Det bor en rasist i oss alla!

Jag föddes för 41 år sedan i en vit familj, inte visste jag att det innebar privilegier andra människor bara kan drömma om. Nu vet jag. Min hudfärg skapar aldrig rädsla hos mig. Jag är vit. Jag kan gå genom samhället utan att kolla mig över axeln. Visst finns det andra saker jag som kvinna är rädd för, men aldrig p g a min hudfärg. Min hudfärg är inte ett problem och kommer aldrig vara ett problem. Jag har aldrig varit rädd för polisen. Jag kommer aldrig vara det heller, inte p g a min hudfärg. Det är så mycket jag, som vit, aldrig någonsin behöver reflektera över.

Under mina år i livet har jag varit fördomsfull och jag har uttalat mig rasistiskt på grund av både okunskap och ignorans. Jag har garanterat gjort människor arga och besvikna även då jag inte förstått det. Jag har under mina tidiga år, då jag var under 18, haft sådant brist på omdöme att jag spelat kortspel med rasistiskt namn(ni som vet ni vet) jag använde n-ordet lite hursomhelst utan någon som helst tanke att det skulle kunna ligga något annat än färgen svart bakom. Jag fattade inte. Jag hade vänner som försökte upplysa mig då jag var 16, men jag var inte vidare intresserad. Jag ville inte ta åt mig kritiken, jag ville inte höra att något jag sa och gjorde var en del av problemet, att det var rasistiskt. Herregud, jag hade en pojkvän från ett annat land. Hur kunde jag då vara rasist? När jag tänker tillbaka och inser hur jag resonerade blir jag besviken på mig själv.

Men jag mognade, jag upplyste mig själv om rasism, jag vaknade upp till slut och insåg att jag är vit således är jag en del av problemet liksom alla vita är det. Vi föds in i det utan att fråga. Även då vi inte bett om det matas vi med idén om att vi är bättre än svarta människor. Varför skulle vi vara bättre? Det enda som skiljer oss åt förutom pigmentet är att vi vita är privilegierade dårar som inte fattar hur privilegierade vi är.

Jag har haft många tankar om detta de senaste åren, tankar som funnits där, men som jag tidvis inte lagt någon energi på eftersom jag lever i min lilla vita privilegierade bubbla där jag kan leva ett gott liv utan att ta ställning till nåt. Men enough is enough! Jag har vandrat vägen mot ett aktivare antirasistiskt liv länge, nu är det dags för mig att rannsaka mig själv, lära mig vilka fel jag gör och vad jag kan göra bättre. Jag är övertygad om att det finns saker jag gör och säger som är rasistiskt utan att jag ens reflekterar över det. Det är dags att ta tag i detta nu. Jag kan inte säga mig vara vänsterfeminist utan att vara antirasist. Antirasist på riktigt, en som tar ställning, säger ifrån, syns och hörs.

Jag föreslår att alla hoppar på detta tåg av medvetenhet, det är vår skyldighet som vita att ordna upp saker. Det var ändå vi som ställde till allt från första början.

Så ta reda på saker, följ aktivister, lyssna, läs, granska och ta in, men begär inte att svarta människor ska upplysa dig! Det är inte deras skyldighet! Det är din skyldighet!

All lives matter kommer inte gälla förrän BLACK LIVES MATTER!

Vem får ta plats i ett kroppspositivt forum?

Såg en tråd där en person undrar om hen, som är normsmal och inte kämpar med träning, får säga att hen är väldigt nöjd med sin kropp eller om det är osympatiskt. Mina tankar om detta är att naturligtvis får du säga att du är nöjd. Kul för dig liksom. Grattis till det! Att människor tycker om sig själva och mår bra är aldrig fel.

Problemet är inte att normsmala människor utan bristningar och åderbråck är nöjda eller att de framhäver det. Problemet i samhället är att normen för det som är fint är en normsmal kropp utan åderbråck och bristningar. Kroppspositivet för mig handlar inte om att det enbart är tjocka människor som får synas utan det handlar om att jag vill se ett samhälle där kroppen inte värderas. Där vi är som vi är smala, tjocka, korta, långa, ljusa, mörka, håriga, med eller utan bristningar och åderbråck. För mig är det viktigt att inkludera alla kroppstyper, men inte framhäva någon av dem. Likväl som jag är nöjd över min smala fasta kropp ska jag kunna vara det över min tjocka sladdriga. Vi måste få ett samhälle där vi inte värderar varandra utifrån det ytliga.

Sedan är det rimligt att en normsmal kropp lämnar företräde till en tjock person i så kallade kroppspositiva forum då snacket handlar om det stigma att vara fet medför. Även om du gjort en kroppsresa från väldigt smal till normal+ har du ändå inte upplevt samma stigma som en 46+ sizer. Sedan kan du naturligtvis ha dina upplevelser av att din kropp förändrats med allt vad det innebär, det tar ingen ifrån dig.

Jag har gjort resan från extremt underviktig till smått överviktig. Visst påpekade folk att jag var smal då det var som värst. Jag fick en och annan gliring och frågor om jag hade anorexia. Källan till min låga vikt var ett oerhört destruktivt förhållande. När jag sedan började må bra och äta igen så ökade jag i vikt. Senaste åren har jag ökat p g a ålder I guess. Nåt hände efter 39 liksom och det är helt ok. Trots min ökande vikt har jag absolut inte upplevt diskriminering på samma vis som en fet person så jag stöttar den kroppspositiva kampen, men jag backar och lämnar företräde till dem som vet hur det är.

Nu finns det garanterat nån som sitter hemma och argt hävdar att ingen kan definiera vem som är tjock eller fet, men jo det går och är du det så vet du. Tjock är ingen känsla, att känna sig tjock innebär inte att du är det.

Slutligen vill jag säga att kroppspositivitet ska inkludera alla former av kroppar för det handlar ju om att vara positiv inför den kropp man har oavsett hur den ser ut.

Varför jag är feminist

Gårdagens skriverier om en känd man som betalat för att begå ett övergrepp på en kvinna har gjort mig så arg att jag känner ett behov av att spotta ur mig denna ilska i ett inlägg om varför jag är feminist. Radikal feminist om ni så vill.

Orsakerna till att jag danats till en radikal feminist är många, vilka tog sin start redan under barndomens år då jag inte visste mycket alls om nåt. Hursomhelst här kommer en punktlista utan inbördes ordning med orsaker till varför jag är feminist:

  • MÄN

Nej, listan blev inte längre än så. Oavsett om jag skulle skriva ner alla saker som danat mig är den gemensamma nämnaren alltid MÄN. Det är allt från skillnader i samhället som kan tes banala till hemska saker män har gjort mot mig. Det är mitt agerande som projektledare, det är tjatsex i tidigare relationer, det är härskarteknik och fördomar om min sexualitet. Det är äganderätt och kränkningar. Det är synen på min kropp, på din kropp. Det är ansvarsförskjutningen i hem och relation. Det är uppmärksamhet och intresse. Det är det absurda i att en hårig manskropp ses som normativ medan en hårig kvinnokropp är något fel, fult och äckligt. Det är att män kan betala för att begå övergrepp mot oss. De kan använda oss som de vill och sedan skämta om det med sina polare. Det är det faktum att en man kan ta plats, vara högljudd men en kvinna som är likadan är något att förakta. Det är löneskillnader på arbetsmarknaden. Det är att vi kvinnor klär oss, sminkar oss, fixar naglar och hår, tränar, bantar, svälter oss för att det mansdominerade samhället säger åt oss att göra det. Det är det sjuka att alla ska vilja vara smala. Det är mäns åsikter om huruvida kort hår är kvinnligt eller inte.

Det är det jävla faktum att jag som kvinna helst hela tiden ska vara så knullbar som möjligt så att jag alltid är attraktiv på marknaden. Det är det att hela min existens går ut på att behaga mannen.

Jag pekar ut alla och ingen med detta. Tar du åt dig är du förmodligen en kränkt man, en Jordan Peterson anhängare eller totalt manipulerad av patriarkatet.

Jag gillar verkligen inte män.

Ett år av saknad, mamma❤️

Det fanns så mycket jag vill säga, men det blev aldrig tid för det. Det fanns så mycket jag ville fråga och nu går det inte. Det är overkligt att ledas in i det liv som blir efter en mammas död. Alla känslor som samlats under många år exploderar ut i kroppen och stundvis är det svårt att skilja dem åt. Allt som borde sagt och gjorts sköljer över en och det är svårt att andas. Nu har det gått ett år sedan du försvann och fortfarande finns det dagar då jag tänker ”det ska jag berätta för mamma”.

Saknar dig ❤️

Mamma till vänster och hennes syster Ritva till höger. De följdes åt, som ler och långhalm, genom livet.

Mamma som jag minns henne innan 2014

Ljud jag inte klarar av

De senaste månaderna har jag mer och mer fått klart för mig hur mycket jag ogillar många ljud vi människor står för. Det finns ljud som gör mig så frustrerad att jag vill skrika och kasta nåt i väggen. Det kryper inom mig. Jag har alltid stört mig på ljud av olika slag, men det har blivit värre med åren. Jag förstår inte varför vi människor måste låta så mycket. Ibland drömmer jag om att bo själv i ett hem där ingen/inget stör mig. I ett hem där de enda jobbiga ljuden är de jag själv står för. Det är inte lätt att leva med mig, det vet jag, men jag vore en mycket behagligare människa att vistas runt om inte alla störde mig nåt så djävulskt.

Jag ogillar till den grad att jag faktiskt avskyr de ljud som uppstår när någon:

  • Borstar tänderna
  • Sväljer
  • Smaskar(ibland räcker det att någon tuggar)
  • Snyter sig
  • Klipper naglarna
  • Harklar sig
  • Knäcker knogarna
  • Drar med en kniv på tallrikar(ni som minns: dra med nageln på svarta tavlan)
  • Andas(ja jag vet, men ibland andas folk väldigt högt)

Livet som det är nu

Till och från överrumplas jag av sådana starka känslor av att vara instängd att jag för stunden får svårt att andas. Jag skulle inte kalla känslorna klaustrofobiska då det är ett alldeles för starkt begrepp, men de är tillräckligt starka för att mitt inre ska bli upprört. Även då jag trivs bäst att vara hemma i lugnet tycker jag inte om förändringen som sker i världen nu. Jag vill kanske inte resa mycket, men jag vill kunna åka till Sverige närhelst jag känner för det. Jag känner mig mer avskärmad från Elian som det är nu. Det är jobbigt, men när jag tänker på alla liv som detta virus tagit inser jag att jag, än så länge, inte har nåt att klaga på. Vi mår bra och vi har varandra.

I mångt och mycket är jag inte anmärkningsvärt påverkad av det som sker p g a Covid_19. Mitt liv fortsätter ungefär som vanligt. Den stora skillnaden är att Julian har sin undervisning hemma eftersom skolorna här i Nederländerna har stängt nu. Detta innebär att vi har lagt upp ett schema för vardagarna så att vi inte faller in i någon slags ”falsk lov-tillvaro” där vi är uppe alldeles för sent och sedan går omkring med semesterhjärna varje dag. Nej, nej, nej, här krävs rutiner och strategi om saker och ting ska fungera på ett bra sätt. Veckan som gått har varit den första med distansundervisning för Julian och det har fungerat bra. Han har fått schema med vad han ska göra varje dag och han har inplanerade möten med sin lärare. Positivt med att ha honom hemma är att jag häromdagen kunde tjuvlyssna lite då han hade högläsning. Det lät så bra(enligt mig), jag fattade inget, men men… Han verkar trivas väldigt bra med undervisning på detta vis och fick han bestämma själv skulle han troligtvis fortsätta med denna typ av undervisning för jämnan. Han vill mest vara hemma vår tioåring, lite som sin mamma.

Christofer har under den senaste veckan varit väldigt förkyld, han är mycket piggare nu, men han håller sig enbart på hemmaplan för säkerhets skull. Det har inte funnits några indikationer på att han skulle ha drabbats av Covid_19, men med tanke på att symptomen för detta virus kan te sig lite olika vill vi inte chansa. Tiden att lära känna grannar och umgås är inte nu precis. Inte heller är tiden att få besök nu. Tyvärr fick barnens farmor, som skulle ha varit här nu, ställa in sitt besök p g a rådande omständigheter. Så jäkla tråkigt, vi hade sett framemot hennes besök väldigt mycket. Det ser inte ljusare ut för Sara & co som enligt alla planer skulle komma i början på april. Vi vill så gärna ha besök, men det får vänta. Viktigast nu är att förhindra spridning av detta virus som dödat så många människor världen runt.

Nu är det dags att fixa i ordning söndagens mysfrukost för sedan väntar en dag med massor av plugg. Ska göra ett tappert försök att komma ikapp med alla uppgifter. Önskar mig själv lycka till med viss skepsis.

Uteplats utan tak i ett regnigt land

För första gången sedan barnsben bor jag i ett hus(radhus) med ”trädgård” eller ja, en liten baksida med en gräsplätt och stenplattor. Det är inte stort, men det finns plats för cyklar, utemöbler, grill och leksaker till Herman. Allt vi behöver. Häromdagen var en trädgårdsmästare här och fixade så nu ser det inte lika vildvuxet ut. Ska idag, om vädret inte innebär spöregn, sitta ute och plugga en stund. På tal om regn och uteplatser här så verkar Holländarna inte vidare brydda av regn då jag än så länge inte sett en enda uteplats med tak(!?). Vi däremot vill inte alls sitta i regn och käka nygrillat i sommar så vi ska försöka hitta nåt tak att sätta över utemöblerna. Det måste vara något som går att förankra väl för satans så det blåser här. Ibland då Herman och jag är ute och går måste jag hålla honom hårt i handen så han inte tappar balansen och blåser omkull. Inte som i Gävle precis, även då det kan blåsa rejält även där.

Funderar just nu på vilka leksaker vi ska köpa till Herman, om han ska få en liten sandlåda och kanske en minipool. Det fanns en studsmatta här, men den fraktade de bort innan vi flyttade in. Vi vill inte ha några brutna ben.

Herman pratar om att gräva hål i gräset vilket får mig att minnas alla ”skatter” vi grävde ner i gräsmattan under barndomens år i Robban. Undrar om någon någonsin hittade dem. Om det inte vore väldigt suspekt skulle jag gärna åka dit och kolla.

Nu är det dags att göra lite nytta denna söndag, som att tvätta och plugga.

Internaliserat kvinnohat

Internalisering innebär att en person införlivar andras värderingar, tankar och samhällsnormer i sin egen identitet. Internaliserat kvinnohat är när en kvinna införlivar samhällets sexistiska och kvinnofientliga inställning i sin egen person och andra kvinnor runt sig. Detta kan leda till att kvinnor, ofta omedvetet, agerar enligt dessa föreställningar vilket i sin tur leder till att hon motvilligt blir delaktig i upprätthållandet av patriarkatets könsnormer.

Sexism mot kvinnor innebär att vi nedvärderas, förminskas och sexualiseras. Förväntningar på hur en kvinna bör vara och inte bör vara är många. Vi kvinnor skammas ständigt. Vi skammas för hur vi går klädda, för vår kroppsform, för vårt beteende. Vi skammas för att vi fiser, rapar och knullar. En fin flicka fiser inte, en bra kvinna vill knulla, men ska inte bete sig eller se ut som en ”hora”. Vi ska vara naturliga, men snygga och knullbara… enligt männens definition. Dock inte för knullbar, inte för lättklädd, inte för billig… Vi kvinnor måste kunna gå klädda hur vi vill utan att någon, vare sig kvinna eller man, utvärderar eller dömer oss. Vi ska inte värderas utifrån vårt klädval. Vi ska kunna exponera våra kroppar på det sätt vi vill utan att någon ska kalla oss billiga.

Patriarkatets syn på kvinnor är något vi vuxit upp med, men nu är det dags att göra slut. Vi tror att vi gör saker för vår egen skull, men vi gör det för att patriarkatet lärt oss vad som är bra eller dåligt, vad som är fint och fult. Vi rakar oss, sminkar oss, fixar naglar och hår o s v. Jag skammar inte kvinnor som gör det, för även jag gör det, men vi måste vara ärliga mot oss själva och inse att utan mäns inflytande på vår existens hade normen att vara tillfixad, rakad och ”fin” inte funnits.

Det är på tiden att vi kvinnor slutar se ner på andra kvinnor, vi måste sluta gå patriarkatets ärende, sluta skamma våra medsystrar. Det är vi kvinnor tillsammans som måste kämpa för ett bättre och tryggare samhälle där vi inte blir dömda utifrån männens normer. Nu är tiden då vi bör skapa våra egna normer som gynnar kvinnor av alla olika slag, tillsammans är vi starka.

Låt en kvinna leva!

Image result for venus symbol

Att bo i olika länder

Det är svårt och stundvis outhärdligt jobbigt att inte bo i samma land som sitt barn. Hela mitt inre är ett virrvarr av känslor i denna stund. Jag är så otroligt lycklig för att jag under några dagar fått rå om min Elian. Jag har fått krama honom, se honom och prata med honom. Jag älskar det och som jag älskar att han fortfarande vill krama mig. Han är på alla sätt så fin, min älskade förstfödde.

Men… nu har han åkt. Igår hoppade han på planet tillbaka till Sverige där han bor och har sitt liv. Och här sitter jag och vill ha honom kvar hos oss. Jag vill att han ska bo här, vara en del av vårt liv här, en del av vår vardag. Jag förstår varför han valde att bo kvar i Sverige och jag accepterar det, men jag har svårt att förlika mig med att det innebär att vi måste vara utan varandra. Nästa steg i denna process är att jag måste inse att han faktiskt fyller 18 i år. Hur är det ens möjligt? I min värld var han nyss i denna ålder och inte alls nära vuxenlivet:

No photo description available.

Nu är han hemma hos sin pappa igen och jag har så smått börjat planera nästa resa hit för honom. Tur ändå att Nederländerna inte ligger så långt från Sverige.

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: