Dublin: Guinness, Ulysses, vattenkranar och lite till.

Vi har haft en fantastisk helg i Dublin som jag fann vara en väldigt mysig stad. Vi har promenerat massor, besökt museum och snubblat in på högläsning av James Joyce: Ulysses. Christofer läste, men jag avstod(vågade faktiskt inte ta klivit ur min trygga bubbla). Utöver det har vi ätit god mat och druckit åtskilliga goda öl, många stouts och en och annan IPA. En helg i min anda helt enkelt. Jag har varit förvirrad p g a vänstertrafiken och har flertalet gånger tackat Irland för dess smarta drag att skriva åt vilket håll en ska titta vid övergångsställena.

IMG_20180219_085147.jpg

IMG_20180219_085317.jpgIMG_20180219_204504.jpg

I fredags flanerade jag runt och tittade mig omkring. Hittade en väldigt fin park, St Stephens Green, där jag strosade en lång stund. Det är en befriande och härlig känsla att känna lugnet och inte ha någon tid att passa. Tankade massor av energi.

 

St Stephens Green

En sak i detta land som förbryllade mig och som jag verkligen inte förstår är att vattenkranarna alltför ofta är uppdelade i varmt och kallt vatten. Såg ytterst få som faktiskt hade gemensam kran(dock fortfarande skilda temperaturvred). Vad är meningen med detta? Jag finner ingen logik i det, ska en tvätta händerna i antingen kallt eller varmt vatten eller ska en flytta händerna snabbt mellan varmt och kallt(vilket förövrigt är osmidigt som tusan). Jag är glad att duschen var tämligen normal även då jag bråkade med temperaturen och fick skruva än hit och än dit då även den givetvis hade två reglage. Fick i alla fall kallt och varmt vatten ur samma duschmunstycke så jag antar att jag borde sluta klaga…

IMG_20180219_084857.jpg

_20180219_212841.JPG

Herman full av bus

Halvsovande hörde jag Herman prata, men då jag inte hade lust att stiga upp ignorerade jag det en stund. Men så vaknar jag till lite och inser att det han säger är: ”Jag pappat blöja byssor”

Mycket riktigt, ungen står där i sängen med pyjamaströjan på och naken på underkroppen. Glatt visar han att han tappat blöjan och byxorna vid huvudändan. Täcket, kuddarna och alla gosedjur har han ”tappat” på golvet. Älskade unge så du hittar på.

Häromdagen byggde samma lilla busfrö sitt alfabetspussel. Då han var klar saknades bokstaven U. Jag frågade var den var och Herman svarade: ”Jag ätit upp den här munnen.” Ett kort ögonblick svepte oron över mig, men så insåg jag att det inte kunde vara så. Han hade lagt den under mattan.

Det vi ständigt hör Herman upprepa är hemma är ”hjälp” och ”jag bajlar”. Om det inte är tydligt så betyder ”bajlar” ramlar. Inte klockrent kanske, en skulle ju kunna tro att han menar dansar och att han ropar på hjälp för att rytmiken är ur balans, men nej…Denna unge ropar på hjälp hela tiden. Allt från när han verkligen behöver det till stunder då han är hos mig eller sin far och helt enkelt inte vill vara hos oss.

Förövrigt pratar han rätt mycket, långa meningar, vilket är underbart.

Älskade Herman full av bus, du är vår glädje- och kärleksspridare.

 

 

 

Alltför jobbiga dagar

I torsdags drabbades Herman plötsligt av ett krampanfall. Det kom i anslutning till att han kräkts. Minuterna innan ambulansen kom var de värsta i mitt liv. Att inte veta hur det skulle gå med honom, om han fick tillräckligt med syre/luft eller om han höll på att kvävas var fruktansvärt plågsamt.

Nu är jag tacksam över:

  • Mitt eget lugna och snabba agerande
  • Ambulanserna som kom så fort
  • Läkarna, sjuksköterskorna och undersköterskorna på akuten och barnkliniken
  • All kärlek och stöd från de omkring oss

Älskade unge, du skrämde mig. Nu måste jag landa i alla känslor denna händelse bringat. Jag måste försöka finna lugnet och tryggheten igen även då det är svårt. Tankarna kommer och går och fastän jag inte vill tänka på det kommer jag hela tiden tillbaka till ”tänk om det inte gått bra”.

Nu väntar fortsatt utredning så att vi får veta varför detta hände.

DSC_1566

Herman, min fina tappra son. Jag älskar dig ❤

 

Amsterdam

Om ett par veckor ska vi till Amsterdam, Christofer och jag. En hel helg tillsammans vilket känns fantastiskt bra. Något som drar ner det där fantastiska är dock att vi, av anledning jag ej kommer förtälja, flyger dit med olika plan. Jag anländer Schiphol kl 18 och Christofer 22. Detta gör mig nervös vilket innebär att jag måste ha en välstrukturerad plan för hur jag ska spendera timmarna i väntan på honom. Nej, jag tänker inte bege mig ut i Amsterdam på egen hand. Det känns alldeles för olustigt och obekvämt. Har således denna morgon studerat kartorna över flygplatsen väldigt noga och ska lära mig hitta till lämpligt öl/matställe där jag kan förtära mat och alkohol samt ta snygga selfies.Screenshot_20171105-113358.pngScreenshot_20171105-113437.pngOm jag nu bara klarar av flygresan utan ångest kommer vi ha en otrolig helg tillsammans. Planen är att besöka så många museum och ölhak vi hinner med, äta gott och enbart vara med varandra. Det blir nog en fin helg.

Sammanfattning av sommaren

  • Jobb
  • Sommarlediga barn
  • Föräldrapenning
  • Sena kvällar och tidiga morgnar
  • Kärlek
  • Öl
  • Naturhistoriska/Cosmonova
  • Lägenhetsvisning
  • Kontraktskrivning
  • Syskonträff
  • Lycka
  • Fest för 35-åringen
  • Glädje
  • Flyttpackning
  • Kaos
  • Vin
  • Legoland
  • Experimentarium

Nu ser jag, efter återstående arbetspass och nalkande flytt, framemot en höst fylld av studier, lärande, inlämningsuppgifter och frustration.

Naturhistoriska /Cosmonova

Igår satte vi oss i bilen, Christofer, Julian och jag och drog till Naturhistoriska museet för att kolla in dinosaurieskelett och se en film, ”A beautiful planet”, på Cosmonova. Dagen blev så jäkla bra, att gå på museum med Julian är en fröjd. Han älskar det. Vi hade otroligt roligt. Ser framemot fler besök på museum med denna vetgiriga grabb.

20170617_214608

DSC_5246

Att vi fick en heldag med Julian kändes otroligt viktigt och härligt. Vi behövde det, alla tre.

Mina söner

När livet känns trögt och knarrigt stannar jag upp och tänker på mina fina söner. Vilken ynnest det är att få vara deras mamma. Hur rädd jag är att misslyckas i min uppfostran och hur glad jag blir då jag ser hur jag faktiskt klarar av det. Jag är otroligt stolt över mina grabbar och jag älskar dem mer än ord kan beskriva.

Jag är en mamma de kan prata med, en som lyssnar och ger råd när de behöver(även då de inte vill ha). Jag guidar dem så gott jag kan, lär dem saker även då de inte lyssnar. De måste inte alltid gilla mig, stundvis är jag en gnällig morsa, en dryg tjatande förälder som försöker lära sina barn rätt och fel, hur en uppför sig och vad som förväntas av dem i livet. Det kallas uppfostran.

Elian, min fina empatiske tonåring. Bästa storebrorsan till Julian och Herman. Killen som ständigt vill göra något, som alltid krupit efter väggarna då han suttit sysslolös. Killen med sunda värderingar och ett genuint intresse för vad som sker i världen.  Till humöret lika tjurig som sin mor. Sportkillen. Killen som behöver lära sig det här med att spara pengar och städa sitt rum. Killen vars plan är att bli egenföretagare. I augusti blir han 15 år. Dags för moppekort tydligen.

Julian, min vetgirige kloka grabb. Problemlösaren. Grabben som kommer ihåg allt, på gott och ont. Killen som ilsknar till när en säger något han redan vet. Killen som utan tvekan fördjupar sig i sådant han är intresserad av. Killen vars plan är att bli rymdforskare. Min älskade son som alltid undrar varför jag säger att jag älskar honom, det vet han ju redan.

Herman, min lilla buse. Klätterapan. Killen som ständigt hittar nya lösningar för att nå högre i hyllan. Killen som bygger torn, leker med bilar, sjunger och dansar. Killen som med sin envishet får som han vill eftersom mamman faller för krokodiltårarna. Lilla gosiga grabben som överöser oss med snorpussar. Älskade Herman vilket bra beslut att vi skaffade dig.

Älskade grabbar ni är det finaste jag åstadkommit.

Livet fortsätter

Det är märkligt och konstigt hur livet faktiskt har gått vidare idag. Hur det på många sätt är en vanlig lördag för oss här hemma, men ändå inte. Det är mer känslor. Jag kramar om mina barn lite extra och känner mig tacksam över att jag har min familj i trygghet. Jag känner tacksamhet över att Christofer inte jobbar i Stockholm längre. Tanken på att han kunde ha varit där är outhärdlig. Så nu tänker jag den inte mer.

Det senaste dygnet har tankarna ständigt vandrat till dem som aldrig kom hem. Till de som är skadade. Till de som sprang för sina liv. Till de som bevittnade detta fruktansvärda terrordåd. Till de som förgäves väntade på livstecken från sina anhöriga. Att detta har hänt är ofattbart. Sådan grymhet. Jag är så ledsen

Idag har dagen varit rörig. Julian började spy igen vilket ledde till en inställd eller uppskjuten Idreresa för Elian. Vi får se hur det blir.

Nu har Julian och jag kollat på ”Snuten i varuhuset” och skrattat. Elian spelar med sina vänner. Herman har busat och sover nu gott. Christofer är ute med vänner.

Livet fortsätter, men med en oro i själen.

Öl är politik. Fuck SD!

Igår tog Christofer och jag bilen till huvudstaden för att se Drive-By Truckers och spendera en natt på hotell. Vi har haft det fantastiskt härligt. Denna energiboost av umgänge, kärlek och sex var precis det vi behövde nu. Jag är lycklig på så många vis. Han är lycklig.

Konserten då? Lite för långa gitarrpartier emellanåt, men överlag en riktigt bra spelningen. Lokalen var däremot inte den bästa. Det var varmt och dålig luft. Vi stod först långt fram, men då blev jag yr och kallsvettig så vi ställde oss längre bak, nära utgången istället. Det kändes mycket bättre.

Efter spelningen hittade vi ett ölcafé som vi båda blev väldigt förtjusta i, ”Katarina Ölcafé”. De hade ett utbud av rolig och god öl och fantastisk personal. Bäst var detta på kvittot :

”Öl är politik. Fuck SD!”

Nu åker vi hemåt, mot jobb och skola, nöjda och glada. 

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: