Idag gick luften ur mig

Efter flertalet dagar i rad med många jobbpass, kryssning och andra inplanerade saker gick luften idag ur mig. Jag har varit oerhört sömnig hela dagen och har nästan inte orkat med något(förutom ett par maskiner tvätt och lite fika för Elian). Det har varit rätt segt, men en välbehövlig dag av lugn. Jag konstaterade igår att det är tur att jag inte har så många vänner för det skulle ta kål på mig om jag behövde avsätta mer tid för socialt umgänge än vad jag gör nu. Närmsta veckan är planen att inte umgås med någon förutom de nödvändigaste(familjen). Jag behöver tanka energi i min ensamhet för att ens orka med mig själv nu.

Elian, älskade storungen fyllde igår 17. Jag har svårt att ta till mig att han om ett år blir myndig. Jag kommer inte skriva något klyschigt som att ”tiden går så fort”. Tiden går lika fort hela tiden och när jag tänker på allt vi upplevt tillsammans är det självklart att han inte kan vara 5 längre. Men, det känns märkligt att vara förälder till en nästintill vuxen människa. Och en sådan ödmjuk, klok och fin människa. Hur hände det liksom?

Imorgon startar min tentavecka och jag kommer tillbringa så många timmar jag kan med näsan i böcker och anteckningar. Jag måste klara de två tentor jag har anmält mig till för jag vill verkligen inte ha många restuppgifter. Det gnager inom mig och gör mig orolig. Livet är nog stressfyllt ändå, utan den oron.

Nu ska jag gör mig själv en tjänst och duscha, sedan blir det lite soffhäng med C.

Livet just nu

Jag försöker hitta tillbaka till mig själv, men det har varit så svårt med alla känslor sedan mamma dog. Livet pausades och nu är det svårt att hitta tillbaka till allt. Jag vill återigen finna lusten att skriva om feminism, kroppspositivitet, studier och hur trött jag är på jobbet och män. Jag vill gnälla på allehanda oknytt och prisa chips, dipp och en jävligt god IPA. Jag vill plita ner rader om framtiden och hur jag ser på den.

Jag vill komma ikapp med studierna igen. En liten gnista av studielust har nu tänts och det känns härligt. I augusti väntar 3 omtentor och som jag känner nu kommer jag förmodligen klara 2 av dem. Ska göra mitt bästa för att klara av alla, men rimligt är att jag sätter dem i ”anskaffning av IT-system” och ”Ledarskap i projekt”, men huruvida jag klarar den i ”grundläggande programmering” återstår att se. Jag har hursomhelst positiva känslor inför hösten och mitt andra år på utbildningen.

När det gäller jobbet så arbetar jag t o m den 14/8, sedan väntar en tentavecka innan terminen startar. Allt som allt har jag 20 arbetspass kvar och det ska jag nog fixa. Om inte det faktum att vi har brist på delegerad personal får mig att bryta ihop. Så jävla jobbigt. Kan inte minnas att vi någonsin har haft sådan brist på personal som kan, får och vill dela medicin som nu. Då jag började arbeta inom vården var det viktigt att bli delegerad eftersom det ökade ens chanser att få jobba. Nu kan vikarierna säga nej till delegering p g a att de inte har lust vilket innebär att vi ordinarie får dra det tyngsta lasset. Det kan tyckas enkelt att dela ut lite medicin, men det gör en trött i huvudet. Jag är ständigt nojig över att jag ska ge fel eller glömma. Denna vecka jobbar jag enbart tisdag, onsdag och torsdag och det känns så jäkla skönt. Ser framemot en ledig helg efter det.

Idag är jag ledig och vi(Christofer, Herman och jag) ska hämta Julian som varit hos Sara & Co ett par dagar. Blir skönt att komma hemifrån en sväng så att jag kan ignora denna lägenhets behov av storstädning.

Men först kaffe. Morgonens viktigaste dryck.

Studier och tankar på CV

Om lite mer än en månad avslutar jag mitt första år som universitetsstudent och de stunder då jag verkligen tror att jag ska klara de sista två kurserna känns det toppen. Jag är dock inte säker på att jag kommer klara programmeringskursen som jag läser nu. Inte för att jag inte förstår vad jag sysslar med, utan mer p g a tidsbrist. I min planering för studier fanns det inte tid för vab med ett barn under en månads tid. Å andra sidan fanns det inte heller i barnets planering att få en fraktur i skenbenet. Livet överraskar ibland med negativa saker.

Mitt i all studiestress försöker jag ha ett liv utanför kurslitteraturen samtidigt som det stressar mig enormt att ha det. Egentligen har jag ju varken tid med familj eller vänner nu.

En annan sak återkommande sak i mina tankar är att jag borde fixa ett CV nu. Jag har aldrig någonsin skrivit ett CV och vet inte ens var jag ska börja. Det enda jag kan tänka på är när jag skrev om mig själv under skoltiden. Så med inspiration från det kanske jag får ihop nåt:

”Hej! Jag heter Anna och är 40 år. Jag bor med fyra människor varav tre är mina barn och en min partner. Ibland är det svårt att särskilja på dem för alla slänger de sockar överallt. Jag har massor av fritid eftersom jag inget arbete har(anställ mig!!) På min ofrivilliga fritid ogillar jag att leka med barn i lekparker, byta bajsblöjor och dammsuga…. o s v.

Nej, men allvarligt nu.. detta med CV är nytt och skrämmande. Jag vet verkligen inte vad jag ska skriva där. Jag har förvisso massor av erfarenhet inom vården. Jag är bra på att se andras behov, lägga om sår, basala hygienrutiner samt göra det där lilla extra som ibland får människor att gilla mig lite mer. Jag har kunskap som nästan motsvarar en undersköterskas även då jag inte har utbildningen. Vet dock inte hur långt jag kommer på det inom IT och projektledningsbranschen. Antar att jag får hoppas på att hen som vill anställa mig har behov av såromläggning eller hygienråd.

Nu ska jag släppa dessa tankar och hoppa i säng. Dags att försöka få lite sömn bredvid en treåring som närsomhelst kan sparka till dig med sitt gipsade ben. Vår deal är att han ska sova i eget rum så fort gipset åkt av, hoppas han håller sin del av den dealen.

Studier och alla ”ups and downs”

Det är nu jag börjar vackla i tron på mig själv. Nu när jag påbörjat de två sista kurserna detta läsår så kommer tvivlet. Har jag verkligen lärt mig något? Vad händer sedan då jag läst klart denna utbildning, kommer någon ens vilja anställa mig? Kommer det finnas jobb att söka? Kurserna och deras innehåll far förbi som i ett töcken. Det är aktivitetssystem, projektplaner, kravspecifikationer, processgrafer och UML-diagram i en enda röra. Så mycket oro. Så många funderingar. Det rimliga nu, efter tre terminer på folkhögskola och snart två på högskola borde vara: ”I can do this” Hur många gånger ska jag behöva bevisa för mig själv att jag verkligen kan göra detta? Hur många gånger ska osäkerheten skölja över mig? Är det så här det ska vara? Hur ska jag någonsin kunna sitta på en anställningsintervju och framhäva det positiva med att anställa mig om jag inte ens kan se det själv?

När all denna oro drar in över mig känner jag att det lättaste vore att helt enkelt stanna inom vården. Där är jag trygg i min roll. Där vet jag vad som förväntas utav mig. Där gör jag inte bort mig. För det där med att göra bort sig är en del av min rädsla. Tänk om någon anställer mig bara för att sedan inse att jag egentligen är totalt inkompetent. Så många tankar och så mycket oro.

Idag är det måndag och redan andra veckan på det nya kurserna. Jag saknar fortfarande boken till kursen i projektledning ur ett ledarskapsperspektiv. Hoppas den kommer snart. Adlibris är inte jättesnabba. Under tiden får jag kolla på föreläsningar och fokusera på att lära mig programmering i språket C.

Nu är det dags att fixa en kikaremacka till Herman, lilla sjuklingen som är hemma med mig idag.

Vägen till en akademisk utbildning

Nu har jag läst och blivit godkänd i fyra kurser på universitetsnivå.

Föga anade jag för några år sedan att mitt liv skulle ta denna vändning. I alldeles för många år gick jag omkring och kände mig misslyckad som inte fixat att ta studenten som alla andra ”normala” människor. Dessa år av destruktiva tankar och känslor var onödiga. Om jag kunde gå tillbaka och krama och mig själv och säga alla de där peppande orden jag hade behövt höra för att våga skulle jag. Men det går inte. I många år gick jag omkring och önskade att jag vore lite smartare, jag önskade att jag skulle ha det som krävdes för att fixa gymnasiebetygen. Längre än så tänkte jag inte eftersom tanken på att studera på högre nivå var främmande och otänkbar för mig. Det var för alla andra, men inte för mig.

När jag sedan fick nys om att en folkhögskola hade öppnat i Gävle sökte jag dit. Tre terminer tillbringade jag där innan jag äntligen hade mitt efterlängtade gymnasiebetyg. Under de tre terminerna lärde jag mig mycket om mig själv och jag insåg varför det inte fungerat att studera tidigare. Det var inte mig det var fel på, det var studieformen och en del andra saker som gjorde det svårt för mig. Med större självkänsla än på länge stod jag där i juni 2018 med en avklarad gymnasieexamen. Känslan var obeskrivlig, glädjen och lyckan. Jag var inte misslyckad.

Sommaren var en enda lång väntan på antagningsbesked från de högskolor/universitet jag sökt in på. Oron var påtaglig och jag var långt ifrån säker på att jag skulle komma in. När antagningsbeskedet sedan kom låg jag som reserv på mitt förstahandsval, men jag hade kommit in på en utbildning vid Karlstad Universitet. Jag tackade jag till den jag kommit in på och nu läser jag ”IT, affärssystem och projektledning”. Det är inte lätt alla gånger, men jag älskar verkligen livet som student. Det är stundvis stressigt och frustrerande, men mest av allt är det roligt. Jag suger åt mig kunskap som en svamp och äntligen efter alla dessa år börjar osäkerheten och alla destruktiva känslor att släppa. Jag är inte misslyckad och jag är smartare än jag trodde. Jag grämer mig inte längre över det jag inte fixade förr utan nu klappar jag mig själv på axeln och känner mig stolt över hur långt jag kommit.

I CAN DO IT!

Denna förbannade trötthet

Jag är trött. Så där så att jag inte kan ta rationella beslut utan jag går mest omkring i en dimma. Mejlade nyss Christofer för att fråga om jag varit otrevlig, minns inte ens. Jag hade inte det så nu pustar jag ut lite. Så vad beror denna trötthet på då? Jo, följande:

  • Kring den 14 januari fick jag magsjuka
  • 18 januari skrev jag salstenta
  • 20 januari skrev jag hemtenta
  • Sedan fick barnen magsjuka
  • Sen blev Herman förkyld
  • Och Julian
  • Sedan Herman igen
  • Och nu Julian igen
  • Och för att riktigt drämma till tröttheten så var Herman på pissigt humör inatt. Lite p g a att han är Herman och har ett sådant humör. Mycket p g a ont i foten. Det är ett jäkelskap att ha platta fula Wendénfötter. Tack pappa!

Mitt i allt detta har jag dels gått omkring med oro över hur det skulle gå på tentorna, dels känt hur oron inför resan ökar gradvis. Allt gör mig nojig och orolig. Att inte klara kurserna, att vara utan barnen, att resa själv, att snacka engelska, att jag ska glömma passet, missa tåg, flyg o s v. Listan kan göras oändlig.

Nu är det tänkt att jag ska fixa till min del av en rapport vi fått backning på i en av de förra kurserna. Det kommer jag göra senare idag. Nu ska jag mest sitta och stirra på datorn, kolla Netflix och kanske sova lite. Jag behöver sova.

Studier, val av jultröja och en del annat.

Det står klart för mig att jag, sedan universitetsstudierna påbörjades, inte längre har så mycket tid för att blogga. Det känns tråkigt för jag har ofta mycket att säga. Många saker som cirkulerar i mitt huvud, många idéer, tankar, åsikter o s v. Just nu i denna stund borde jag studera inför minitentan i projektledning som är på söndag, men eftersom jag inte gillar nåt som har med ”borde” att göra väljer jag att skriva här istället. 

Nu över till sådant jag funderat på. Sådant som hänt. Sådant som kommer hända:

  • Skrev tenta i Informationssystem och IT. Klarade den. Godkänd på kursen. Mina allra första poäng på högskolenivå avklarade.
  • Fick tag på biljetter till P!nk! Augusti 2019! 
  • Haft sjukt ont p g a visdomstand som jävlas. Måste dra ut den. Gruvar mig sjukligt.
  • Umgåtts med vänner ett dygn i Stockholm. Välbehövligt.
  • Sett Neko Case På Nalen.
  • 97 dagar kvar till jag drar till Perth. Nedräkningen känns ungefär som när en väntar barn, men med den fördelen att en får inmundiga alkohol under tiden.
  • Lyssnat på massor av feministiska poddar som ”Postpatriarkatet”, ”Faktiskt”, ”Låt en kvinna leva”, ”Kvinntervju” för att nämna några.
  • Läst, grubblat och stört mig på Jordan Peterson.
  • Kommit än mer till insikt hur viktigt det är för mig med ett samhälle där kvinnan tar mer plats.
  • Tillåter mig själv att inte gilla män. Alls.
  • Kommit till insikt att jag gillar utbildningen jag valt.
  • Beställt rust av köket. Blir förhoppningsvis fint.
  • Ska jag köpa en ful jultröja eller köra snygg spetsklänning på julfesten med Christofers kollegor.
  • Blir det jultröjor står valet mellan dessa:

Nu måste jag koncentrera mig på studierna igen. På återseende.

Tentavecka

Jag visste om det hela tiden, men inget kunde ha förberett mig på  stressen som plötsligt infann sig denna vecka. Min allra första tentavecka. Ser tillbaka på alla veckor av studerande och kan konstatera, efter lite reflekterande, att jag önskar jag lagt upp studierna lite annorlunda. Har lite nya ideer angående studieteknik och ska tillämpa dem på kommande kurser som förvrigt är ”Verksamhet och IT” och ”Generell projektledningsmetodik”.

Ikväll blir vi förhoppningsvis klara med slutversionerna av rapporten som handlar om ”Sociala Nätverk”. Sedan är det enbart en liten hemtenta kvar som tar upp hela lördagen. Intensiv vecka indeed.

Skulle vilja fira med en god öl på lördag efter att rapporter och tentor är klara, men finns det egentligen nåt att fira innan jag ens vet om jag blivit godkänd. Slappna av eller ladda för omtenta? Vem vet!

Nu ska jag förbereda mig för kvällens gruppmöte samt läsa lite inför lördagens hemtenta.

 

Studierna har påbörjats

Några dagar in på denna termin och jag börjar så smått landa i alla känslor. Framöver ska jag arbeta mycket i grupp med människor jag inte känner. Detta gör mig nervös, men samtidigt lite förväntansfull. Hade detta varit för ett par år sedan hade jag garanterat gått in i gruppen med tanken att alla förmodligen är dumma i huvudet. Men, efter att ha spenderat tre terminer på Brunnsvik har jag insett att så ofta inte är fallet. Jag dömer inte längre människor innan jag lärt känna dem. Naturligtvis kan det visa sig att en del av de personer jag ska arbeta med verkligen är dumma i huvudet, men det får jag ta då. Jag ska försöka hantera situationer så gott jag kan. Ibland kan det innebära att jag mutear dem eller nåt. Fördelen med att plugga på distans liksom.

Denna vecka har jag läst mycket om informatik, om olika typer av informationssystem, beslutsfattande inom organisationer och lite vad projektledning innebär. Intressanta saker, har lärt mig en del nytt, men mycket är sådant jag redan visste. Det har sina fördelar att bo med en systemutvecklare som mer än gärna delger sig av sina kunskaper. Tänker behålla honom vid mina sida hela utbildningstiden.

Idag ska jag besöka utbildningscentrum för att se vilken typ av hjälp vi distansstudenter kan få där. Känns det som ett bra ställe kanske jag spenderar en del tid där, i annat fall finns ju alltid bibliotek och mitt stökiga hem.

Detta blir nog bra.

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: