kolla för mycket.

2019 – året då jag blir 40

Jag är 39 i några månader till , men i mitt sinne har jag redan tagit steget över till 40 vilket känns helt ok. Jag har ingen som helst ångest över min ålder utan välkomnar den lika mycket som jag välkomnar allt roligt jag ska göra för att fira detta år. Det jag har inplanerat än så länge är resan till Australien. Ord kan inte beskriva hur mycket jag längtar tills denna resa.

Och idag fick jag mitt visum beviljat. Skönt att kunna checka av det på min inför-Australien-lista.

Något speciellt firande av min födelsedag i maj blir det inte, däremot drar vi iväg på en tvåveckors all-inclusive i sommar. Där ska vi fira att jag fyllt 40, Julian 10 och Anna-Lena 60.

Tredje och sista firandet av min 40-årsdag blir i höst då jag planerar att ha någon slags fest i någon slags lokal tillsammans med människor jag gillar.

Projektledare och mansbebisar

Idag har jag sett denna bild på flertalet ställen på nätet:

Och ja, så här ser det ut hos oss. Och jag är övertygad om att det ser ut exakt så här i många heterosexuella förhållanden. Mannen glider runt på en jävla räkmacka och behöver eller vill inte bry sig om någon packning förutom sin egen, ibland kanske inte ens den, medan kvinnan(projektledaren) sliter arslet av sig för att komma ihåg allt och organisera.

Jag är sjukt less på detta.

Kommande sommar ska vi resa utomlands hela familjen. Vad händer då om jag bestämmer mig för att inte tvätta, packa och organisera allt veckan innan vi åker. Kommer C då ta det ansvaret eller slutar det med att vi får köpa diverse saker på plats? Jag har bestämt mig för att överlåta ansvaret för barnens packning till honom. Jag fixar alltid sådant, men nu får det vara slut på det. Sedan är det upp till honom om han vill skriva lista och vara organiserad eller om han packar i sista stund(med förhoppning att kläderna då är rena).

Varför är män sådana mansbebisar många gånger och varför ändrar de inte på sig? Det handlar ju inte enbart om tillfällen då en ska resa utan detta beteende genomsyrar hela vardagslivet för så många. Och de som har det jobbigast, stressar mest och sliter är vi kvinnor. Jag vill att män gör det vi kvinnor så ofta gör:

  • Plockar upp saker, t ex kläder som ligger på golvet, barnens leksaker o s v
  • Dammsuger utan att en behöver fråga eller be om det
  • Städar toaletterna
  • Fixar en inköpslista utan att fråga vad som finns hemma.
  • Som tvättar på eget initiativ
  • Planerar och lagar middagar oftare, och då inte enbart sistaminutenfix som pasta och korv.
  • Dammtorkar
  • Viker tvätt
  • Byter sängkläder
  • Alltid sätter i en ny soppåse efter att de tagit ut den gamla
  • Som har lika bra koll på vad som behövs städas, plockas, tvättas, fixas, slängas, handlas o s v som oss kvinnor. Ett jämställt förhållande kallas det visst.
  • INTE GÖR SAKER FÖRST EFTER ATT EN SAGT TILL, FÖR NEJ, DET ÄR INTE VÅRT UPPDRAG ATT PÅMINNA ER!

Det fantastiska med att komma till insikt!

HÖGA TROSOR!

Jag säger bara WOW! Hur jäkla skönt är det inte. Nu när jag investerat i x antal par kan jag inte förstå hur jag någonsin använt något annat. Jag vet inte hur jag kunde ignorera känslan av trosor som inte sitter perfekt. Jag förstår inte heller hur jag år efter år sedan tonåren valt trosor efter vad män gillar och inte vad jag själv gillar. Och jag är inte ensam detta. Vi är många kvinnor som klär oss efter vad män anser passa oss. Vill män att vi har string har vi string, vill de ha spets har vi spets. Inte med det sagt att det inte finns kvinnor som står emot män och deras vilja, men jag har haft svårt för det. Tills nu . Nu har jag tagit tillbaka min kropp och det känns fantastiskt bra.

Jag kommer aldrig någonsin igen ta på mig obekväma underkläder för att någon annan kanske finner mig attraktiv i dem. Vilken fantastiskt känsla. Jag kommer heller aldrig raka mig igen för en man skull, eller överhuvudtaget göra något som innebär en förändring av MIN KROPP för en mans skull. Tänk att det ska ta så många år att komma till insikt och förstå att ingen kan kräva något dylikt av mig.

Jag äger min kropp!

”Låt män vara män” Vilket dravel!

Har feminismen gått för långt i Sverige? Svar: Nej! Har män berövats sin rätt att vara ”riktiga” män? Svar: Nej! 

Jag ser på avsky när det delas inlägg om att ”män måste får vara män”. Vadå vara män? Vad är manligt enligt er bejakelse? Är det för ”feminint” att vilja ha ett jämställt samhälle? Ett samhälle där alla lever på lika villkor. Är det omanligt att vara mjuk och känslig? Vad är det som gör att många kvinnor tycker synd om männen? När har män någonsin känt nåt liknande för oss?Män har under alla tider tagit större plats än oss kvinnor. Vi har i alla tider fått rätta oss efter mannen. Vi har fått stå tillbaka för att ge plats till alla dessa mansbebisar. Vi ska vara fina, rakade, inte fisa eller bajsa. Vi ska vara sexiga och knullbara. Vi ska helst inte ta onödig plats. Vi ska inte visa för mycket känslor, vara arga för då degraderas vi till att vara ”känsliga och hysteriska”. Nåde oss om vi säger nåt ont om män. Ramaskri om ”inte alla män” kommer så fort en vågar yttra en negativ åsikt om det patriarkala samhället.

Jag är så jävla trött på det. Jag är trött på män. 

Det förväntas utan vidare att vi kvinnor har koll på barnens aktiviteter, studiedagar, friluftsdagar, föräldramöten. Behöver barnen större kläder? Finns det extrakläder på förskola och fritids? Vad ska vi äta till middag? Behöver vi handla? Inte nog med att vi ska vara hela familjens projektledare, vi ska helst vara det med ett jävla leende på läpparna. Vi förväntas ha koll på allt och har vi inte det kommer misstron mot oss fram och vi känner att vi måste ursäkta oss. Komma med bortförklaringar. Då en man inte har koll, skrattas det bort. ”Typiskt män”. Haha. Vadå typiskt män? Typiskt män att leva ett egoistiskt liv där de alltid ska stå i fokus. 

Ser detta inlägg delas på Facebook och känner rent spontant att:

  1. Tvinga någon att bära binda? Nej jag skulle inte ”tvinga” mannen jag lever med att bära binda. Skulle han vilja bära binda för att veta hur det är skulle det inte göra honom till mindre man än han är. Däremot anser jag att alla män(ja, ALLA) bör sätta sig in i hur det verkligen är att leva med menstruation, pms och allehanda ångest relaterat till detta. En riktigt man slutar skämta om det, sätter sig in i ämnet och slutar vara så okänsliga.
  2. ”Bejaka din manliga sidor”. Tillåt mig skratta högt. Jävla dravel. Vad skulle vara manligt? Att vara hårig? Slå sig för bröstet? Jobba sig igenom livet utan tanke på vare sig VAB eller föräldraledighet? Att förvänta sig sex då kåtheten faller på? Skratta åt Metoo? Tycka att feminismen gått för långt?
  3. Vi behöver inga jävla gentlemän  Vi behöver män som säger ifrån då andra män beter sig illa. Vi behöver män som inte skriker ”INTE ALLA MÄN” så fort deras sårade egon får sig en törn.
  4. En riktigt man har inga som helst åsikter om hur jag som kvinna ska se ut eller bör vara. En riktig man kliver ner från tronen han står på och låter oss kvinnor ta ett steg framåt.
  5. Prinsessa? Piedestal? Allvarligt? Hur vore det om vi behandlade varandra likvärdigt?

Nej du Erika Ohlsson, jag anser att du kan göra Jordan Peterson sällskap under den där stenen Margot talade om.

Studier, val av jultröja och en del annat.

Det står klart för mig att jag, sedan universitetsstudierna påbörjades, inte längre har så mycket tid för att blogga. Det känns tråkigt för jag har ofta mycket att säga. Många saker som cirkulerar i mitt huvud, många idéer, tankar, åsikter o s v. Just nu i denna stund borde jag studera inför minitentan i projektledning som är på söndag, men eftersom jag inte gillar nåt som har med ”borde” att göra väljer jag att skriva här istället. 

Nu över till sådant jag funderat på. Sådant som hänt. Sådant som kommer hända:

  • Skrev tenta i Informationssystem och IT. Klarade den. Godkänd på kursen. Mina allra första poäng på högskolenivå avklarade.
  • Fick tag på biljetter till P!nk! Augusti 2019! 
  • Haft sjukt ont p g a visdomstand som jävlas. Måste dra ut den. Gruvar mig sjukligt.
  • Umgåtts med vänner ett dygn i Stockholm. Välbehövligt.
  • Sett Neko Case På Nalen.
  • 97 dagar kvar till jag drar till Perth. Nedräkningen känns ungefär som när en väntar barn, men med den fördelen att en får inmundiga alkohol under tiden.
  • Lyssnat på massor av feministiska poddar som ”Postpatriarkatet”, ”Faktiskt”, ”Låt en kvinna leva”, ”Kvinntervju” för att nämna några.
  • Läst, grubblat och stört mig på Jordan Peterson.
  • Kommit än mer till insikt hur viktigt det är för mig med ett samhälle där kvinnan tar mer plats.
  • Tillåter mig själv att inte gilla män. Alls.
  • Kommit till insikt att jag gillar utbildningen jag valt.
  • Beställt rust av köket. Blir förhoppningsvis fint.
  • Ska jag köpa en ful jultröja eller köra snygg spetsklänning på julfesten med Christofers kollegor.
  • Blir det jultröjor står valet mellan dessa:

Nu måste jag koncentrera mig på studierna igen. På återseende.

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: