Planerna gick i stöpet

Om allt hade gått enligt planerna hade jag nu suttit i soffan i Obbola smuttande på ett glas med någon alkoholhaltig dryck tillsammans med den vän jag lärde känna först av alla, Maria. Vi hade förmodligen snackat om allt möjligt och tagit igen den tid vi inte träffats. Det är så vi gör.

Vi hade även under eftermiddagen tillbringat ett par timmar eller så i Robertsfors, efter mitt önskemål. Jag känner så starkt att jag vill åka dit. Har känt så sedan mamma dog. På nåt vis måste jag komma till ro med allt.

Imorgon hade jag fått vara med om en spektakulär fest med tema studenten. Som jag har sett framemot den. Jag tog aldrig studenten och jag såg verkligen denna fest som min chans att få uppleva en studentfest på riktigt. Det känns i hjärtat att jag missar den.

Hursomhelst så ändrades planerna helt igår då de ringde från förskolan för att berätta att Herman just spytt ner sig. Det vara bara att gilla läget, hämta hem barnet och inse faktum: resan norrut och alla trevligheter blir inställd. Visst hade jag kunnat hålla tyst om magsjukan och åkt ändå. Jag blir sällan sjuk så det oroar mig inte vidare, men nej jag skulle inte kunna ha de på mitt samvete. Risken finns att jag hade smittat ner väldigt många och hur surt det än är att vara hemma så har jag utan tvekan tagit rätt beslut.

Eftersom jag redan investerat i kläder, och lite accessoarer ser jag inget annat alternativ än att svida om här hemma imorgon och halsa bubbel direkt ur flaskan(som sig bör på en studentfest). Jag har ju faktiskt tagit studenten nu så jag förtjänar en fest(om än i min ensamhet).

Australien!

Jag har svårt att hitta orden som med rätta kan beskriva mina känslor för Perth och Australien. Mina två veckor där flög förbi och ”vips smask och jabbadaj”(Fisksaga) var jag hemma i kylan igen. Det enda jag vill nu är att åka tillbaka med familjen och visa dem hur vackert det är där. Hur häftig och makalös vacker naturen och hur den varierar från sand och torrt till underbara gröna nyanser. De långa vackra stränderna och lugnet som infinner sig när vågorna slår mot sand och klippor. Vackra och farliga djur, hajar(såg tyvärr ingen) och fåglar i regnbågens färger. Vingårdar och bryggerier. Det är så mycket jag skulle vilja visa dig, Christofer.

Något som förvånade mig med Perth är att den staden, trots sina närmare två miljoner invånare, inte känns som en storstad. Det är en lugn stad inte jäktig som Stockholm och människor är så trevliga. Det har nästan smittat av sig på mig t o m. Efter två veckor där kan jag konstatera att jag förmodligen skulle kunna tänka mig att bo där några år. Minus är ju naturligtvis avståndet, men ja staden, jag blev förälskad.

Margaret River!

I maj fyller jag 40 och det firades i förväg i Australien genom att de fantastiska människorna jag hälsade på + deras barn bjöd mig på en hel weekend av öl-och vinprovning i Margaret River. Jag är så tacksam och ödmjuk inför deras generositet. Tack ännu en gång ❤

Jag njuter nu av de vackra bilderna och drömmer mig tillbaka. Vem vet, vi kanske någon gång står där på en av de vackra stränderna med sanden mellan tårna hänförd av allt det vackra.

Denna ständigt gnagande oro

Imorgon bär det av mot Doha och sedan vidare mot Perth. Just nu är jag så nervös att mitt normala tillstånd är konstant illamående. Jag önskar ofta att jag vore lite coolare, lite lugnare. Att jag kunde ta allt som det kommer, men nej tyvärr. Jag har oroat mig för denna resa ända sedan jag bokade den i augusti. Så lång tid och så mycket oro. Jag oroar mig för allt.

  • Att flygbiljetterna är fejk(inte ens det faktum att jag faktiskt loggat in på Qatar airways har lugnat mig)
  • Att jag ska missa tåget
  • Missa planet
  • Gå vilse på flygplatsen i Doha
  • Bli sjuk
  • Inte kunna göra mig förstådd
  • Att bagaget ska komma bort
  • Att jag glömmer passet
  • Toabesök på planen(Slipper helst)

När det gäller att hitta saker att oroa sig för är jag en mästare. Kul att vara bra på nåt liksom.

Idag är tanken att jag ska försöka hitta ett inre lugn. Detta kommer att ske genom att införskaffa de sista sakerna jag behöver ha med mig för att sedan gå igenom packningen x antal gånger. Efter det ska jag kramas massor med mina söner för att sedan dela någon god öl med Christofer under kvällen. Om allt blir som jag vill. Planer har alltför ofta en förmåga att gå i stöpet, allra helst när det finns sjuka barn med i bilden.

Jag kommer sakna dessa två. Elian med naturligtvis, men han är så svår att fånga på bild.

Oro till trots är jag obeskrivligt lycklig över att jag har möjlighet att göra denna resa. Något jag alltid ångrat är att jag inte reste mer innan jag skaffade barn, att göra denna resa känns lite som just det. Att resa innan barnen, fast efter. Om ni fattar.

Nu måste jag fylla på kaffekoppen och gå igenom packningen en gång till. En kan aldrig kolla för mycket.

Vägen till en akademisk utbildning

Nu har jag läst och blivit godkänd i fyra kurser på universitetsnivå.

Föga anade jag för några år sedan att mitt liv skulle ta denna vändning. I alldeles för många år gick jag omkring och kände mig misslyckad som inte fixat att ta studenten som alla andra ”normala” människor. Dessa år av destruktiva tankar och känslor var onödiga. Om jag kunde gå tillbaka och krama och mig själv och säga alla de där peppande orden jag hade behövt höra för att våga skulle jag. Men det går inte. I många år gick jag omkring och önskade att jag vore lite smartare, jag önskade att jag skulle ha det som krävdes för att fixa gymnasiebetygen. Längre än så tänkte jag inte eftersom tanken på att studera på högre nivå var främmande och otänkbar för mig. Det var för alla andra, men inte för mig.

När jag sedan fick nys om att en folkhögskola hade öppnat i Gävle sökte jag dit. Tre terminer tillbringade jag där innan jag äntligen hade mitt efterlängtade gymnasiebetyg. Under de tre terminerna lärde jag mig mycket om mig själv och jag insåg varför det inte fungerat att studera tidigare. Det var inte mig det var fel på, det var studieformen och en del andra saker som gjorde det svårt för mig. Med större självkänsla än på länge stod jag där i juni 2018 med en avklarad gymnasieexamen. Känslan var obeskrivlig, glädjen och lyckan. Jag var inte misslyckad.

Sommaren var en enda lång väntan på antagningsbesked från de högskolor/universitet jag sökt in på. Oron var påtaglig och jag var långt ifrån säker på att jag skulle komma in. När antagningsbeskedet sedan kom låg jag som reserv på mitt förstahandsval, men jag hade kommit in på en utbildning vid Karlstad Universitet. Jag tackade jag till den jag kommit in på och nu läser jag ”IT, affärssystem och projektledning”. Det är inte lätt alla gånger, men jag älskar verkligen livet som student. Det är stundvis stressigt och frustrerande, men mest av allt är det roligt. Jag suger åt mig kunskap som en svamp och äntligen efter alla dessa år börjar osäkerheten och alla destruktiva känslor att släppa. Jag är inte misslyckad och jag är smartare än jag trodde. Jag grämer mig inte längre över det jag inte fixade förr utan nu klappar jag mig själv på axeln och känner mig stolt över hur långt jag kommit.

I CAN DO IT!

2019 – året då jag blir 40

Jag är 39 i några månader till , men i mitt sinne har jag redan tagit steget över till 40 vilket känns helt ok. Jag har ingen som helst ångest över min ålder utan välkomnar den lika mycket som jag välkomnar allt roligt jag ska göra för att fira detta år. Det jag har inplanerat än så länge är resan till Australien. Ord kan inte beskriva hur mycket jag längtar tills denna resa.

Och idag fick jag mitt visum beviljat. Skönt att kunna checka av det på min inför-Australien-lista.

Något speciellt firande av min födelsedag i maj blir det inte, däremot drar vi iväg på en tvåveckors all-inclusive i sommar. Där ska vi fira att jag fyllt 40, Julian 10 och Anna-Lena 60.

Tredje och sista firandet av min 40-årsdag blir i höst då jag planerar att ha någon slags fest i någon slags lokal tillsammans med människor jag gillar.

39 dagar

Med enbart lite mer än 40 dagar kvar till avfärd mot Perth slog nervositeten ner hos mig som en bomb. Jag är inte nervös för flygresan i sig, även om jag kan få en del morbida tankar som att planet ska störta, bli kapat eller tas över av en suicid pilot.

Saker jag får ont i magen av däremot är:

  • Att snacka engelska. Det gör mig sjukt obekväm. Så jävla jobbigt och onödigt att känna så. Vill att den spärren ska släppa, men jag vet inte hur. Orden fastnar i halsen. Jag jobbar på det.
  • Att hitta på flygplatsen i Doha
  • Säkerhetskontrollen i Perth
  • Vänstertrafiken. Hur ska jag komma ihåg att kolla åt rätt håll då jag ska korsa vägar.

Naturligtvis har jag inte enbart oros känslor inför resan. Sådant jag ser framemot och är genuint lycklig över är:

  • Att kunna göra denna resa ensam. Utan barn och sambo. Det är min upplevelse.
  • Att få åka till Australien. Otroligt häftigt. Blir glad så fort jag tänker på det.
  • Att jag kommer vara på en plats där jag måste snacka engelska, Det skrämmer mig, ger mig magont, men är samtidigt något jag behöver och vill.
  • Att få en glimt av livet syrran & co lever där borta.

Är övertygad om att denna resa kommer göra att min längtan efter att bo utomlands några år ökar markant.

Ny mobil och dator

Denna vecka har jag blivit med nya tekniska prylar här hemma. Först beställdes en ny mobil, en Iphone denna gång(!!) och sedan köpte Christofer en ny dator till mig. Dels p g a att min gamla håller på att ge upp och dels för att han verkligen ville ge mig en ny. Jag känner mig otroligt tacksam, glad och ödmjuk inför det faktum att jag aldrig hade haft råd med denna dator själv nu.

Datorn är en Lenovo Yoga 520 och ja, den är lika smidig som den låter. Den går att vika på mitten och använda som surfplatta, givetvis touchskärm. Smidigt och bra! Tangentbordet är mjukt och bekvämt att skriva på och bildskärmens skärpa ska vi inte ens snacka om. Denna dator kommer att bli perfekt att använda för allt pluggande framöver. Övergången från gamla datorn till nya har gått exemplariskt. Och det ska ni veta är stort i min värld där, ingen förändring är enkel. Bytet av mobil har varit svårare. Jag har haft Sony experia i flera år nu så att byta till en Iphone är inte helt enkelt. Knappar sitter på fel sidan av mobilen och saker och ting fungerar annorlunda vilket gör mig frustrerad, men jag är nöjd med mobilen och jag kommer att vänja mig tids nog.

Nu kommer vi till mina tankar och nojor. Det enda jag kan tänka på nu är att jag ska spilla något på datorn eller mobilen. Att jag ska tappad dem i golvet/backen så att skärmarna spricker i tusen bitar. Imorgon ska jag jobba och redan nu ser jag hur mobilen glider ur fickan då jag sitter på toa. Kan med andra ord inte besöka toaletten på arbetet den närmsta tiden.

Det är inte lätt att uppgradera tekniken.

Dublin: Guinness, Ulysses, vattenkranar och lite till.

Vi har haft en fantastisk helg i Dublin som jag fann vara en väldigt mysig stad. Vi har promenerat massor, besökt museum och snubblat in på högläsning av James Joyce: Ulysses. Christofer läste, men jag avstod(vågade faktiskt inte ta klivit ur min trygga bubbla). Utöver det har vi ätit god mat och druckit åtskilliga goda öl, många stouts och en och annan IPA. En helg i min anda helt enkelt. Jag har varit förvirrad p g a vänstertrafiken och har flertalet gånger tackat Irland för dess smarta drag att skriva åt vilket håll en ska titta vid övergångsställena.

IMG_20180219_085147.jpg

IMG_20180219_085317.jpgIMG_20180219_204504.jpg

I fredags flanerade jag runt och tittade mig omkring. Hittade en väldigt fin park, St Stephens Green, där jag strosade en lång stund. Det är en befriande och härlig känsla att känna lugnet och inte ha någon tid att passa. Tankade massor av energi.

 

St Stephens Green

En sak i detta land som förbryllade mig och som jag verkligen inte förstår är att vattenkranarna alltför ofta är uppdelade i varmt och kallt vatten. Såg ytterst få som faktiskt hade gemensam kran(dock fortfarande skilda temperaturvred). Vad är meningen med detta? Jag finner ingen logik i det, ska en tvätta händerna i antingen kallt eller varmt vatten eller ska en flytta händerna snabbt mellan varmt och kallt(vilket förövrigt är osmidigt som tusan). Jag är glad att duschen var tämligen normal även då jag bråkade med temperaturen och fick skruva än hit och än dit då även den givetvis hade två reglage. Fick i alla fall kallt och varmt vatten ur samma duschmunstycke så jag antar att jag borde sluta klaga…

IMG_20180219_084857.jpg

_20180219_212841.JPG

Amsterdam

Efter en otroligt lyckad helg i Amsterdam är vi nu hemma igen. Vi hade det fantastiskt på så många vis. Att enbart kunna strosa runt och ta dagen som den kommer är underbart. Att ha så mycket tid för varandra fick mig att bli förälskad på nytt. Vi njöt till fullo. Middagen på fredagen intogs på en restaurang vid namn Lastage. Maten var fantastisk och vi smakade sådant vi aldrig ätit förut. Vi lämnade stället mätta, belåtna och väldigt nöjda. Rekommenderar den skarpt!

Vackra Amsterdam

DSC_1359.JPG_20171122_081717.JPGDSC_1278.JPGDSC_1362.JPG

Ölen kändes… passande.

Då jag tittar på alla foton jag tagit under denna helg är det, förutom många på vackra Amsterdam, nästintill bara selfies. Jag gillar att ta selfies och om en tänker på det faktum att endast 1/10 blir bra så har jag egentligen inte tagit så många. Brukar fotografera Christofer rätt mycket då vi gör något tillsammans, men denna gång är korten allt för få. Dock kom jag ihåg att ta ett vid detta speciella tillfälle:

DSC_1366.JPG

Vid inköp av Genever

Att helgen skulle bli såhär fantastisk trots att vi flög dit med olika plan hade jag inte trott. Det gick riktigt bra att resa själv, och ska jag vara ärlig var det rätt skönt. Dessutom är jag stolt  över mig själv. Jag kan om jag vill och världen är inte så farlig.

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: