Ibland undrar jag om du någonsin tänker på mig?

Ibland är det svårt att förstå att det redan passerat tio år. Då och då funderar jag på hur mitt liv och hur vårt liv sett ut idag om allt inte blivit som det blev. Hade jag gjort samma val? Dina kloka råd och tankar kanske hade fått in mig på en annan bana. Det är sådant jag aldrig kommer att veta. Under alla dessa år har jag saknat vår vänskap. Hur du känner har jag ingen aning om. Vi försvann för varandra. Stunderna är många då tanken snuddat vid mig, tanken att vi kunde ha löst allt, men åren kom och gick och avståndet växte sig allt större. Våra liv förändrades och det som först kändes möjligt blev omöjligt. Jag var osäker och rädd, jag är det än idag. Den styrkan jag skulle behöva för att kontakta dig besitter jag inte.

Under dessa år som gått har vi endast stött på varandra ett par gånger. Märkligt hur en kan bo i samma stad och ändå aldrig träffas. Det är fullt möjligt att jag aldrig kommer se dig igen, vi vistas inte i samma stadsdel och vi har inga gemensamma vänner längre. Det gör det hela lite lättare.

Jag är idag fullt medveten om vad jag gjorde fel, att jag gjorde fel. Hur jag svek dig. Saker jag sa och hur jag feltolkade ett och annat, men inget har någon betydelse nu längre. I många avseenden var jag omogen och totalt oförstående och det skäms jag för, jag är inte den personen längre. Jag är äldre och livet som passerar har satt sina spår hos mig. Många är stunderna då jag saknat våra samtal och alla dagar vi tillbringade tillsammans. Jag älskade det vi hade, men tyvärr förstod jag det alltför sent.

En gång skrev jag en sång till dig. Minns du?

Taste of wine™

I’m sorry but you got me

paralysed for a while

I’m sorry you found a way

to make me cry

But with all this anger

I’m getting confused

and if we don’t believe

I’m losing you

She fills me up

like the bitter taste of wine

I know her soul

as she knows mine

maybe she could take me to see further

to feel I believe I still need her…

När ptsd:n plötsligt gör sig påmind

Igår var jag iväg på den där informationsträffen på utbildningscentrum. De håller till i samma lokaler som komvux. Sist jag gick på komvux var jag nyskild med ett litet barn. Jag var allt annat än lycklig. Jag levde under ständiga hot och slag. Exet hade full kontroll på vad jag gjorde, vem jag träffade och var jag befann mig. Jag lyckades till slut finna modet och kraften, anmälde honom. Han blev dömd.

Nu när jag förmodligen kommer vistas i de där lokalerna regelbundet fylls jag av enorma ångestkänslor. Plötsligt känns det som att jag är tillbaka i den destruktiva tiden av mitt liv och jag vill helst bara fly.

Nu vet jag inte om jag ska utsätta mig för alla känslor och försöka vara i de lokalerna eller helt enkelt bara stanna hemma och studera. Det finns ju även andra alternativ, som t ex biblioteket. Grejen är att jag verkligen tycker om komvux och det vore så skönt att spendera en del av alla kommande pluggdagar där det finns andra människor att prata med. Nog för att jag oftast föredrar att vara ensam, men inte alltid.

Just nu är känslorna intensiva och jag är arg. Arg för den där människan efter så många år fortfarande påverkar mitt liv.

Fy i helvetet vad han fått mig att ogilla män.

Kroppspositivitet – så viktigt, men så jäkla svårt.

Jag älskar alla dessa konton med kroppspositiva kvinnor. De ger mig styrka att orka existera i denna alltför skönhetsfixerade värld,  som så ofta får mig ur balans. De får mig att känna att jag är bra som jag är. Att en kropp är en kropp som en kan se på ur många vinklar varav INGEN är fel. Ibland ser jag smal ut, ibland tjock och båda bara är. Min kropp är. Varken ful eller snygg. Det är varken bra eller dåligt, den existerar för att jag gör det.

Min kropp är fantastisk på många vis. Min kropp har burit tre barn, spytt sig igenom tre graviditeter och fött fram tre barn. Min kropp har gått ner i vikt och gått upp i vikt. Min kropp har hånats och skrattats åt. Min kropp var inte alltid min. Min kropp har sparkats på. Tagits.

Min kropp har älskats.

Det är fantastiskt och fascinerande att ens kropp klarar av så mycket och det är sorgligt att jag mot denna kropp har känt sådant förakt. Jag har, under så många år, känt att jag aldrig duger. Jag hittar ständigt nya fel, nya skavanker, men de finns ju där som bevis på allt min kropp gått igenom. Hur kan det vara negativt? Jag har så många gånger blivit arg för att Christofer inte ser alla mina brister, alla mina fel.

Jag tänker låta honom älska mig nu.

Jag är trött på hetsen att gå ner i vikt, se smal ut, vara vältränad, tänka på kosten. Allt är ofta så jäkla hysteriskt och pretentiöst. Träna om du må bra av det. Träna inte om du mår bra av det. Ät allt du vill, följ nån diet. Gör det du vill, men pracka inte på mig ditt onödiga kunnande om diverse e-ämnen. Vill jag veta frågar jag. Skrämmer socker skiten ur dig? Ät det inte då, men håll tyst om dina farhågor då jag trycker i mig smågodis. Jag är inte intresserad huruvida socker ger mig cancer eller inte.

_20180531_084701.JPGHäromdagen köpte jag en baddräkt och när jag stod där i provhytten kändes det rätt bra. Inte för att jag kände mig fin utan för att jag kände mig helt ok. Ok med mina mjuka lår, ok med mina celluliter. De finns där, men de stör mig inte längre.

Efter denna självinsikt drog jag till badhuset med Herman och Julian.

IMG_20180531_083731.jpg Idag tog jag på mig en klänning jag ratat under flera år. En klänning jag egentligen älskar, men som jag inte tar på mig för att jag ser ut att ha så stor rumpa i den, så breda höfter. Sanningen är att jag har stor rumpa och breda höfter och klänningen framhäver det. Har nu bestämt mig för att älska det jag har och inte hata mig själv hela tiden.

39 år. Tre barn. Otaliga år av självförakt.

Nu är det nog!

 

Ångesten jag känner är inte livet som vill ta slut utan PMDS

Hur är det nu? Hur är det jag känner egentligen? Vill jag eller vill jag inte? Känner jag nåt?

Jag är förlamad av ångesten som väller in över mig. Jag är på botten nu. Jag är värdelös, obegåvad, oduglig, ful och obehaglig. Magen värker, trycket i bröstet är för mycket. Jag orkar inte med andra, än mindre med mig själv. Jag vill inte vara en belastning. Jag vill inte existera. Och denna ilska som tar över och förvandlar mig till något slags monster. Jag vill inte vara den personen, ändå är jag den. Om och om igen. Om livet är så här vill jag inte leva, men än mindre vill jag dö. Allt är kaotiskt och sårbart inom mig. Gråten sitter som en klump i halsen, tårarna väller fram och jag orkar inte. Jag orkar inte.

Omkring 10 dagar i månaden känner jag såhär. Från ägglossning till mensens första dagar, sedan släpper det. Dessa destruktiva känslor kommer från ingenstans. Ena stunden är jag lycklig för att i nästa ångestgråta.

Sedan yngsta grabben föddes har inget varit sig likt. Jag har dock avfärdat det som pms, sömnbrist, livet med småbarn. Ursäkter finns det gott om, men ingenting jag tänkt eller sagt har hjälpt mig i mitt mående. Ingenting alls. Allt fortsätter bara i en nedåtgående ond spiral och jag avskyr det.

Nu vet jag troligtvis vad det är, PMDS. Jag har hört talas om pmds(pmd) förut, men tanken att jag skulle lida av det har inte slagit mig. Det är så konstigt. Om några veckor har jag en läkartid inplanerad. Vetskapen att jag inte behöver må så här skapar ett lugn inom mig.

PMDS, premenstruellt dysforiskt syndrom är en hormonöverkänslighet vars symptom kan likna en depression. Hormonöverkänslighet alltså. Efter mina graviditeter med gravt graviditetsillamående är det ju bekräftat att min kropp reagerar på hormoner, ändå har jag inte förstått nåt. Jag har verkligen stått med huvudet i sanden.

Några av symptomen på PMDS är:

  • Oro och ångest
  • Snabba humörsvängningar
  • Svårigheter att se framtiden som ljus
  • Värdelöshetskänslor
  • Lätt till gråt och känsla av sorg utan uppenbar anledning
  • Svårigheter att ta kritik/ bli avvisad
  • Ilska, irritation. Ökad konfliktbenägenhet med andra människor

Listan kan göras än längre och jag kan skriva under på varenda jäkla punkt. Nu hoppas jag att dessa veckor fram till läkarbesöket går fort och att jag i framtiden får må bättre. Att familjen får må bättre, för de lider med.

 

 

 

Vad jag behöver just nu

Detta är en sådan där vecka då alla intryck sköljer över mig alltför snabbt och det känns som att jag ska drunkna. Denna vecka som jag faktiskt har längtat efter ger mig just nu bara ångest. Jag vill inget annat än krypa tillbaka ner i sängen, under täcket och stänga ute världen med alla måsten. Allt snurrar för fort och suger musten ur mig.

Idag efter skolan ska jag åka till Stockholm för att träffa Australiensyrran som är hemma på visit. Imorgon ska vi på konsert i Uppsala. Bara roliga saker inplanerade. Men ändock inplanerade. Jag behöver en ledig lugn helg där jag kan boosta energi för en längre tid framöver. Jag behöver ha oplanerade dagar där jag kan göra vad jag vill. Jag behöver kramas i soffan med Christofer. Jag behöver kärlek och lugna stunder.

Nu ska jag försöka skrapa ihop den sista lilla energi jag har och ha en riktigt bra helg.

Känslor

Jag är en person som känner och tänker lite för mycket. Jag analyserar folks beteende, kroppsspråk och tonläge. Många gånger gör jag saker större än de är, ser konflikter där ingen konflikt finns. Det är snårigt och frustrerande att vara så här. Det är jobbigt för småsaker blir stora helt i onödan. Och bråk uppstår där jag egentligen skulle kunna låta saken bero. Att jag dessutom har svårt att sätta ord på känslorna, speciellt då jag är upprörd, gör inte saken lättare.

images-1

Jag försöker att inte överanalysera de i min närhet, men det är så jäkla svårt när en är mitt i en känslostorm. Att jag vet om hur jag fungerar gör livet lite lättare och nuförtiden tar jag inte bort folk från Facebook lika ofta eller gör slut med Christofer. Han för den delen är van, så skulle jag en dag vilja göra slut skulle han inte tro mig i alla fall.

För några år sedan orkade jag inte med att känna så här mycket så jag ”stängde av” vilket resulterade att jag blev mer känslokall. Det var inte bra alls. Jag förlorade kontakten med mina egna känslor och visste knappt ut eller in. Som tur var vaknade jag upp en dag och tillät mig själv känna igen. Det var det bästa som kunde hänt mig. Allt blev mycket bättre efter det.

Idag tar jag mina känslor för vad de är, en del av mitt sätt att vara och det är inte längre jobbigt att vara ledsen emellanåt. Att gråta kan vara en enorm jäkla befrielse. Särskilt att fulgråta.

Det är härligt och rensar kroppen på allt.

Känslor och snor.

 

Ben och kroppsnoja

Jag har i många år känt ett enormt förakt för mina ben. Jag har kollat på dem, memorerat varje skavank och avskytt dem på alla sätt och vis. Somrarna har varit jobbiga p g a detta och tanken på att gå i korta klänningar har inte funnits på många år.

Jag har så länge låtit en annan människas åsikt trycka ner mig och inte vågat tro eller hoppats på att jag är bra som jag är. Att jag är fin. Inte att jag duger, att jag är perfekt precis som jag är.

Nu ikväll kände jag att det räcker. Jag har fått nog. Jag tänker inte låta ord från det förflutna styra över mig längre. Hans ord betyder ingenting längre. Jag är starkare.

Så jag gick ut i detta:

Jag har nu vunnit ännu en seger och det är ännu ett steg i rätt riktning. Kanske dröjer det länge innan jag är bekväm nog att visa benen igen, men just ikväll vann jag och det känns grymt.