Livet och all denna trötthet

Jag är så förbenat trött. Så där trött att jag inte orkar ta mig för saker. Jag är både psykiskt och fysiskt trött och det sabbar mitt liv. Jag hinner inte med studierna som jag ska och jag känner mig oerhört lat. Och med känslan av att vara lat kommer även alla negativa känslor om min kropp. En jävla nedåtgående spiral är precis vad det är. Jag har så många måsten, men ingenting bli gjort. Helst av allt vill jag bara ligga hemma och glo och inte vara förälder för ett tag framöver. Jag behöver en pausknapp. Tyvärr fungerar inte livet så. Antar att all denna trötthet kommer av allt jag har fixat med efter att mamma dog. Att planera begravning med allt som hör till tar sjukt mycket på krafterna.

För några dagar sedan hade jag min första tid för mammografi och den missade jag. Den var helt puts väck ur minnet. Nu måste jag boka en ny tid och även då jag vet att det är viktigt känns det så jobbigt att göra det. Dessutom borde jag fixa en tid och ta cellprover med. Viktiga grejer som lätt glöms bort. Ännu en sak jag måste ordna med är en tid för att dra ut en visdomstand. Måsten måsten måsten. Fy fan!

Snart är denna termin över och jag vet redan nu att omtentor väntar i augusti. Det känns rätt bra att göra tentorna då och inte nu, mitt i all sorg. Just nu vill jag enbart att dagen för begravningen ska komma så att jag sen kan släppa denna del av sorgeprocessen.

Livet är rätt tungt nu.

pmds, ptsd och all jävla ångest

De senaste veckorna har jag genomlidit många tillfällen med extrem ångest. Det har varit på nivån ”jag orkar inte leva längre även då jag vill”. Jag har gråtit och avskytt mig själv djupare än jag trodde var möjligt. Allt känns som ett bakslag och stundvis vet jag inte hur jag ska orka med någonting.

Jag har känt mig totalt värdelös som människa och det enda jag gör är att be om ursäkt för mitt existerande. Dessutom är jag en pina för familjen  då jag mår så här eftersom jag blir så otrevlig. Ena stunden vill jag att C ska lämna mig och i nästa krama mig. Sjuka känslor, så tröttsamma och krävande.

Orsaken?

Jag vet inte riktigt, men släng in pmds, ptsd och många slitsamma arbetstimmar på ett äldreboende så finns svaret förmodligen där.

Nu ska jag kontakta läkaren och se om jag behöver öka dosen av Ecitalopram eller om jag helt enkelt ska må så här för jävligt. Känns iaf bättre om pmds:en är under kontroll.

Värre är det med min ptsd den lever sitt eget liv och just nu får den mig att känna mig som ingenting. Många gånger känns det så jävla orättvist att det är jag som fortfarande lider efter åren med en allt annat än bra människa. Alla hårda ord, alla slag, alla gånger han berättade för mig hur betydelselös jag är, hur ful och tjock jag är. Alla de stunderna han skrattade åt mig för att jag gick på ett löjligt sätt, för att mina fötter var fula och för att jag inte var vältränad nog bränner inom mig än idag och jag avskyr det. Avskyr att det kan kännas så här.

Det är rätt lätt att hålla masken och ge skenet av ett bra mående utåt, jag har blivit lite av en expert på just det. Att skratta och låta allt verka fint medan jag inombords går sönder.

Livet måste vända nu.

Konstig dröm och planen för dagen

Vaknar smått panikslagen och tror att jag glömt bort att öppna porten för syrrans son som skulle hälsa på. Inser rätt snabbt att det bara var en otrevlig dröm och att systersonen redan är här. Kommer dock aldrig glömma hans besvikna min och genomdränkta kropp där han stod ute i spöregnet och väntade på att bli insläppt. Minen hans får mig att tänka på de där japanska skräckfilmerna med de långhåriga barnen. Lite så var det. Frågan jag ställer mig nu är: Hade jag verkligen släppt in honom om det hänt på riktigt? Han skrämde mig.

En annan sak som, kanske inte skrämmer mig men, får mig att anse livet vara riktigt jobbigt är magsjuka och nu verkar det som att Elian drabbats. Han sov hos en kompis inatt(lyckat) och messade omkring sjutiden att han spytt och behövde hämtning. Nu får vi se vart detta tar vägen.

Idag är planen att dra till Hemlingby med grabbarna och grilla korv. Vi behöver spendera några timmar ute i det fina vårvädret.

Nu ska jag försöka samla mig själv och acceptera att morgonen inte blev så lugn och rofylld som jag hade önskat.

Sjuk sjuk sjuk

Så… Vi är sjuka, både Herman och jag. Herman har drabbats av något slags magvirus som inte vill ge med sig och själv är jag förkyld. De senaste dygnen har vi spenderat på soffan. Jag vill alltid vara i vardagsrummet när jag ska ta hand om små barn som kräks för det är lättare. Föredrar alla gånger en nerspydd soffa/golv framför säng alla tider på dygnet. Efter tre nätter har t o m min kropp vant sig vid den obekväma sovställningen, nätterna på soffan innebär, så nu har jag inte ens ont någonstans. Yeey! Eller nåt. Dessutom stör vi inte Christofer som faktiskt jobbar om dagarna och således behöver sin sömn.

Herman sover och sover.  Han kräks mellan varven, men inte så ofta. Idag ska jag försöka få i honom blåbärssoppa och morotssoppa. Anar att han kommer rata båda så det finns även chips jag kan använda som muta. Ungen behöver fylla på sitt saltförråd. Och jo, jag vet att en bör ge vätskeersättning, men det är omöjligt då barnet ifråga ratar det. Risken är att han skulle vägra allt annat jag vill ge honom istället och jag vill undvika att hamna i den situationen.

Nu ska jag vila igen. Orkar inte mer än så här just nu.

 

 

Blomflugor

Jag vet att det mest troligt inte är getingar som härjar runt vår terrass och loftgång utan blomflugor, men hur får jag min kropp att inte reagera som den vore i livsfara varje gång den ser en av dessa gula/svarta flygfän. Nerverna är på helspänn och jag andas knappt. Finns det någon bot? Terapi? Jag är ju inte enbart rädd för getingar och liknande utan för allt som flyger: fåglar, fjärilar o s v. Ett kryp flyger = livsfara för mina sinnen. Så sjukt jobbigt.

Jag önskar att jag vore lika cool och opåverkade som min älskade sambon är i situationer då diverse flygfän är i närheten. Ibland tror jag inte ens han observerar att de finns nära. De bekommer honom inte, så vill jag känna, att vi kan samexistera på något sätt. Det värsta är att jag överför rädslan till barnen, jag vill inte att de ska vara rädda.

Idag är jag hemma med Herman som är lite halvkass i magen. Spenderar tiden på bästa sätt med att titta på massor av videos av getingar och liknande på youtube. Försöker bota fobin, men just nu har jag känslan av att det kryper på min kropp och dessutom hör jag ljudet av hundratals getingar i mina öron(kanske tinnitus egentligen).

Vet egentligen inte hur detta kommer sluta, men jag hoppas på att vinna över rädslan.

Nej, bara nej!

Att försöka nå fram till en person som uppenbarligen inte kan eller vill förstå det du säger är väldigt enerverande. Jag har sedan igår försökt få en person jag egentligen inte vill ha kontakt med att inse några uppenbara saker, men nu ger jag upp. Mina ord går inte in och om det är p g a språket eller ren och skär ovilja att förstå är mig obegripligt.

Genom att försöka ”prata” dras jag tillbaka till det som var förr och dit vill jag aldrig igen.

Jag vill inte och kommer inte slösa min energi på denna människa mer nu för att ha kontakt gör mig bara arg och frustrerad.

Over and out!

Jobbiga dagar..

Tänkte just skriva att den enda gång det är jobbigt att ha barn är vid magsjuka, men vem försöker jag lura. Det är ofta jobbigt att ha barn. Det är jobbigt att uppfostra, att föregå med gott exempel(helst alltid), att fixa alla vardagsrutiner kan vara jobbigt. Att ha ansvar för en annan individ och så mycket mer.

Men, det är underbart, härligt och fantastiskt med. Och fastän jag tappar tålamodet då barnen är tjuriga, arga och inte lyssnar är jag lycklig över att jag har dem. Ja, även de gånger jag vill slå mitt huvud i väggen av frustration och även de gånger jag vill köra seriemaraton i sängen och de vill något så trivialt som äta och umgås.

Just nu är det lite extra jobbigt att ha barn. Det är det alltid vid sjukdom och vid just magsjuka skapas en sådan oro. Kommer alla bli sjuka? När är risken att en blir sjuk över? Många tankar just nu. Två av fem personer i hushållet har fått och vi andra väntar nu med lite ångestblandade känslor.

Ska nu trycka i mig apelsinkrokant för jag kan tänka mig att det är relativt behagligt att spy upp, om jag skulle bli sjuk.

Saker som inte känns bra just nu

  • Herman har ont i öronen. Jädra öroninflammation att göra illa min ettåring.
  • Att vara hemma från skolan så mycket. Jag vill ta hand om mina barn när de är sjuka, men hur vore det om de höll sig friska?
  • Att jag har flera halvfärdiga skoluppgifter jag så gärna vill färdigställa och skicka in. Vet bara inte hur jag ska orka idag, efter denna sömnlösa natt.
  • Jag har lite smått ont i halsen. JAG FÅR INTE BLI SJUK!
  • Pms. Känner mig som en hungrig deprimerad blobb.
  • Jag har varken vin, choklad, chips eller glass hemma. Tragiskt.
  • Jag har inte duschat sedan igår.

APT eller inte…

Tidigare i veckan ringde chefen för att meddela att hon skickat nya lönen till mig samt ville hon fråga om jag skulle kunna vara med på APT:n nästa vecka. Hon verkade tycka att det var viktigt att jag var med. Sa att jag skulle kolla läget med barnvakt då inskolningen för Herman börjar nästa vecka och jag inte kan ha honom på förskolan timmarna som gäller. Då svängde hon helt plötsligt och sa att jag inte behövde vara med, att jag skulle koncentrera mig på inskolningen. Jag försökte gång på gång få fram att det kanske ordnar sig, men hon lyssnade inte alls på det.

Jag har så svårt för när människor först vill en sak och sedan vänder mitt i samtalet och vill nåt annat. Sen att de inte lyssnar utan bara pratar på utan att ta notis om det jag säger får mig att vilja dunka huvudet i väggen. Så jävla frustrerande.

Själv tycker jag att det vore bra om jag var med på mötet. Liten mjukstart inför arbetsstarten liksom, men nu vet jag varken ut eller in.

Ska jag ens anstränga mig och försöka fixa fram en barnvakt eller ska jag skita i det helt?

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: