Första dagen

Startar första dagen på det nya året med en rejäl förkylning. Detta skulle bli min sista arbetsdag innan studierna påbörjas, men det gick inte. Tog mig till jobbet i morse, men väl där gav jag upp och sjukanmälde mig. Återvände hem och sov i några timmar, precis vad min kropp behövde.

Nu kvällstid känns det lite bättre, men långtifrån bra. Känns väldigt skönt att jag är ledig veckan som kommer. Hinner bli frisk innan studierna drar igång.

Nyårsafton:

  • Lång arbetsdag(7:30-20:30)
  • Sjukt god mat
  • Härlig familj
  • Konversation om det gångna året
  • På spåret
  • Kärlek
  • Bubbel
  • Fyrverkerier på terrassen(vi kollade alltså)
  • Glada och pigga barn

Jag är lycklig som fått ännu ett år tillsammans med de fyra människor som driver mig till vansinne, stökar ner och är dåliga på att städa. Dessa fyra som jag älskar så ofantligt mycket.

Ser nu framemot att spendera 2017 med dem.

Älskade starka sjuåring

Igår avstod Julian från att åka på ett kompiskalas för att det skulle bli för stökigt, för många människor och för hög ljudnivå. Först sa han att han hade ont i magen och kanske skulle börja må illa, att han nog var sjuk och inte kunde åka. Men efter ett tag lyckades jag lirka ur honom den verkliga orsaken, det skulle bli för jobbigt. En kan ta för givet att alla barn tycker om det stoj som ett kalas innebär, men så är det verkligen inte. Jag vet att Julian tycker om att fira de som fyller år, men de senaste kalasen vi varit på har det tydligt märkts att han inte trivts p g a alla människor.

Jag är så otroligt stolt över att han, redan nu, kan sätta ord på sina känslor och att han vågar säga ifrån. Vi hade en riktigt bra konversation om detta, innan han skulle sova igår kväll, då jag påtalade att han ALDRIG ska göra något som inom honom inte känns bra, men även att han inte ska vara rädd att prova på nya saker även om det känns nervöst. Han frågade då om detta gäller när han ibland inte vill kramas och ja givetvis får han säga ifrån om han inte vill.

Jag vet att det är väldigt lätt att säga till barn att de ska ge kramar hit och kramar dit. Jag avskydde det när jag var liten och än idag har jag svårt när folk kommer för nära. Jag kramar endast de som står mig nära. Sådana där kalla hälsningskramar ger mig inget utom obehag.

Så säger Julian nej, att han inte vill kramas, lyssna. Det är faktiskt hans kropp och han har all rätt att säga nej.

Konversation med en tonåring.

Att vi har en tonåringen hemma känns mer verkligt nu när han plötsligt slutat sjuan. När blev han så stor liksom. I augusti ska han tydligen fylla 14 och jag vet helt ärligt inte om jag är redo för det. Redo för att vara tonårsmamma på riktigt. Det är ju så mycket han bör veta, bör lära sig.

Konverserar med honom om allt möjligt, som jag alltid gjort. Vi pratar om alkohol och jag tydliggör att det inte finns nåt ”du får inte komma hem full” utan ”du får ALLTID komma hem”. Alltid. Även om du under kvällen tagit sjukt dåliga beslut och Christofer och jag blir tokarga så kom hem. Kom alltid hem.

Vi pratar om jargongen killar sinsemellan. Hur de pratar om tjejer. Om respekt. Sexualitet. Jämlikhet, allas lika värde och samtycke. Vi har ett väldigt bra samtal och jag hoppas att han tar med sig allt vi pratar om in i tonårsvärlden och vidare in i vuxenvärlden när den dagen kommer.

 

Jag kan bara hoppas att jag som förälder ger honom en bra grund att stå på med förnuftiga värderingar.

 

Millimeterrättvisa

I soffan sitter tre kusiner och spelar spel på ipaden. De är noga med att turas om och ser till att alla får spela lika mycket.

I morse satt två av dem och åt frukost och den tredje spelade för sig själv varpå en tog upp detta med rättvisa.

  • Nu äter vi frukost så vi får spela mindre.
  • Får vi spela lika mycket sedan?
  • Lika många banor?
  • Annars är det inte rättvist…

Livet är inte alltid rättvist förklarade jag. Ni spelar ungefär lika mycket och ni turas om när ni sitter tillsammans, men ibland kan det hända att nån spelar lite mer. Och det gör inget. Det är lika bra att ni lär er om millimeterrättvisa…

De tittade väldigt skeptiskt på mig och jag är osäker på om det ens fattade vad jag babblade om.

Nästa samtalstillfälle ska jag ta upp det som Elian uttryckte så bra när han var yngre:

”Barn behöver inte veta allt”

Det kan bli kul.

Givande konversation och fotboll

Jag fullkomligt älskar de givande konversationerna jag har med Elian. Han intresserar sig verkligen för det som sker i världen och frågar och frågar. Ibland har jag inga vettiga svar. Många gånger för att det inte finns några och många gånger för att jag helt enkelt inte vet. Då svaren tryter skickar jag honom vidare till Christofer, mitt levande lexikon.

Igår kollade vi på fotboll och pratade politik, flyktingsituationen, SD och läget i världen. Han frågade om Nato och om det svenska försvaret.  Vi pratade om Valbo och det faktum att de ska använda sporthallen som tillfälligt flyktingboende för ca 80 personer. Elian såg inte ett enda problem med att idrotta ute. Huvudsaken är ju att de som kommer hit har någonstans att bo. Han är väldigt klok min son.

Det märks tydligt att han oroar sig för rasismen och hatet som växer i detta land och jag önskar så att jag kunde säga till honom att allt kommer bli bra, att framtiden ser ljus ut.

Men hur kan jag det, som allt utvecklas nu och om människor inte vaknar upp och inser att hat föder hat kommer allt gå käpprätt åt skogen.

Denna konversation gjorde matchen roligare och jag såg faktiskt nästan hela.

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: