Ibland undrar jag om du någonsin tänker på mig?

Ibland är det svårt att förstå att det redan passerat tio år. Då och då funderar jag på hur mitt liv och hur vårt liv sett ut idag om allt inte blivit som det blev. Hade jag gjort samma val? Dina kloka råd och tankar kanske hade fått in mig på en annan bana. Det är sådant jag aldrig kommer att veta. Under alla dessa år har jag saknat vår vänskap. Hur du känner har jag ingen aning om. Vi försvann för varandra. Stunderna är många då tanken snuddat vid mig, tanken att vi kunde ha löst allt, men åren kom och gick och avståndet växte sig allt större. Våra liv förändrades och det som först kändes möjligt blev omöjligt. Jag var osäker och rädd, jag är det än idag. Den styrkan jag skulle behöva för att kontakta dig besitter jag inte.

Under dessa år som gått har vi endast stött på varandra ett par gånger. Märkligt hur en kan bo i samma stad och ändå aldrig träffas. Det är fullt möjligt att jag aldrig kommer se dig igen, vi vistas inte i samma stadsdel och vi har inga gemensamma vänner längre. Det gör det hela lite lättare.

Jag är idag fullt medveten om vad jag gjorde fel, att jag gjorde fel. Hur jag svek dig. Saker jag sa och hur jag feltolkade ett och annat, men inget har någon betydelse nu längre. I många avseenden var jag omogen och totalt oförstående och det skäms jag för, jag är inte den personen längre. Jag är äldre och livet som passerar har satt sina spår hos mig. Många är stunderna då jag saknat våra samtal och alla dagar vi tillbringade tillsammans. Jag älskade det vi hade, men tyvärr förstod jag det alltför sent.

En gång skrev jag en sång till dig. Minns du?

Taste of wine™

I’m sorry but you got me

paralysed for a while

I’m sorry you found a way

to make me cry

But with all this anger

I’m getting confused

and if we don’t believe

I’m losing you

She fills me up

like the bitter taste of wine

I know her soul

as she knows mine

maybe she could take me to see further

to feel I believe I still need her…

Jag är så jävla trött på män

Ja, du läste rätt. Jag är trött på män.

Och inte lite trött på dem, jag är jävligt trött. Jag är trött på män och deras åsikter. Jag är trött på att män tar plats överallt. Jag är trött på män som inte inser när de gjort fel. Jag är trött på män som spelar martyrer och vänder allt till hur synd det är om dem.

Jag är trött på män som ska förklara för mig hur allt ligger till. Jag är trött på män som tar för sig av våra kroppar utan att ens förstå vad samtycke är. Jag är trött på män som skriker ”INTE ALLA MÄN” så fort en kvinna yttrar en feministisk åsikt. Jag är trött på män som kontrar med ”men jag har minsann blivit tafsad på av en kvinna”. Buhu synd om dig!

Jag är trött på män som tror att de är nån jävla gudagåva som förgyller kvinnors liv. Jag är trött på män som utnyttjar.

Jag är trött på män som inte kan ta ansvar. Jag är trött på män som inte delar på ansvaret hemma utan låter sin kvinna projektleda allt. Jag är trött på män och deras egoism. Jag är trött på män och deras beteende.

Jag är trött på att existera i skymundan.

LÅT EN KVINNA LEVA!

Kroppsacceptans

Jag har vid upprepade tillfällen fått kommentarer som ”Du verkar inte bry dig om att du gått upp i vikt” och ”Du var så smal när vi sågs första gången”  eller ”Du bantar aldrig”.

  1. Jo, jag bryr mig om att jag har gått upp i vikt. Jag bryr mig för att samhället så tydligt bryr sig. Själv gör jag det jag kan för att acceptera mig själv som jag är, med viktuppgång och allt. Jag vill vara nöjd med mig själv, men det är svårt.
  2. Ja, jag var smalare förr. Jag var även fast i ett självdestruktivt beteende med psykisk ohälsa efter en allt annat än bra relation. Under den tiden åt jag lite, rökte mycket och var sjukt olycklig. Jag var även yngre och med åldern ökar kroppskilona lättare, även sköldkörtelrubbningar gör sitt.
  3. Nej, jag bantar aldrig. Under hela min uppväxt var det ofta tal om bantning och dieter av olika slag. Jag minns tydligt en gång då jag tagit en extra portion efterrätt och en person i min närhet utbrast: ”Ska du verkligen äta mer. Du kan bli tjock.” Dessa ord satte så djupa spår i mig att jag många år efter den incidenten hade svårt att ta påfyllning utan att få dåligt samvete.

Efter år av självhat och upprepade försök att älska min kropp har jag kommit fram till att jag inte behöver älska den. Istället försöker jag acceptera den som den är eftersom det är den kropp jag har. Jag försöker att inte bry mig så mycket om hur den ser ut utan lägga mer fokus på hur den mår. Jag vill komma bort från alla tankar om hur en kropp bör vara för normkroppen och dess ideal är sprunget i hur en man anser att vi kvinnor bör se ut och det är något jag ger blanka fan i. Jag försöker värdera min kropp i hur den mår fysiskt och inte i huruvida en man anser mig vara snygg eller knullbar.

Min kropp klarar av mycket av det jag vill, men några få mål återstår att försöka klara av. Inget av de målen innefattar att banta eller dylikt. Sådant gör jag inte.