Tentavecka

Jag visste om det hela tiden, men inget kunde ha förberett mig på  stressen som plötsligt infann sig denna vecka. Min allra första tentavecka. Ser tillbaka på alla veckor av studerande och kan konstatera, efter lite reflekterande, att jag önskar jag lagt upp studierna lite annorlunda. Har lite nya ideer angående studieteknik och ska tillämpa dem på kommande kurser som förvrigt är ”Verksamhet och IT” och ”Generell projektledningsmetodik”.

Ikväll blir vi förhoppningsvis klara med slutversionerna av rapporten som handlar om ”Sociala Nätverk”. Sedan är det enbart en liten hemtenta kvar som tar upp hela lördagen. Intensiv vecka indeed.

Skulle vilja fira med en god öl på lördag efter att rapporter och tentor är klara, men finns det egentligen nåt att fira innan jag ens vet om jag blivit godkänd. Slappna av eller ladda för omtenta? Vem vet!

Nu ska jag förbereda mig för kvällens gruppmöte samt läsa lite inför lördagens hemtenta.

 

I think I’ll be a unicorn when I grow up

Jag är så stressad, så där så det värker i magen och jag känner mig smått illamående. Om tre veckor ska ansökan till högskolan vara inne och allt jag känner inför det är valkaos. Jag skulle vilja lära mig många olika saker, men just den lilla grejen att veta vad jag vill jobba med är svår. Jag har en liten aning, men att inte vara helt säker sliter i mig. En teknisk utbildning lockar för att jobbmöjligheterna är goda och så även lönen. Visst måste jag tänka på vad jag gillar också, men let’s get real; jag är ingen ungdom längre. Jag har varken tid eller råd att välja en utbildning som inte genererar jobb. Jag kan inte välja fel. Så enkelt är det. Det finns två distansutbildningar som jag tror skulle passa mig, men jag är långtifrån säker.

  • Informatik med inriktning systemutveckling
  • Webbredaktör

Den första utbildningen lockar eftersom jag vet att det finns jobb och att det behövs fler kvinnor inom just den yrkeskategorin. En sak som dock oroar mig är att jag inte ska ha tillräckliga matematikkunskaper för att klara av det. Jag menar, jag är inte Christofer. Webbredaktör känns som en bra utbildning inom ett område som intresserar mig. Hur arbetsmarknaden ser ut vet jag dock inte. Hursomhelst kan det inte stanna vid att jag bara söker till två utbildningar, jag behöver fler val. Och det är just det som är problemet; vad ska jag välja? Rent praktiskt vore det bäst att läsa på distans. Det skulle underlätta för eventuella vabdagar kommande år. Frånvaron i skolan dessa tre terminer har varit ett återkommande stressmoment och sådant skulle jag slippa om studietiden var flexibel. Mycket lättare att planera och det skulle inte vara lika nödvändigt för C att vara hemma. Bäst är helt klart att han jobbar och drar in lön. Vi gillar att kunna betala räkningar, äta och sådana där triviala saker.

Ena annan sak jag kommit underfund med de senaste veckorna är att jag skulle vilja engagera mig politiskt. Inser att nu är en för stressig tid med studier och allt, men i framtiden så. Engagerade människor inom politiken behövs alltid. Och ja, röd politik är det som gäller.

Nu hoppas jag att allt klarnar det kommande veckorna och att jag snart vet exakt vad jag vill plugga kommande år på högskola.

 

DSC_6524.JPG

Skola skola skola

Tack vare mycket VAB denna termin kommer jag förlänga min tid på Brunnsviks Folkhögskola. Jag kommer således inte bli klar med mina gymnasiestudier till jul som planerat utan i juni nästa år istället. Detta skulle kunna kännas som ett rejält bakslag, men för mig är det enbart positivt. Att min studietid förlängs innebär att jag kommer kunna få de omdömen jag förtjänar, vilket jag inte kan få om jag slutar till jul p g a för stor frånvaro, så att fortsätta är ett bra beslut. De senaste veckornas oro och stress släppte så fort jag fick förslaget att fortsätta och det var välkommet. Nu kan jag avsluta denna termin med en bra känsla i kroppen.

Planen för våren har varit att arbeta och sedan söka in till högskolan till hösten och det har inneburit mycket stress och ångest för jag vill verkligen inte tillbaka till jobbet. Att vara där under lov fungerar väldigt bra, men att tillbringa mer än 7 månader där är ingenting jag vill. Jag har tagit ett sådant stort kliv från den arbetsplatsen och allt vad det jobbet innebär att det hade varit ett kliv bakåt.

Jag passar inte in där längre.

Nu ser jag framemot våren med studier och allt vad det innebär.

 

 

Vad bör en studera egentligen?

Jag sliter snart håret av mig på grund av stressen jag känner inför att välja högskoleutbildning. Jag vill läsa så mycket, men jag vill välja klokt och förnuftigt. Jag vill läsa en utbildning där jobbchanserna är goda. Just nu känns lärare som ett vettigt val, men 4 år alltså(om jag väljer grundskollärare, 5 till gymnasielärare). Det är så sjukt lång tid. Orkar jag verkligen?

Andra utbildningar jag funderar på är samhällsplanerare, kommunikatör, socionom.

Hjälp mig!

Funderar även till och från på utredningskriminologi. Har ingen aning om jag skulle vara bra på att utreda, men brott i sig fascinerar mig.

Nu sitter jag här med ett par veckor kvar innan jag faktiskt måste söka något, känns rätt kört emellanåt.

Ångesten jag känner är inte livet som vill ta slut utan PMDS

Hur är det nu? Hur är det jag känner egentligen? Vill jag eller vill jag inte? Känner jag nåt?

Jag är förlamad av ångesten som väller in över mig. Jag är på botten nu. Jag är värdelös, obegåvad, oduglig, ful och obehaglig. Magen värker, trycket i bröstet är för mycket. Jag orkar inte med andra, än mindre med mig själv. Jag vill inte vara en belastning. Jag vill inte existera. Och denna ilska som tar över och förvandlar mig till något slags monster. Jag vill inte vara den personen, ändå är jag den. Om och om igen. Om livet är så här vill jag inte leva, men än mindre vill jag dö. Allt är kaotiskt och sårbart inom mig. Gråten sitter som en klump i halsen, tårarna väller fram och jag orkar inte. Jag orkar inte.

Omkring 10 dagar i månaden känner jag såhär. Från ägglossning till mensens första dagar, sedan släpper det. Dessa destruktiva känslor kommer från ingenstans. Ena stunden är jag lycklig för att i nästa ångestgråta.

Sedan yngsta grabben föddes har inget varit sig likt. Jag har dock avfärdat det som pms, sömnbrist, livet med småbarn. Ursäkter finns det gott om, men ingenting jag tänkt eller sagt har hjälpt mig i mitt mående. Ingenting alls. Allt fortsätter bara i en nedåtgående ond spiral och jag avskyr det.

Nu vet jag troligtvis vad det är, PMDS. Jag har hört talas om pmds(pmd) förut, men tanken att jag skulle lida av det har inte slagit mig. Det är så konstigt. Om några veckor har jag en läkartid inplanerad. Vetskapen att jag inte behöver må så här skapar ett lugn inom mig.

PMDS, premenstruellt dysforiskt syndrom är en hormonöverkänslighet vars symptom kan likna en depression. Hormonöverkänslighet alltså. Efter mina graviditeter med gravt graviditetsillamående är det ju bekräftat att min kropp reagerar på hormoner, ändå har jag inte förstått nåt. Jag har verkligen stått med huvudet i sanden.

Några av symptomen på PMDS är:

  • Oro och ångest
  • Snabba humörsvängningar
  • Svårigheter att se framtiden som ljus
  • Värdelöshetskänslor
  • Lätt till gråt och känsla av sorg utan uppenbar anledning
  • Svårigheter att ta kritik/ bli avvisad
  • Ilska, irritation. Ökad konfliktbenägenhet med andra människor

Listan kan göras än längre och jag kan skriva under på varenda jäkla punkt. Nu hoppas jag att dessa veckor fram till läkarbesöket går fort och att jag i framtiden får må bättre. Att familjen får må bättre, för de lider med.

 

 

 

Ibland är jag inte alls vän med mig själv

Jag är inne i en period då jag inte riktigt är vän med livet eller med mig själv. Det är ok att komma in i en sådan här period för jag vet att den tar slut. Jag är övertygad om att jag kommer att må bra igen.

Just nu känns dock allt pissigt och alldeles för svårt. Jag sover för lite och ligger efter med skoluppgifter. Sitter just nu och försöker bestämma vad jag ska ta tag i först. Vad borde jag börja med, vad är viktigast. Ska jag läsa, skriva eller räkna lite? Herregud! Allt känns rörigt och helst av allt vill jag stoppa huvudet i sanden och hoppas på att allt mirakulöst blir gjort.

Att Herman krånglar vid nattningen varje kväll gör att tiden för studier minimeras avsevärt. Det stressar mig. Till råga på allt har jag sjukt jobbiga pmsdagar. Känner mig genomledsen och känslan av att vara världens sämsta förälder återkommer ständigt.

Att livet inte kan vara på topp för jämnan kan jag acceptera, men att det ska vara så jobbigt ibland är nästan mer än jag mäktar med.

Ser framemot att komma ut på andra sidan av detta elände.

tumblr_ob5h1xHXuZ1uqtds1o1_1280

Det gick inte bra…

Det gick skrattretande dåligt på högskoleprovet. Jag är så totalt besegrad, kunde knappt nåt. Jag kommer mest troligt aldrig berätta för någon hur illa det gick, får jag över 0.5 blir jag förvånad. Jag var så stressad över tiden och hann inte alls. Många gånger chansade jag bara för att få ner nåt, även på sådant jag egentligen kan räkna ut. Tidspressen gjorde något negativt med min hjärna, jag läste uppgifterna men plötsligt var det som att alla mattekunskaper hade försvunnit. Jag kunde inte ens lösa den mest simpla ekvation, pinsamt.

Jag förstod inte att det skulle vara så jobbigt, inte heller att jag inte skulle hinna allt på 55 minuter. Det jag måste träna på inför nästa högskoleprov är att lösa problem under tidspress. Att jag hunnit läsa klart matte 2 tills nästa provtillfälle i oktober kommer även det ha sina fördelar. Jag vill få ett bra resultat, jag ska klara det.

Nu blir det en paus från allt vad högskoleprov heter och istället kommer jag lägga all energi och fokus på skolan.