Kroppsacceptans

Jag har vid upprepade tillfällen fått kommentarer som ”Du verkar inte bry dig om att du gått upp i vikt” och ”Du var så smal när vi sågs första gången”  eller ”Du bantar aldrig”.

  1. Jo, jag bryr mig om att jag har gått upp i vikt. Jag bryr mig för att samhället så tydligt bryr sig. Själv gör jag det jag kan för att acceptera mig själv som jag är, med viktuppgång och allt. Jag vill vara nöjd med mig själv, men det är svårt.
  2. Ja, jag var smalare förr. Jag var även fast i ett självdestruktivt beteende med psykisk ohälsa efter en allt annat än bra relation. Under den tiden åt jag lite, rökte mycket och var sjukt olycklig. Jag var även yngre och med åldern ökar kroppskilona lättare, även sköldkörtelrubbningar gör sitt.
  3. Nej, jag bantar aldrig. Under hela min uppväxt var det ofta tal om bantning och dieter av olika slag. Jag minns tydligt en gång då jag tagit en extra portion efterrätt och en person i min närhet utbrast: ”Ska du verkligen äta mer. Du kan bli tjock.” Dessa ord satte så djupa spår i mig att jag många år efter den incidenten hade svårt att ta påfyllning utan att få dåligt samvete.

Efter år av självhat och upprepade försök att älska min kropp har jag kommit fram till att jag inte behöver älska den. Istället försöker jag acceptera den som den är eftersom det är den kropp jag har. Jag försöker att inte bry mig så mycket om hur den ser ut utan lägga mer fokus på hur den mår. Jag vill komma bort från alla tankar om hur en kropp bör vara för normkroppen och dess ideal är sprunget i hur en man anser att vi kvinnor bör se ut och det är något jag ger blanka fan i. Jag försöker värdera min kropp i hur den mår fysiskt och inte i huruvida en man anser mig vara snygg eller knullbar.

Min kropp klarar av mycket av det jag vill, men några få mål återstår att försöka klara av. Inget av de målen innefattar att banta eller dylikt. Sådant gör jag inte.

Från Brunnsvik och vidare

November 2016, samma dag jag skulle tillbaka till jobbet, efter ett år och åtta månader hemma, skickade jag in ansökan till Brunnsvik folkhögskola. Kände mig smått desperat av ångest inför att behöva fortsätta arbeta på samma arbetsplats som innan Herman föddes. Veckorna gick och då jag sedan fick besked att jag kommit in öppnades en helt ny värld för mig.

Under tiden på Brunnsvik har min självkänsla stärkts. Tillsammans med mentorerna och alla andra deltagare har jag utvecklats enormt. Jag tror mer på mig själv nu och jag ger inte upp utan att ha försökt. Jag gör mitt bästa. Jag har många gånger varit för hård mot mig själv, jag vill klara av allt till perfektion, men det är något jag försöker släppa. Ibland i alla fall. Jag känner mig inte längre som världens okunnigaste person. Jag är smartare än jag trodde, men inte så smart som jag vill vara. Jag bär med mig väldigt mycket fint från de tre terminer jag gick där, mest av allt kommer jag sakna gemenskapen. Känslan av att kunna vara sig själv till fullo och ändå passa in. Det är en härlig känsla.

Jag kommer sakna detta ställe, men nu är det dags för nästa äventyr.

Igår fick jag bekräftat att jag verkligen är behörig till de universitetsprogram jag sökt till hösten. Detta är för mig sjukt stort. Jag har tagit mig längre än jag någonsin trodde. Äntligen har jag det som krävs för att kunna läsa på högskola eller universitet. Jag finner inga ord, vet enbart att jag är utomordentligt stolt över mig själv. Nu väntar några veckor av ovisshet och ångest innan antagningsbeskedet kommer och jag får klart för mig vad jag ska göra i höst och möjligtvis tre år framåt. Heja mig!

 

 

 

 

Ny mobil och dator

Denna vecka har jag blivit med nya tekniska prylar här hemma. Först beställdes en ny mobil, en Iphone denna gång(!!) och sedan köpte Christofer en ny dator till mig. Dels p g a att min gamla håller på att ge upp och dels för att han verkligen ville ge mig en ny. Jag känner mig otroligt tacksam, glad och ödmjuk inför det faktum att jag aldrig hade haft råd med denna dator själv nu.

Datorn är en Lenovo Yoga 520 och ja, den är lika smidig som den låter. Den går att vika på mitten och använda som surfplatta, givetvis touchskärm. Smidigt och bra! Tangentbordet är mjukt och bekvämt att skriva på och bildskärmens skärpa ska vi inte ens snacka om. Denna dator kommer att bli perfekt att använda för allt pluggande framöver. Övergången från gamla datorn till nya har gått exemplariskt. Och det ska ni veta är stort i min värld där, ingen förändring är enkel. Bytet av mobil har varit svårare. Jag har haft Sony experia i flera år nu så att byta till en Iphone är inte helt enkelt. Knappar sitter på fel sidan av mobilen och saker och ting fungerar annorlunda vilket gör mig frustrerad, men jag är nöjd med mobilen och jag kommer att vänja mig tids nog.

Nu kommer vi till mina tankar och nojor. Det enda jag kan tänka på nu är att jag ska spilla något på datorn eller mobilen. Att jag ska tappad dem i golvet/backen så att skärmarna spricker i tusen bitar. Imorgon ska jag jobba och redan nu ser jag hur mobilen glider ur fickan då jag sitter på toa. Kan med andra ord inte besöka toaletten på arbetet den närmsta tiden.

Det är inte lätt att uppgradera tekniken.

Skola, personlig utveckling och tankevurpor!

På schemat denna termin har vi personlig utveckling. Varannan fredag får vi lära oss hur vi med, hjälp av olika verktyg, ska kunna stärka vår självkänsla, självförtroende och medvetenhet. Vi får testa att ta steget över den där gränsen vi satt upp för oss själva, får alltså, vi måste inte. Just denna lektion skrämmer mig för jag vill så gärna vara kvar i min smått pessimistiska bubbla där allt är svart eller vitt. Men.. jag har lovat mig själv att ge detta en chans även om det är frustrerande och jobbigt. Idag fick vi dels göra ett närvarotest där ”det bästa” var att ha så få kryss som möjligt. Jag kryssade för 14 av 21 och då tror jag verkligen att jag var rakt igenom ärlig. Finns en del att jobba med. Den andra saken vi pratade om som kändes viktig var så kallade ”tankevurpor”.  Läste en efter en och kunde banne mig skriva under på varenda en, vilket inte var förvånade för lite självkännedom har jag. Det kändes dock inte överväldigande positivt så nu har jag en del att ta tag i.

DSC_6093.JPG

Flera av dessa punkter är sådant Christofer försökt påpeka för mig flertalet gånger under de år vi tillbringat tillsammans, men helt klart blir det inte verkligt förrän polletten trillar ner hos en själv. Att han påtalat det har mest gjort mig ledsen och fått mig på krigsstigen.

Nu ser jag med, skräckblandad förtjusning, framemot att fortsätta arbeta med mig själv och kanske till och med ta steget över någon liten gräns.

Kaotiskt men underbart

Jag är så förvirrad av allt kaos runtomkring mig. Igår frågade Julian om vi bott i nya lägenheten några veckor och jag kunde inte svara på det. Visade sig sedan att vi på lördag bott här en vecka bara. Det känns som flera.

Hemmet börjar så smått likna ett hem och det känns skönt. Det står fortfarande kartonger och säckar här och där och det är rörigt, men ändå beboeligt. Jag trivs väldigt bra. Vi trivs bra. Nästa steg är att köpa någon slags bokhylla, ett vitrinskåp, ett par stora mattor och sedan fixa en köksö eller liknande. Jag tycker så mycket om att planera hur vi ska ha det.

Herman går med glada steg till förskolan varje morgon och jag ångrar inte att vi bytte. Det är fantastiskt skönt att ha så nära om morgnarna. Det har ju varit lite sisådär med inskolningen de senaste två veckorna eftersom Herman åkte på tredagarsfebern, men förhoppningsvis kan jag lämna honom vanliga tider på måndag och sedan vara i skolan om dagarna igen. Jag blir tokig om jag ska vara hemma längre.

Nu ska jag fixa lite i Julians rum innan det är dags att hämta minstingen.

 

Fyren

Igår traskade vi väg till första mötet med nya förskolan, Fyren. Jag var lite smått nervös, men Herman verkade väldigt lugn. Det var precis som att han inte hade en aning om allt nytt som väntade.

Positivt med Fyren:

  • Mångkulturell förskola
  • Egen kock där stor fokus ligger på ekologiska produkter och närproducerat
  • MSC märkt fisk
  • Odlingslådor där barnen får vara med och odla olika grönsaker
  • En stor förskola där Herman kan få många vänner
  • Relativt nybyggd så lokalerna är fräscha
  • Närheten till vår nya bostad

Negativt med Fyren:

  • Liten gård utan gungar
  • En stor förskola där mamman har svårt att finna sig i kaoset

Första inskolningsdagen gick väldigt bra. Herman hittade direkt många saker att leka med och var inte rädd för att utforska de stora lokalerna. Detta byte kommer inte vara några problem alls för min lilla kille.

Dumt idag är att det inte blir någon inskolning för igår fick han helt plötsligt feber och idag är magen dålig så vi är hemma och hoppas att denna ovälkomna sjuka går över fort.

Rastlös inför alla förändringar

Somnade igår med en oerhörd rastlös känsla i kroppen. Vaknade i morse med samma känsla kvar. Det måste vara flytten som spökar. Flytten och bytet av förskola för Herman. Min kropp reagerar alltid konstigt då det är stora förändringar i görningen och att byta boende samt förskola är stora händelser. Inom mig vet jag att allt kommer att gå bra och bli bra, men just nu är jag nervös. Och mitt i allt detta som sker ska jag även försöka fokusera på studierna. Skolan körde igång i måndags och snart sitter jag mest troligt med en hel del uppgifter att göra. Känns väldigt roligt.

Imorgon är det sista dagen på Rostock för Herman och det känns vemodigt. Rostock är en väldigt bra förskola med helt fantastiska pedagoger. Vi kommer sakna dem. Nu ska jag dock tillåta mig själv att gå vidare, blicka framåt och jag har alla förhoppningar om att den nya förskolan ska bli lika bra.

Idag vankas det firande för en av barnens kusiner, sedan lite grillat med brorsan. Det kommer bli en bra dag och givetvis kommer jag även hinna packa en del. Snart är allt vi äger nerpackat i kartonger. Känns sjukt jäkla bra.

Nu ska jag ha lite bättre koll på Herman. Han är överallt, på dammsugaren, på stolar, på bord och fönsterbräda. Ungen är vild och inte alltid den bästa medhjälpare när en flyttpackar.