25+0

Märkligt nog går tiden ganska snabbt, trots mitt eländiga mående. Sjukskrivningen har blivit förlängd ytterligare. Vid varje läkarbesök för sjukskrivning har de påpekat att jag givetvis får börja jobba tidigare om jag börjar må bättre. Denna läkare uttryckte sig dock ”Om du mirakulöst mår bättre kan du börja jobba igen, men det är ju inte troligt.”

Denna graviditet har verkligen varit kämpig hitintills. Jag tampas med det djävulska illamåendet, kräkningar, dåliga värden och andra krämpor. Medicinlistan är lång. Christofer har blivit lite av en stammis på maxis apotek.

Dessutom fick jag, nån gång kring vecka 16, veta att en av tabletterna jag äter mot illamående ökar risken lite för att bebisen ska födas med en slags missbildning på hjärtat. Inget farligt och lätt åtgärdat, men ändå. Detta är något de nyligen kommit fram till.

På läkarens inrådan slutade jag direkt med tabletterna och ett par dagar sedan låg jag med dropp och kräktes oavbrutet. Inget kunde jag behålla. Efter flera samtal  med läkare och några riktigt dåliga veckor kom de/vi fram till att jag inte klarar mig utan dessa tabletter. Trots den minimalt ökade risken för skada. Slutar jag med dem kommer jag bli sjukhusliggande resten av graviditeten p g a att kroppen går ner mot svältnivå av alla kräkningar.

Jag lider alltså av något som heter Hyperemesis gravidarum och inget ”vanligt” graviditetsillamående. Därav sjukskrivning.

Många har frågat hur jag orkar med att gå igenom detta en gång till och svaret är att jag vet inte. Många har även påpekat att jag tidigare sagt att jag ”aldrig mer” ska skaffa ett till barn p g a mina svåra graviditeter. Och så kände jag under flera år, tills jag en dag för ca ett år sedan ändrade mig. Vi pratade mycket om hur det skulle kunna bli innan vi bestämde oss. Vi valde att skaffa ett till för att vi visste att vi skulle klara det.

Denna graviditet är inte bara en påfrestning på mig utan på hela familjen, Christofer får ta det tyngsta ansvaret för det mesta hemma och tid/orka för barnen har jag inte. Båda grabbarna har varit förstående och urgulliga hela tiden. Men nu börjar det märkas att Julian saknar sin mamma. Häromdagen sa han t o m att han nog ångrar att han ville bli ett mellansyskon. Det är jobbigt för en sexåring att ha en mamma som knappt kan kramas utan att vilja kräkas. Det gör ont i mitt hjärta.

Måtte resten av tiden gå snabbt nu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: