Den välbehövliga semestern inleds nu

Semestern är här. Ångesten kvar, men lättnaden över att inte behöva arbeta mer denna sommar gör det betydligt lättare i bröstet. Jag kan andas igen. Nu ska jag vila, umgås med Christofer och grabbarna, städa(om jag orkar), förbereda mig inför höstens studier, lyssna på feministiska poddar, fundera på hur vi bäst störtar patriarkatet, hur vi ser till att få en vänsterregering i höst, äta gott och försöka att inte göra slut på vinflaskorna Christofer vann i lotteriet på jobbet idag.

Eller, vem försöker jag lura förresten, vinet går förmodligen åt.

Semestern kan med andra ord bli rätt bra.

Inleder den första semesterkvällen med film, chips och bubbel så fort barnen lagt sig. Imorgon blir det en sväng ut till havet och kanske en bit mat på Huseliiharen. Vi tar helgen som den kommer och det känns rätt bra.

Nästa vecka väntar ett välbehövligt dygn på Högbo Brukshotell med två av mina systrar, varav den ena får vistelsen 40-års present. Ska bli mysigt att fira henne där. Den andra systern, beingpetra, kommer hit från Perth där hon för tillfället bor. Och nej, hon kommer inte enbart för att spendera ett dygn i Högbo, hon ska tydligen träffa andra med, vänner, fler familjemedlemmar, vara i sommarstugan, njuta av den svenska sommaren(tydligen är det kallt i Perth  nu) o s v. Hursomhelst känns det roligt att hon kommer hit.

Och det känns väldigt bra att få spendera ett dygn med två av mina systrar. Tyvärr kunde inte alla haka på och det känns tråkigt, men samtidigt lite som livet är.

Nu är ska vi ta tag i nattningen av minstingen för jag känner att chipssuget vuxit sig större och jag vill verkligen inte dela med mig av chipsen.

pmds, ptsd och all jävla ångest

De senaste veckorna har jag genomlidit många tillfällen med extrem ångest. Det har varit på nivån ”jag orkar inte leva längre även då jag vill”. Jag har gråtit och avskytt mig själv djupare än jag trodde var möjligt. Allt känns som ett bakslag och stundvis vet jag inte hur jag ska orka med någonting.

Jag har känt mig totalt värdelös som människa och det enda jag gör är att be om ursäkt för mitt existerande. Dessutom är jag en pina för familjen  då jag mår så här eftersom jag blir så otrevlig. Ena stunden vill jag att C ska lämna mig och i nästa krama mig. Sjuka känslor, så tröttsamma och krävande.

Orsaken?

Jag vet inte riktigt, men släng in pmds, ptsd och många slitsamma arbetstimmar på ett äldreboende så finns svaret förmodligen där.

Nu ska jag kontakta läkaren och se om jag behöver öka dosen av Ecitalopram eller om jag helt enkelt ska må så här för jävligt. Känns iaf bättre om pmds:en är under kontroll.

Värre är det med min ptsd den lever sitt eget liv och just nu får den mig att känna mig som ingenting. Många gånger känns det så jävla orättvist att det är jag som fortfarande lider efter åren med en allt annat än bra människa. Alla hårda ord, alla slag, alla gånger han berättade för mig hur betydelselös jag är, hur ful och tjock jag är. Alla de stunderna han skrattade åt mig för att jag gick på ett löjligt sätt, för att mina fötter var fula och för att jag inte var vältränad nog bränner inom mig än idag och jag avskyr det. Avskyr att det kan kännas så här.

Det är rätt lätt att hålla masken och ge skenet av ett bra mående utåt, jag har blivit lite av en expert på just det. Att skratta och låta allt verka fint medan jag inombords går sönder.

Livet måste vända nu.

IT, projektledning och affärssystem

Efter många dagars grubblande har jag slutligen bestämt mig för att jag i höst ska börja läsa programmet ”IT, projektledning och affärssystem”. Planen först var att stå kvar som reserv på ”Informatik med inriktning systemutveckling”, men efter att ha jämfört programmen ytterligare kändes den första snäppet roligare. Så nu ska jag studera vid Karlstads universitet, fast på distans givetvis. Vi har inga planer på att flytta till Värmland, vad jag vet.

Nu är ansökan om studiemedel inskickad till CSN och allt känns rätt skönt faktiskt. Insåg även att höstterminen sträcker sig ända in i januari vilket innebär att jag inte måste jobba under jul. Nu kommer jag troligtvis jobba lite i alla fall, men att det inte är ett måste känns väldigt bra.

Snart är jobbsommaren över, endast 6 arbetspass kvar, och sedan väntar tre veckor av ledighet innan studierna drar igång. Detta känns riktigt bra. Och sjukt nervöst.

Heja mig och allt sådant där!

Sommar, jobb och oro inför studier.

Då jag klev på mitt första arbetspass i juni denna sommar gjorde jag det med magont och ångestkänslor. På något sätt kändes det som att jag kastades tillbaka flera år i tiden och mitt mående blev därefter. Ganska fort insåg jag att det ändå var rätt kul att jobba, träffa kollegor och gamlingarna. Veckorna som passerat har jag skrattat, slitit, svettats enorma mängder och stundvis känt hur tålamodet trutit. Jag har irriterat mig på höga ljudnivåer och folks sätt att avbryta och sällan lyssna.

Jag har inte vantrivts på det vis jag trodde, men nu räcker det. Nu har jag i mitt sinne jobbat klart. Dessa veckor på arbetsplatsen har ännu en gång fått mig att inse hur lite jag vill fortsätta arbeta inom vården. Jag är färdig med den biten av bit liv.

Nu kommer vi till tankarna och funderingarna angående fortsatta studier. Jag har kommit in på ett universitet, men istället för att glädjas åt det har jag ångest och oro i kroppen. Jag är inte säker på att jag kommer klara av detta, att jag har det som krävs för studier på högre nivå, att jag kommer att lyckas. Just nu kämpar jag med destruktiva tankar som påpekar hur allt kommer sluta i ett enda stort misslyckande. Hur jag om några månader eller nåt år kommer tvingas tillbaka till ett arbete jag ej trivs med för att fortsätta på en bana jag nu ogillar skarpt.

Denna ständiga oro förtar så mycket av den lycka jag känner inför studierna. Är det så här livet skall vara alltså? En bergochdalbana av känslor.

Kvinnan, projektledarskapet och mammarollen.

Varför är det nästan alltid vi kvinnor som tar på oss rollen som projektledare inom familjen? Det är vi kvinnor som organiserar och styr. Vi kvinnor som vet när barnen ska ha gympakläder med sig, när det är utflykt och när studiedagar och planeringsdagar infaller. Det är vi kvinnor som oftast har koll på vad som finns hemma i kyl och frys, vad vi kan äta till middag och när vi egentligen städade hemma senast. Behöver vi tvätta? Dammsuga? Dammtorka? Plocka undan saker? Vi registrerar sådant per automatik, en man? Not so much.

Om jag generaliserar? Givetvis, men det innebär inte att jag har fel. Däremot finns det inget som säger att män inte kan projektleda och ha koll på saker. Enligt mig är det enbart på grund av bekvämlighet. Varför ta ansvar och göra något som ändå bli gjort. Ibland ser jag män som ett gäng jättebebisar som inte klarar av någonting utan en kvinna vid sin sida. Det är så jävla tragiskt. Ännu värre är att vi är så många kvinnor som accepterar detta beteende hos våra män. Vi låter dem hållas. Vi fixar och planerar, styr och ställer. När de säger att de inte vet vad som ska göras eller att det ska städas skrattar vi bort det och säger ”typiskt män”. Vadå typiskt män? Män har ögon att se med precis som kvinnor. Skillnaden är att de medvetet väljer att blunda för det som skall göras för det blir gjort ändå. Vi curlar våra män. Vi går in i någon slags mammaroll och ser till att livet ska vara så lätt som möjligt för dem med den negativa effekten att vi själva blir sönderstressade och trötta. Hur skönt vore det inte att lämna över ansvaret, släppa tankarna på vem av barnen som ska ha matsäck eller gympakläder med sig och bara veta att ens partner fixar det ändå.

Så vad kan vi kvinnor göra? Vi måste ta ett steg tillbaka och helt enkelt inte göra allt hela tiden och ni MÄN, ni måste SKÄRPA TILL ER! Ta ansvar, ha koll på saker som sker, barnens aktiviteter och skolscheman, när det behövs städas och vad fattas egentligen i kylen. Gör saker på eget initiativ.

Inte alla män och bla bla bla intresserar mig föga. Ni är säkert många män som fixar och donar hemma, men ni är knappast i majoritet. För att vi ska nå ett jämställt samhälle krävs en förändring av detta beteende hos alla män. För en förändring måste ske, vi kvinnor ska för fasiken inte behöva vara mammor till våra män.

Från Brunnsvik och vidare

November 2016, samma dag jag skulle tillbaka till jobbet, efter ett år och åtta månader hemma, skickade jag in ansökan till Brunnsvik folkhögskola. Kände mig smått desperat av ångest inför att behöva fortsätta arbeta på samma arbetsplats som innan Herman föddes. Veckorna gick och då jag sedan fick besked att jag kommit in öppnades en helt ny värld för mig.

Under tiden på Brunnsvik har min självkänsla stärkts. Tillsammans med mentorerna och alla andra deltagare har jag utvecklats enormt. Jag tror mer på mig själv nu och jag ger inte upp utan att ha försökt. Jag gör mitt bästa. Jag har många gånger varit för hård mot mig själv, jag vill klara av allt till perfektion, men det är något jag försöker släppa. Ibland i alla fall. Jag känner mig inte längre som världens okunnigaste person. Jag är smartare än jag trodde, men inte så smart som jag vill vara. Jag bär med mig väldigt mycket fint från de tre terminer jag gick där, mest av allt kommer jag sakna gemenskapen. Känslan av att kunna vara sig själv till fullo och ändå passa in. Det är en härlig känsla.

Jag kommer sakna detta ställe, men nu är det dags för nästa äventyr.

Igår fick jag bekräftat att jag verkligen är behörig till de universitetsprogram jag sökt till hösten. Detta är för mig sjukt stort. Jag har tagit mig längre än jag någonsin trodde. Äntligen har jag det som krävs för att kunna läsa på högskola eller universitet. Jag finner inga ord, vet enbart att jag är utomordentligt stolt över mig själv. Nu väntar några veckor av ovisshet och ångest innan antagningsbeskedet kommer och jag får klart för mig vad jag ska göra i höst och möjligtvis tre år framåt. Heja mig!

 

 

 

 

Ny mobil och dator

Denna vecka har jag blivit med nya tekniska prylar här hemma. Först beställdes en ny mobil, en Iphone denna gång(!!) och sedan köpte Christofer en ny dator till mig. Dels p g a att min gamla håller på att ge upp och dels för att han verkligen ville ge mig en ny. Jag känner mig otroligt tacksam, glad och ödmjuk inför det faktum att jag aldrig hade haft råd med denna dator själv nu.

Datorn är en Lenovo Yoga 520 och ja, den är lika smidig som den låter. Den går att vika på mitten och använda som surfplatta, givetvis touchskärm. Smidigt och bra! Tangentbordet är mjukt och bekvämt att skriva på och bildskärmens skärpa ska vi inte ens snacka om. Denna dator kommer att bli perfekt att använda för allt pluggande framöver. Övergången från gamla datorn till nya har gått exemplariskt. Och det ska ni veta är stort i min värld där, ingen förändring är enkel. Bytet av mobil har varit svårare. Jag har haft Sony experia i flera år nu så att byta till en Iphone är inte helt enkelt. Knappar sitter på fel sidan av mobilen och saker och ting fungerar annorlunda vilket gör mig frustrerad, men jag är nöjd med mobilen och jag kommer att vänja mig tids nog.

Nu kommer vi till mina tankar och nojor. Det enda jag kan tänka på nu är att jag ska spilla något på datorn eller mobilen. Att jag ska tappad dem i golvet/backen så att skärmarna spricker i tusen bitar. Imorgon ska jag jobba och redan nu ser jag hur mobilen glider ur fickan då jag sitter på toa. Kan med andra ord inte besöka toaletten på arbetet den närmsta tiden.

Det är inte lätt att uppgradera tekniken.