Alla dessa tankar i mitt huvud

Sedan dagarna då vi var i Amsterdam och Christofer var på intervju där har jag haft otroligt svårt att koncentrera mig på mina studier. Mina dagar bestå till mesta del av en rastlöshet som jag inte vet hur jag ska hantera. Jag hoppades att det skulle bli bättre så fort vi fick veta om han blivit erbjuden jobbet, men nej. Sedan trodde jag att det skulle lätta när vi tagit ett beslut, men nej. Nu när vi bestämt oss för att hoppa på detta äventyr och flytta utomlands oroar jag mig än mer. Jag har svårt för förändringar och att inte veta hur livet kommer att bli i Nederländerna stressar mig väldigt. Det som nu ständigt cirkulerar i mitt huvud är:

  • När flyttar vi egentligen? I slutet av december som det ser ut, men herregud ge mig ett datum!
  • När kommer flyttfirman och packar allt?
  • Var är den tillfälliga lägenheten vi ska bo i belägen?
  • Hur länge kommer vi egentligen bo där?
  • Var ska vi bo sedan? Hyra eller köpa?
  • Var ska barnen gå i skolan?
  • Kommer barnen hantera flytten bra?
  • Kommer vi någonsin lära oss språket?
  • Tänk om vi ångrar oss.
  • Kommer Elian ha det bra här i Sverige?
  • Kommer jag klara av att vara utan honom? Mitt hjärta går nästan sönder då jag tänker på att han stannar här.

Så många tankar och sådan oro inom mig, men..

Jag ser så mycket framemot detta. Att vi har möjligheten att ge oss ut på detta äventyr är fantastiskt. Jag längtar mycket tills vi har vårt egna hem med alla våra saker. Till en vardag med allt vad det innebär i ett helt nytt land. Vi kommer att lära oss så mycket. Och det bästa är att jag får göra detta tillsammans med dem jag älskar. Vilken grej!

Nu när jag skrivit av mig lite är det dags att fortsätta studerandet. Det är ju därför jag är på biblioteket idag.

Livet, studierna och vår kommande flytt till Nederländerna!

Det är många tankar som cirkulerar i mitt huvud just nu. Tankar på året som gått. Restuppgifter som finns kvar sedan i våras. I våras då jag inte riktigt hann med allt eller orkade med allt när mamma dog. Nu försöker jag komma ikapp och det är inte alltid lätt. Dygnet har helt enkelt för få timmar. Och jag har inte alltid energi eller förmåga att koncentrera mig då jag verkligen skulle behöva. Jag vill vara effektiv 8 timmar om dagen, men hur? Min bästa studietid är sent om kvällarna och om nätterna, men då sover jag knappt och det gör mig så grinig. Nu är tankarna på morgondagen och min försenade 40-årsfest. Känner en viss oro över att jag ska glömma något. Bär på en inre stress och det kan ju fan inte vara bra. Lugn nu.

En annan sak som ständigt cirkulerar i mitt huvud nu är tankarna på att vi faktiskt ska flytta. Och inte enbart inom Gävle eller ens Sverige. I slutet av året packar vi ihop allt och drar till Nederländerna. Jo, ni hörde rätt vi lämnar Sverige och testar på livet i ett annat land. Det är häftigt, spännande och så nervöst. Julian och Herman ska naturligtvis med, men Elian vill avsluta sina gymnasiestudier här så han har valt att stanna kvar i Sverige hos sin pappa. Det gör ont i kroppen då jag tänker på hur mycket jag kommer sakna Elian, men det är inte långt till Amsterdam så vi kan ses rätt ofta ändå.

C ska jobba i Amsterdam, men vi hoppas på att hitta bostad i Haarlem som ligger lite utanför. Vi var nyligen där och det kändes helt rätt. Mysig stad, lagom stor och med bra ölutbud(!). Första tiden kommer vi bo i en tillfällig lägenhet vilket gör att vi inte kommer ha tillgång till våra saker på x antal veckor. Tänker redan nu på vad vi ska behöva packa ner i bagaget. Vad klarar en sig inte utan liksom? Tur ändå att vi kan fylla 8 resväskor och checka in om vi vill.

Nu sitter vi alla med duolingoappen och försöker lära oss lite nederländska, vilket har visat sig vara ett rätt märkligt språk. Ibland lätt att uttala och ibland stört omöjligt. Känns bra att en faktiskt klarar sig bra på engelska där med. Vi ser verkligen framemot detta äventyr, men först ska vi ta tag i allt som skall avslutas här. Det är en hel del fix när en ska flytta bortom landgränsen.

Först ut att klara av är som sagt min fest imorgon. Ska bli jäkla skoj att träffa familj och vänner. Bäst är att det bara är folk jag gillar där. Perfekt.

Ibland stör jag mig på saker jag inte vill störa mig på och det är helt ok…

Det är ju inte något allvarligt precis. Enbart en släkting som utan anledning tog bort mig som vän på Facebook. Det är ju något en får räkna med ibland, men i detta fall stör det mig, hoppas att lite beror på att jag har ägglossning och således är extra känslig. Och nej, jag blev inte enbart borttagen som vän utan hen måste ha blockat mig med. Jag förstår att en ibland rensar vänlistan och så vidare, men i detta fall är det knappast frågan om någon rensning. Större sannolikhet är att hen blockat mig för att jag har obekväma åsikter och att jag, då jag orkar, ifrågasätter saker och ting. Jag är ju ändå en kroppspositiv, bisexuell feminist som avskyr patriarkala strukturer samt röstar rött. Hur obekväm och fel ute är en inte då liksom?

Hursomhelst, det som gör mig arg är jag knappt interagerat med denna människa de senaste månaderna. Jag har någon gång kommenterat på inlägg hen delat, men knappt att jag orkat det eftersom jag vet att det inte leder någonstans. Ibland finns det liksom inget hopp.

Så om vi har någon slags relation, typ är släkt, och du helt plötsligt vill blocka mig skulle jag uppskatta oerhört om jag fick någon slags förvarning för JAG GILLAR VARE SIG OBERÄKNELIGA MÄNNISKOR ELLER FÖRÄNDRINGAR!

Nåt sådant här:

”Hej! På grund av dina högsta obekväma åsikter och ditt sätt att ifrågasätta det jag delar kommer jag nu att blocka dig.”

Vidare anser jag att en ska kunna kommentera inlägg personer delar. I synnerhet då en inte håller med om minsta lilla ord i inlägget. Du står upp för din åsikt genom att dela, jag genom att kommentera och argumentera för min. Om du inte gillar diskussion är det enkelt att inte dela saker på sociala medier. Jag kommer aldrig förstå varför en blockar personer p g a detta. Snacka om att vilja leva i sin egen lilla bubbla.

Nu läser jag naturligtvis in det självklara i detta fall: hen vet att jag har rätt i det mesta, men det skulle hen aldrig erkänna.

Så, nu har jag skrivit av mig och kan gå vidare med livet.

Idag gick luften ur mig

Efter flertalet dagar i rad med många jobbpass, kryssning och andra inplanerade saker gick luften idag ur mig. Jag har varit oerhört sömnig hela dagen och har nästan inte orkat med något(förutom ett par maskiner tvätt och lite fika för Elian). Det har varit rätt segt, men en välbehövlig dag av lugn. Jag konstaterade igår att det är tur att jag inte har så många vänner för det skulle ta kål på mig om jag behövde avsätta mer tid för socialt umgänge än vad jag gör nu. Närmsta veckan är planen att inte umgås med någon förutom de nödvändigaste(familjen). Jag behöver tanka energi i min ensamhet för att ens orka med mig själv nu.

Elian, älskade storungen fyllde igår 17. Jag har svårt att ta till mig att han om ett år blir myndig. Jag kommer inte skriva något klyschigt som att ”tiden går så fort”. Tiden går lika fort hela tiden och när jag tänker på allt vi upplevt tillsammans är det självklart att han inte kan vara 5 längre. Men, det känns märkligt att vara förälder till en nästintill vuxen människa. Och en sådan ödmjuk, klok och fin människa. Hur hände det liksom?

Imorgon startar min tentavecka och jag kommer tillbringa så många timmar jag kan med näsan i böcker och anteckningar. Jag måste klara de två tentor jag har anmält mig till för jag vill verkligen inte ha många restuppgifter. Det gnager inom mig och gör mig orolig. Livet är nog stressfyllt ändå, utan den oron.

Nu ska jag gör mig själv en tjänst och duscha, sedan blir det lite soffhäng med C.

Det är nu livet återvänder till det vanliga

Kaffe i handen, grus i ögonen, trött som sjutton, men ack så nöjd och glad jag är att jobbsommaren är över. Nu är det dags för vardag och plugg igen, som jag har längtat. Första kurserna för mig denna termin är ”Business by web och webbanalys” och ”Databasdesign”. Dags att köpa kurslitteratur nu, men som vanligt är det inte det lättaste att varken hitta rätt böcker eller att ens hitta någonstans där de finns i lager. E-böcker finns allt som oftast, men jag är den typen som föredrar en fysisk bok att bläddra och markera i. Nå väl, jag behöver nu ta tag i denna tag, duscha, packa en väska för att dra på skärgårdskryssning med vännen Linda. Det kommer bli riktigt mysigt. Lämnar således över bekymret med kurslitteraturen till C som mer än gärna bistår med sin hjälp.

Det här med att packa väska förresten, jag har ingen aning om vad jag bör ha med mig. Känner mest för att valsa omkring i myskläder hela dagen, men något säger mig att jag kanske ångrar mig senare. Ett smart drag kan vara att packa ner en klänning ifall jag känner för att klä upp senare ikväll. Känner även att jag borde ha bokat tid hos frissan och snaggat mig lite. Frisyren just nu är rufsig, men men jag får duga helt enkelt.

Sommar och tillfällig förskola

Om ungefär en timme ska jag gå och lämna Herman på en annan förskola än hans ordinarie. Detta p g a sommarsammanslagning. Jag gillar inte detta. Jag vill inte lämna mitt barn på en förskola varken han eller jag känner till. Det känns enbart fel och jobbigt. Nu är jag nojig och saker som ”tänk om de glömmer bort honom”, ”tänk om de ger honom mjölkprodukter” och ”tänk om han inte har nån att leka med” cirkulerar i mitt huvud. Jag vill ju lita på de pedagoger som arbetar nu, men samtidigt vet jag hur rörigt det kan bli och vara under sommaren då barn från flera förskolor ska tillbringa flera veckor ihop i okänd miljö. Nej, fy fan, nu fick jag ont i magen igen.

Herman däremot tar detta med ro. Han är glad och förväntansfull inför att vara på ett nytt ställe. Han pratar om förskolan, vill se bilder och frågar vad hans nya kompisar heter. Tänk ändå va skönt det vore om jag tog det lika lätt.

Nu är det dags att packa ihop kläder efter alla slags väder och sedan blir det en promenad till förskolan. Och jag ska försöka tänka positivt, även då det är svårt.

Livet just nu

Jag försöker hitta tillbaka till mig själv, men det har varit så svårt med alla känslor sedan mamma dog. Livet pausades och nu är det svårt att hitta tillbaka till allt. Jag vill återigen finna lusten att skriva om feminism, kroppspositivitet, studier och hur trött jag är på jobbet och män. Jag vill gnälla på allehanda oknytt och prisa chips, dipp och en jävligt god IPA. Jag vill plita ner rader om framtiden och hur jag ser på den.

Jag vill komma ikapp med studierna igen. En liten gnista av studielust har nu tänts och det känns härligt. I augusti väntar 3 omtentor och som jag känner nu kommer jag förmodligen klara 2 av dem. Ska göra mitt bästa för att klara av alla, men rimligt är att jag sätter dem i ”anskaffning av IT-system” och ”Ledarskap i projekt”, men huruvida jag klarar den i ”grundläggande programmering” återstår att se. Jag har hursomhelst positiva känslor inför hösten och mitt andra år på utbildningen.

När det gäller jobbet så arbetar jag t o m den 14/8, sedan väntar en tentavecka innan terminen startar. Allt som allt har jag 20 arbetspass kvar och det ska jag nog fixa. Om inte det faktum att vi har brist på delegerad personal får mig att bryta ihop. Så jävla jobbigt. Kan inte minnas att vi någonsin har haft sådan brist på personal som kan, får och vill dela medicin som nu. Då jag började arbeta inom vården var det viktigt att bli delegerad eftersom det ökade ens chanser att få jobba. Nu kan vikarierna säga nej till delegering p g a att de inte har lust vilket innebär att vi ordinarie får dra det tyngsta lasset. Det kan tyckas enkelt att dela ut lite medicin, men det gör en trött i huvudet. Jag är ständigt nojig över att jag ska ge fel eller glömma. Denna vecka jobbar jag enbart tisdag, onsdag och torsdag och det känns så jäkla skönt. Ser framemot en ledig helg efter det.

Idag är jag ledig och vi(Christofer, Herman och jag) ska hämta Julian som varit hos Sara & Co ett par dagar. Blir skönt att komma hemifrån en sväng så att jag kan ignora denna lägenhets behov av storstädning.

Men först kaffe. Morgonens viktigaste dryck.

Livet och all denna trötthet

Jag är så förbenat trött. Så där trött att jag inte orkar ta mig för saker. Jag är både psykiskt och fysiskt trött och det sabbar mitt liv. Jag hinner inte med studierna som jag ska och jag känner mig oerhört lat. Och med känslan av att vara lat kommer även alla negativa känslor om min kropp. En jävla nedåtgående spiral är precis vad det är. Jag har så många måsten, men ingenting bli gjort. Helst av allt vill jag bara ligga hemma och glo och inte vara förälder för ett tag framöver. Jag behöver en pausknapp. Tyvärr fungerar inte livet så. Antar att all denna trötthet kommer av allt jag har fixat med efter att mamma dog. Att planera begravning med allt som hör till tar sjukt mycket på krafterna.

För några dagar sedan hade jag min första tid för mammografi och den missade jag. Den var helt puts väck ur minnet. Nu måste jag boka en ny tid och även då jag vet att det är viktigt känns det så jobbigt att göra det. Dessutom borde jag fixa en tid och ta cellprover med. Viktiga grejer som lätt glöms bort. Ännu en sak jag måste ordna med är en tid för att dra ut en visdomstand. Måsten måsten måsten. Fy fan!

Snart är denna termin över och jag vet redan nu att omtentor väntar i augusti. Det känns rätt bra att göra tentorna då och inte nu, mitt i all sorg. Just nu vill jag enbart att dagen för begravningen ska komma så att jag sen kan släppa denna del av sorgeprocessen.

Livet är rätt tungt nu.

Kroppen och jag

Vid denna tid på året brukar jag vanligtvis börja känna av ångesten inför sommaren. Ångesten inför värme, sol och bad. Jag har gömt mig i alltför många år. Jag har tänkt att min kropp inte får synas p g a ful och full av fel. Så djupt inpräntat har det varit att jag inte duger att jag sommartid kämpat hårt för att våga visa mig med bara ben eller i bikini. Ser inlägg i sociala medier om hur en på bästa sätt skaffar sig en bikinikropp, en sommarkropp. En kropp som passar in på stranden. En kropp som är snygg och sexig enligt normen. Den normen som uppkommit ur patriarkatet. Vad som är sexigt, snyggt, fint och kvinnligt är något som män präntat in i våra hjärnor. Vi ska ha former på rätt ställen. Vi ska vara mjuka, men fasta och knullbara.

Stöter på reklam för olika metoder att bli hårfri och ”fin” inför sommardagar med bara ben. Jag rakar mig sällan och jag reflekterar inte så mycket över håret. Det är en naturlig del av mig och jag låter oftast det vara kvar. Ibland får jag infall och rakar mig under armarna, men det händer alltmer sällan nu. Jag orkar inte lägga ner tid på sådant som för mig inte är väsentligt eller viktigt.

Jag har en kropp och den är full av minnen. Förr skulle jag ha kallat det skavanker, men inte nu. Skavanker låter som något negativt och min kropp är inte negativ. Jag älskar inte min kropp, men för var dag som passerar lär jag mig att acceptera den än mer. Jag har celluliter, bristningar och tunna åderbråck som slingrar lite fint på ena benet. . Jag är rätt vit, ibland lite grådassig i hudtonen och jag blir röd rätt fort. Brun blir jag om jag har tålamod och solar, vilket sällan sker. Tröttnar rätt fort då jag inte står ut med värmen. Jag är betydligt större än för 10 år sedan. Jag har en mage som putar, lår utan tillstymmelse av mellanrum och en rumpa som river ner saker(missbedömer storleken för jämnan).

Och vet ni, allt det känns rätt ok nu. Jag skulle ljuga om jag sa att det alltid känns ok. Jag har fortfarande dagar då jag ogillar det jag ser i spegeln, men den där intensiva avskyn har avtagit. Det är en härlig känsla.

Så i sommar tänker jag ta min kropp, slänga på mig en bikini, badräkt eller sommarklänning och bara existera fullt ut. Jag säger inte att det kommer bli lätt och jag säger inte att ångesten inte kommer greppa tag i mig, men jag ska göra mitt bästa för att vinna över saker som hämmar mig och inte låter mig leva fullt ut.

Heja mig!

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: