Studier och alla ”ups and downs”

Det är nu jag börjar vackla i tron på mig själv. Nu när jag påbörjat de två sista kurserna detta läsår så kommer tvivlet. Har jag verkligen lärt mig något? Vad händer sedan då jag läst klart denna utbildning, kommer någon ens vilja anställa mig? Kommer det finnas jobb att söka? Kurserna och deras innehåll far förbi som i ett töcken. Det är aktivitetssystem, projektplaner, kravspecifikationer, processgrafer och UML-diagram i en enda röra. Så mycket oro. Så många funderingar. Det rimliga nu, efter tre terminer på folkhögskola och snart två på högskola borde vara: ”I can do this” Hur många gånger ska jag behöva bevisa för mig själv att jag verkligen kan göra detta? Hur många gånger ska osäkerheten skölja över mig? Är det så här det ska vara? Hur ska jag någonsin kunna sitta på en anställningsintervju och framhäva det positiva med att anställa mig om jag inte ens kan se det själv?

När all denna oro drar in över mig känner jag att det lättaste vore att helt enkelt stanna inom vården. Där är jag trygg i min roll. Där vet jag vad som förväntas utav mig. Där gör jag inte bort mig. För det där med att göra bort sig är en del av min rädsla. Tänk om någon anställer mig bara för att sedan inse att jag egentligen är totalt inkompetent. Så många tankar och så mycket oro.

Idag är det måndag och redan andra veckan på det nya kurserna. Jag saknar fortfarande boken till kursen i projektledning ur ett ledarskapsperspektiv. Hoppas den kommer snart. Adlibris är inte jättesnabba. Under tiden får jag kolla på föreläsningar och fokusera på att lära mig programmering i språket C.

Nu är det dags att fixa en kikaremacka till Herman, lilla sjuklingen som är hemma med mig idag.

Australien!

Jag har svårt att hitta orden som med rätta kan beskriva mina känslor för Perth och Australien. Mina två veckor där flög förbi och ”vips smask och jabbadaj”(Fisksaga) var jag hemma i kylan igen. Det enda jag vill nu är att åka tillbaka med familjen och visa dem hur vackert det är där. Hur häftig och makalös vacker naturen och hur den varierar från sand och torrt till underbara gröna nyanser. De långa vackra stränderna och lugnet som infinner sig när vågorna slår mot sand och klippor. Vackra och farliga djur, hajar(såg tyvärr ingen) och fåglar i regnbågens färger. Vingårdar och bryggerier. Det är så mycket jag skulle vilja visa dig, Christofer.

Något som förvånade mig med Perth är att den staden, trots sina närmare två miljoner invånare, inte känns som en storstad. Det är en lugn stad inte jäktig som Stockholm och människor är så trevliga. Det har nästan smittat av sig på mig t o m. Efter två veckor där kan jag konstatera att jag förmodligen skulle kunna tänka mig att bo där några år. Minus är ju naturligtvis avståndet, men ja staden, jag blev förälskad.

Margaret River!

I maj fyller jag 40 och det firades i förväg i Australien genom att de fantastiska människorna jag hälsade på + deras barn bjöd mig på en hel weekend av öl-och vinprovning i Margaret River. Jag är så tacksam och ödmjuk inför deras generositet. Tack ännu en gång ❤

Jag njuter nu av de vackra bilderna och drömmer mig tillbaka. Vem vet, vi kanske någon gång står där på en av de vackra stränderna med sanden mellan tårna hänförd av allt det vackra.

Denna ständigt gnagande oro

Imorgon bär det av mot Doha och sedan vidare mot Perth. Just nu är jag så nervös att mitt normala tillstånd är konstant illamående. Jag önskar ofta att jag vore lite coolare, lite lugnare. Att jag kunde ta allt som det kommer, men nej tyvärr. Jag har oroat mig för denna resa ända sedan jag bokade den i augusti. Så lång tid och så mycket oro. Jag oroar mig för allt.

  • Att flygbiljetterna är fejk(inte ens det faktum att jag faktiskt loggat in på Qatar airways har lugnat mig)
  • Att jag ska missa tåget
  • Missa planet
  • Gå vilse på flygplatsen i Doha
  • Bli sjuk
  • Inte kunna göra mig förstådd
  • Att bagaget ska komma bort
  • Att jag glömmer passet
  • Toabesök på planen(Slipper helst)

När det gäller att hitta saker att oroa sig för är jag en mästare. Kul att vara bra på nåt liksom.

Idag är tanken att jag ska försöka hitta ett inre lugn. Detta kommer att ske genom att införskaffa de sista sakerna jag behöver ha med mig för att sedan gå igenom packningen x antal gånger. Efter det ska jag kramas massor med mina söner för att sedan dela någon god öl med Christofer under kvällen. Om allt blir som jag vill. Planer har alltför ofta en förmåga att gå i stöpet, allra helst när det finns sjuka barn med i bilden.

Jag kommer sakna dessa två. Elian med naturligtvis, men han är så svår att fånga på bild.

Oro till trots är jag obeskrivligt lycklig över att jag har möjlighet att göra denna resa. Något jag alltid ångrat är att jag inte reste mer innan jag skaffade barn, att göra denna resa känns lite som just det. Att resa innan barnen, fast efter. Om ni fattar.

Nu måste jag fylla på kaffekoppen och gå igenom packningen en gång till. En kan aldrig kolla för mycket.

Vägen till en akademisk utbildning

Nu har jag läst och blivit godkänd i fyra kurser på universitetsnivå.

Föga anade jag för några år sedan att mitt liv skulle ta denna vändning. I alldeles för många år gick jag omkring och kände mig misslyckad som inte fixat att ta studenten som alla andra ”normala” människor. Dessa år av destruktiva tankar och känslor var onödiga. Om jag kunde gå tillbaka och krama och mig själv och säga alla de där peppande orden jag hade behövt höra för att våga skulle jag. Men det går inte. I många år gick jag omkring och önskade att jag vore lite smartare, jag önskade att jag skulle ha det som krävdes för att fixa gymnasiebetygen. Längre än så tänkte jag inte eftersom tanken på att studera på högre nivå var främmande och otänkbar för mig. Det var för alla andra, men inte för mig.

När jag sedan fick nys om att en folkhögskola hade öppnat i Gävle sökte jag dit. Tre terminer tillbringade jag där innan jag äntligen hade mitt efterlängtade gymnasiebetyg. Under de tre terminerna lärde jag mig mycket om mig själv och jag insåg varför det inte fungerat att studera tidigare. Det var inte mig det var fel på, det var studieformen och en del andra saker som gjorde det svårt för mig. Med större självkänsla än på länge stod jag där i juni 2018 med en avklarad gymnasieexamen. Känslan var obeskrivlig, glädjen och lyckan. Jag var inte misslyckad.

Sommaren var en enda lång väntan på antagningsbesked från de högskolor/universitet jag sökt in på. Oron var påtaglig och jag var långt ifrån säker på att jag skulle komma in. När antagningsbeskedet sedan kom låg jag som reserv på mitt förstahandsval, men jag hade kommit in på en utbildning vid Karlstad Universitet. Jag tackade jag till den jag kommit in på och nu läser jag ”IT, affärssystem och projektledning”. Det är inte lätt alla gånger, men jag älskar verkligen livet som student. Det är stundvis stressigt och frustrerande, men mest av allt är det roligt. Jag suger åt mig kunskap som en svamp och äntligen efter alla dessa år börjar osäkerheten och alla destruktiva känslor att släppa. Jag är inte misslyckad och jag är smartare än jag trodde. Jag grämer mig inte längre över det jag inte fixade förr utan nu klappar jag mig själv på axeln och känner mig stolt över hur långt jag kommit.

I CAN DO IT!

Denna förbannade trötthet

Jag är trött. Så där så att jag inte kan ta rationella beslut utan jag går mest omkring i en dimma. Mejlade nyss Christofer för att fråga om jag varit otrevlig, minns inte ens. Jag hade inte det så nu pustar jag ut lite. Så vad beror denna trötthet på då? Jo, följande:

  • Kring den 14 januari fick jag magsjuka
  • 18 januari skrev jag salstenta
  • 20 januari skrev jag hemtenta
  • Sedan fick barnen magsjuka
  • Sen blev Herman förkyld
  • Och Julian
  • Sedan Herman igen
  • Och nu Julian igen
  • Och för att riktigt drämma till tröttheten så var Herman på pissigt humör inatt. Lite p g a att han är Herman och har ett sådant humör. Mycket p g a ont i foten. Det är ett jäkelskap att ha platta fula Wendénfötter. Tack pappa!

Mitt i allt detta har jag dels gått omkring med oro över hur det skulle gå på tentorna, dels känt hur oron inför resan ökar gradvis. Allt gör mig nojig och orolig. Att inte klara kurserna, att vara utan barnen, att resa själv, att snacka engelska, att jag ska glömma passet, missa tåg, flyg o s v. Listan kan göras oändlig.

Nu är det tänkt att jag ska fixa till min del av en rapport vi fått backning på i en av de förra kurserna. Det kommer jag göra senare idag. Nu ska jag mest sitta och stirra på datorn, kolla Netflix och kanske sova lite. Jag behöver sova.

Skammen att vara vit

Jag har de senaste dagarna följt det som hände den stackars gravida kvinnan och hennes barn i tunnelbanan i Stockholm. Mitt hjärta brister för dem. Ingen ska behandlas på ett sådant inhumant vis. Inget barn ska behöva se sin mamma/förälder behandlas så brutalt. Och av vilken anledning, för att hon inte hittade biljetten fort nog. För det har framkommit att hon hade en giltig biljett. Så alla ni som fortfarande skriver att hon plankade, att det inte hade hänt om hon betalat ni kan ju bara hålla käften. På filmen syns hur kvinnan trycks ner med våld. Det är ofattbart hur någon kan behandla en gravid kvinna så. Hon blir hysterisk och med stor sannolikhet livrädd. Livrädd för vad som kan hända med barnet i magen, livrädd för vart vakterna tagit barnet hon hade med sig. Barnet som tyvärr får vara med om en mycket traumatisk upplevelse som troligtvis kommer ge men för livet. Det är inte konstigt om barnet nu växer upp med stor misstro och rädsla inför hela ordningsväsendet.

I en sådan där situation hade jag reagerat med samma panik, samma hysteri, samma rädsla, men den situationen skulle aldrig uppstå i mitt fall, för jag är vit. Jag sitter här hemma i mitt vita privilegierade skinn och skäms. Jag skäms över att vara vit med allt vad det innebär. Jag skäms över alla vita människor som hävdar att en i detta fall inte kan dra rasistkortet. Hur jävla dumma i huvudet är ni? Tror ni på fullaste allvar att situationen sett likadant utan med våld från vakter om kvinnan varit vit, om hennes barn varit vitt.

Alla ni som på alla möjliga vis nu trycker ner mamman i form av kommenterar om hur hon borde agerat annorlunda, att hon borde stigit av tunnelbanan, att hon borde borde ha bettet sig bättre som förälder. Varit en bättre förebild för sitt barn. Alla ni som ger mamman skulden för det som hände, ni måste sakna empati å det grövsta.

Om jag, som vit, hade råkat ut för exakt samma händelse hade jag med stor sannolikhet fått åka vidare utan böter ens en gång. De hade i mitt fall sett och tagit hänsyn till min graviditet, det faktum att jag hade förvärkar och att jag p g a stress/oro kanske inte hade exakt koll på var min biljett var. De hade troligtvis kontrollerat andra passagerares biljetter under tiden jag letade efter min. Och även om jag fått böter anar jag inget annat scenario än att jag fått åka vidare. Ingen har rätt att tvinga av dig p g a att du saknar biljett, det som sker är att du åker på att betala både böter samt resans kostnad.

Om ni vill veta mer om händelsen så följ https://www.instagram.com/action4humanity_se/ på Instagram. Hon gör ett oerhört viktigt jobb i sitt arbetet för people of color.

Jag har insett och lärt mig mycket av henne, men det är ett annat inlägg.

2019 – året då jag blir 40

Jag är 39 i några månader till , men i mitt sinne har jag redan tagit steget över till 40 vilket känns helt ok. Jag har ingen som helst ångest över min ålder utan välkomnar den lika mycket som jag välkomnar allt roligt jag ska göra för att fira detta år. Det jag har inplanerat än så länge är resan till Australien. Ord kan inte beskriva hur mycket jag längtar tills denna resa.

Och idag fick jag mitt visum beviljat. Skönt att kunna checka av det på min inför-Australien-lista.

Något speciellt firande av min födelsedag i maj blir det inte, däremot drar vi iväg på en tvåveckors all-inclusive i sommar. Där ska vi fira att jag fyllt 40, Julian 10 och Anna-Lena 60.

Tredje och sista firandet av min 40-årsdag blir i höst då jag planerar att ha någon slags fest i någon slags lokal tillsammans med människor jag gillar.

39 dagar

Med enbart lite mer än 40 dagar kvar till avfärd mot Perth slog nervositeten ner hos mig som en bomb. Jag är inte nervös för flygresan i sig, även om jag kan få en del morbida tankar som att planet ska störta, bli kapat eller tas över av en suicid pilot.

Saker jag får ont i magen av däremot är:

  • Att snacka engelska. Det gör mig sjukt obekväm. Så jävla jobbigt och onödigt att känna så. Vill att den spärren ska släppa, men jag vet inte hur. Orden fastnar i halsen. Jag jobbar på det.
  • Att hitta på flygplatsen i Doha
  • Säkerhetskontrollen i Perth
  • Vänstertrafiken. Hur ska jag komma ihåg att kolla åt rätt håll då jag ska korsa vägar.

Naturligtvis har jag inte enbart oros känslor inför resan. Sådant jag ser framemot och är genuint lycklig över är:

  • Att kunna göra denna resa ensam. Utan barn och sambo. Det är min upplevelse.
  • Att få åka till Australien. Otroligt häftigt. Blir glad så fort jag tänker på det.
  • Att jag kommer vara på en plats där jag måste snacka engelska, Det skrämmer mig, ger mig magont, men är samtidigt något jag behöver och vill.
  • Att få en glimt av livet syrran & co lever där borta.

Är övertygad om att denna resa kommer göra att min längtan efter att bo utomlands några år ökar markant.

Projektledare och mansbebisar

Idag har jag sett denna bild på flertalet ställen på nätet:

Och ja, så här ser det ut hos oss. Och jag är övertygad om att det ser ut exakt så här i många heterosexuella förhållanden. Mannen glider runt på en jävla räkmacka och behöver eller vill inte bry sig om någon packning förutom sin egen, ibland kanske inte ens den, medan kvinnan(projektledaren) sliter arslet av sig för att komma ihåg allt och organisera.

Jag är sjukt less på detta.

Kommande sommar ska vi resa utomlands hela familjen. Vad händer då om jag bestämmer mig för att inte tvätta, packa och organisera allt veckan innan vi åker. Kommer C då ta det ansvaret eller slutar det med att vi får köpa diverse saker på plats? Jag har bestämt mig för att överlåta ansvaret för barnens packning till honom. Jag fixar alltid sådant, men nu får det vara slut på det. Sedan är det upp till honom om han vill skriva lista och vara organiserad eller om han packar i sista stund(med förhoppning att kläderna då är rena).

Varför är män sådana mansbebisar många gånger och varför ändrar de inte på sig? Det handlar ju inte enbart om tillfällen då en ska resa utan detta beteende genomsyrar hela vardagslivet för så många. Och de som har det jobbigast, stressar mest och sliter är vi kvinnor. Jag vill att män gör det vi kvinnor så ofta gör:

  • Plockar upp saker, t ex kläder som ligger på golvet, barnens leksaker o s v
  • Dammsuger utan att en behöver fråga eller be om det
  • Städar toaletterna
  • Fixar en inköpslista utan att fråga vad som finns hemma.
  • Som tvättar på eget initiativ
  • Planerar och lagar middagar oftare, och då inte enbart sistaminutenfix som pasta och korv.
  • Dammtorkar
  • Viker tvätt
  • Byter sängkläder
  • Alltid sätter i en ny soppåse efter att de tagit ut den gamla
  • Som har lika bra koll på vad som behövs städas, plockas, tvättas, fixas, slängas, handlas o s v som oss kvinnor. Ett jämställt förhållande kallas det visst.
  • INTE GÖR SAKER FÖRST EFTER ATT EN SAGT TILL, FÖR NEJ, DET ÄR INTE VÅRT UPPDRAG ATT PÅMINNA ER!

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: