Tids nog blir allt bra igen

Jag vet inte vad som gick snett, om jag har gjort något eller om jag kunde gjort något annorlunda. Det enda jag vet är att en person som betytt oerhört mycket för mig genom alla år inte längre vill ha med mig att göra. Egentligen är det ok om människor inte vill ha med mig att göra längre. Det jag däremot inte klarar av är att inte veta varför. Jag vill veta vad jag har gjort, om jag gjort något. Jag vill få en chans att förklara mig eller be om ursäkt om jag betett mig illa på något vis. Det fick jag inte nu. Det blev bara tack och hej ungefär.

Varför är det så lätt att bara dra sig undan eller säga upp kontakten med folk i denna släkt? Och med denna släkt menar jag släkten på mammas sida. Istället för att reda ut saker och ting slutar en helt enkelt att höra av sig, gilla eller kommentera på inlägg på sociala medier. Från att ha varit aktiv till ingenting. Jag förstår inte det. Jag är av den åsikten att vi reder ut det som känns jobbigt och fel. Vi kommunicerar för vi vill väl inte slänga bort alla år vi haft tillsammans? Alla fina stunder förintas och kvar är ett skal av smärta.

Av alla personer i mitt liv trodde jag aldrig att du skulle dra dig undan mig. Jag har alltid sett oss som två människor som reder ut oenigheter tillsammans, som finns för varandra oavsett om vi träffas mycket eller lite. Herregud, i perioder har det gått mycket lång tid utan ens ett sms, men när vi träffats har allt varit som vanligt. Lika fint och bra.

Nu är det fina över, kontakten bruten och det gör så förbaskat ont. Jag sörjer det jag förlorat nu, det mina barn förlorar. Ännu en släkting borta ur deras liv, en som jag tyckt så otroligt mycket om.

Men det är lugnt, jag är stark och jag kommer må bra igen. Tids nog!

Jag är redo att lämna landet nu!

Med endast en månad kvar är det nedräkning på riktigt nu. Snart lämnar vi verkligen Sverige och flyttar till landet där jag naturligtvis kommer få tulpaner varje fredag. Äntligen ska det ske. Veckorna som kommer nu ska vi inventera hemmet, åka åtskilliga gånger till återvinningen, träffa familj och vänner och fira jul. Utöver det ska vi även hinna arbeta, studera, sova och ta hand om varandra. Det onda i min mage kommer förmodligen inte släppa förrän vi har hittat en lägenhet att hyra i Amsterdam, en plats där vi kan bygga upp ett hem i vårt nya land. Första månaden kommer vi för övrigt att bo här: https://www.thewittenberg.com/

Häromdagen bokade Christofer bord på https://cannibaleroyale.nl/ till nyårsafton. Eftersom det är vårt första nyår i ett annat land känns det mysigt att gå till ett ställe där vi vet att barnen blir riktigt nöjda. Och vad passar bättre då än en köttrestaurang till våra köttälskande ungar. Christofer och jag var faktiskt till en av Cannibal Royales restaurang då vi var i Amsterdam för några månader sedan. Vi åt så otroligt mycket och gick därifrån alltför mätta och väldigt glada.

Jag känner mig helt klart mer och mer redo att lämna landet nu!

Planerna gick i stöpet

Om allt hade gått enligt planerna hade jag nu suttit i soffan i Obbola smuttande på ett glas med någon alkoholhaltig dryck tillsammans med den vän jag lärde känna först av alla, Maria. Vi hade förmodligen snackat om allt möjligt och tagit igen den tid vi inte träffats. Det är så vi gör.

Vi hade även under eftermiddagen tillbringat ett par timmar eller så i Robertsfors, efter mitt önskemål. Jag känner så starkt att jag vill åka dit. Har känt så sedan mamma dog. På nåt vis måste jag komma till ro med allt.

Imorgon hade jag fått vara med om en spektakulär fest med tema studenten. Som jag har sett framemot den. Jag tog aldrig studenten och jag såg verkligen denna fest som min chans att få uppleva en studentfest på riktigt. Det känns i hjärtat att jag missar den.

Hursomhelst så ändrades planerna helt igår då de ringde från förskolan för att berätta att Herman just spytt ner sig. Det vara bara att gilla läget, hämta hem barnet och inse faktum: resan norrut och alla trevligheter blir inställd. Visst hade jag kunnat hålla tyst om magsjukan och åkt ändå. Jag blir sällan sjuk så det oroar mig inte vidare, men nej jag skulle inte kunna ha de på mitt samvete. Risken finns att jag hade smittat ner väldigt många och hur surt det än är att vara hemma så har jag utan tvekan tagit rätt beslut.

Eftersom jag redan investerat i kläder, och lite accessoarer ser jag inget annat alternativ än att svida om här hemma imorgon och halsa bubbel direkt ur flaskan(som sig bör på en studentfest). Jag har ju faktiskt tagit studenten nu så jag förtjänar en fest(om än i min ensamhet).

The future is female!

Jag har en tendens att ofta hamna i diskussioner angående feminism och alltför ofta slutar den diskussionen i att vi är oense angående ”inte alla män”. En skulle kunna tro att det oftast är män som opponerar sig mot mina högst obekväma, men vettiga ståndpunkt, men nej.. I min värld torde vi kvinnor hålla ihop, och det gör vi ju till stor del, men när det kommer till ”inte alla män” känner många kvinnor att det plötsligt måste försvara männen i sitt liv. Varför? Som i helgen då en person försvarade detta med ”inte alla män” med att säga att hon inte kan generalisera eftersom hennes kille inte är si och så och hon ska ju föda hans barn i framtiden så hur skulle hon kunna sålla honom till gruppen alla män.

Att säga ”jag hatar män” innebär inte per automatik att jag går omkring och hatar ALLA män exakt hela tiden. Det vore att slösa på min värdefulla tid och orättvist mot de många bra männen i mitt liv. Men ändå hatar jag män p g a vad de representerar i samhället.
Detta manshat har fötts ur förtryck, ur det faktum att män har förtryckt kvinnor i alla tider. Hur män och kvinnor idag ens kan störa sig på detta med manshat är för mig obegripligt. Tänk till och fokusera på det verkliga problemet, vilket är mäns hat mot kvinnor. Ni män som nu känner att ni måste hävda er genom att berätta om hur nån kvinna nån gång tafsat på er har inget att hämta här. Naturligtvis anser jag inte att kvinnor har rätt att förtrycka män på något vis, men det går inte att jämföra dessa två saker. Mäns förtryck mot kvinnor är något som genomsyrar hela vårt samhälle, medvetet och undermedvetet. Och när det gäller dessa strukturer pratar vi inte enbart om sexuella övergrepp utan om löneskillnader, fördelningen av föräldradagar och vab. Vi pratar om hur kvinnor leds och fostras in i en projektledarroll för att hon ska kunna ta hand om alla barnen(männen inkluderade).

För att göra det tydligt, ja jag generaliserar och drar alla män över en kam. Något annat skulle inte kunna finnas för mig. Män har i alla tider tagit plats på bekostnad av kvinnor. De maktstrukturer vi ser i samhället gynnar först och främst männen. Innebär detta att det enbart är män som upprätthåller patriarkatet? Naturligtvis inte, även kvinnor gör det. Dessa strukturer innebär inte heller att ALLA kvinnor har det dåligt, det finns givetvis män som har ett sämre liv än en del kvinnor. Det är inte enbart kön som spelar in utan även etnicitet och socioekonomisk status.

När jag generaliserar och säger MÄN tänker jag på det faktum att det inte går att se på en man huruvida han kommer begå något slags övergrepp eller inte. Att du vet om att din man är en bra person innebär inte att andra kvinnor vet det. Jag vet att min sambo inte skulle överfalla en kvinna, men den där kvinnan som går framför honom på väg hem från puben vet inte det. Detta innebär att han, för den där kvinnan, hamnar i kategorin ”alla män är potentiella förövare..” Vilket, återigen inte innebär att han skulle göra något, men det vet ju inte hon.

När jag refererar till män som grupp är det för att det är just män som är överrepresenterade när det gäller brott mot kvinnor. En enkel googling leder dig till Brottsförebyggande rådet(Brå) där du kan ta del av relevant statistik. Det är irrelevant huruvida just din pojkvän, make, bror o s v inte ingår i den gruppen som står för brotten. De kommer ändå representera det kön som enligt statistik begår flest brott mot kvinnor.

Jag har noll förståelse för män som känner sig kränkta av detta. Herregud, vakna upp, ta av er offerkoftan och gör något istället. Skratta inte åt sexistiska skämt, engagera dig i om möjligt i feministiska rörelser, stå upp för kvinnor när de berättar om saker män gjort mot dem och förminska inte det vi berättar. Bidra inte till den machokultur som råder utan sätt ner foten då dina manliga vänner, kollegor eller bröder upprätthåller strukturer som borde gått i graven för länge sedan.

Till alla kvinnor som inte förstår detta än säger jag bara: den tiden kommer. Och är du intresserade finns massor av bra poddar att lyssna på, men jag skulle börja med dessa:

  • Penntricket
  • Postpatriarkatet

Och följ detta konto på Instagram https://www.instagram.com/mansbebisar/?hl=en

Avslutar med denna bild:

Alla dessa tankar i mitt huvud

Sedan dagarna då vi var i Amsterdam och Christofer var på intervju där har jag haft otroligt svårt att koncentrera mig på mina studier. Mina dagar bestå till mesta del av en rastlöshet som jag inte vet hur jag ska hantera. Jag hoppades att det skulle bli bättre så fort vi fick veta om han blivit erbjuden jobbet, men nej. Sedan trodde jag att det skulle lätta när vi tagit ett beslut, men nej. Nu när vi bestämt oss för att hoppa på detta äventyr och flytta utomlands oroar jag mig än mer. Jag har svårt för förändringar och att inte veta hur livet kommer att bli i Nederländerna stressar mig väldigt. Det som nu ständigt cirkulerar i mitt huvud är:

  • När flyttar vi egentligen? I slutet av december som det ser ut, men herregud ge mig ett datum!
  • När kommer flyttfirman och packar allt?
  • Var är den tillfälliga lägenheten vi ska bo i belägen?
  • Hur länge kommer vi egentligen bo där?
  • Var ska vi bo sedan? Hyra eller köpa?
  • Var ska barnen gå i skolan?
  • Kommer barnen hantera flytten bra?
  • Kommer vi någonsin lära oss språket?
  • Tänk om vi ångrar oss.
  • Kommer Elian ha det bra här i Sverige?
  • Kommer jag klara av att vara utan honom? Mitt hjärta går nästan sönder då jag tänker på att han stannar här.

Så många tankar och sådan oro inom mig, men..

Jag ser så mycket framemot detta. Att vi har möjligheten att ge oss ut på detta äventyr är fantastiskt. Jag längtar mycket tills vi har vårt egna hem med alla våra saker. Till en vardag med allt vad det innebär i ett helt nytt land. Vi kommer att lära oss så mycket. Och det bästa är att jag får göra detta tillsammans med dem jag älskar. Vilken grej!

Nu när jag skrivit av mig lite är det dags att fortsätta studerandet. Det är ju därför jag är på biblioteket idag.

Livet, studierna och vår kommande flytt till Nederländerna!

Det är många tankar som cirkulerar i mitt huvud just nu. Tankar på året som gått. Restuppgifter som finns kvar sedan i våras. I våras då jag inte riktigt hann med allt eller orkade med allt när mamma dog. Nu försöker jag komma ikapp och det är inte alltid lätt. Dygnet har helt enkelt för få timmar. Och jag har inte alltid energi eller förmåga att koncentrera mig då jag verkligen skulle behöva. Jag vill vara effektiv 8 timmar om dagen, men hur? Min bästa studietid är sent om kvällarna och om nätterna, men då sover jag knappt och det gör mig så grinig. Nu är tankarna på morgondagen och min försenade 40-årsfest. Känner en viss oro över att jag ska glömma något. Bär på en inre stress och det kan ju fan inte vara bra. Lugn nu.

En annan sak som ständigt cirkulerar i mitt huvud nu är tankarna på att vi faktiskt ska flytta. Och inte enbart inom Gävle eller ens Sverige. I slutet av året packar vi ihop allt och drar till Nederländerna. Jo, ni hörde rätt vi lämnar Sverige och testar på livet i ett annat land. Det är häftigt, spännande och så nervöst. Julian och Herman ska naturligtvis med, men Elian vill avsluta sina gymnasiestudier här så han har valt att stanna kvar i Sverige hos sin pappa. Det gör ont i kroppen då jag tänker på hur mycket jag kommer sakna Elian, men det är inte långt till Amsterdam så vi kan ses rätt ofta ändå.

C ska jobba i Amsterdam, men vi hoppas på att hitta bostad i Haarlem som ligger lite utanför. Vi var nyligen där och det kändes helt rätt. Mysig stad, lagom stor och med bra ölutbud(!). Första tiden kommer vi bo i en tillfällig lägenhet vilket gör att vi inte kommer ha tillgång till våra saker på x antal veckor. Tänker redan nu på vad vi ska behöva packa ner i bagaget. Vad klarar en sig inte utan liksom? Tur ändå att vi kan fylla 8 resväskor och checka in om vi vill.

Nu sitter vi alla med duolingoappen och försöker lära oss lite nederländska, vilket har visat sig vara ett rätt märkligt språk. Ibland lätt att uttala och ibland stört omöjligt. Känns bra att en faktiskt klarar sig bra på engelska där med. Vi ser verkligen framemot detta äventyr, men först ska vi ta tag i allt som skall avslutas här. Det är en hel del fix när en ska flytta bortom landgränsen.

Först ut att klara av är som sagt min fest imorgon. Ska bli jäkla skoj att träffa familj och vänner. Bäst är att det bara är folk jag gillar där. Perfekt.

Ibland stör jag mig på saker jag inte vill störa mig på och det är helt ok…

Det är ju inte något allvarligt precis. Enbart en släkting som utan anledning tog bort mig som vän på Facebook. Det är ju något en får räkna med ibland, men i detta fall stör det mig, hoppas att lite beror på att jag har ägglossning och således är extra känslig. Och nej, jag blev inte enbart borttagen som vän utan hen måste ha blockat mig med. Jag förstår att en ibland rensar vänlistan och så vidare, men i detta fall är det knappast frågan om någon rensning. Större sannolikhet är att hen blockat mig för att jag har obekväma åsikter och att jag, då jag orkar, ifrågasätter saker och ting. Jag är ju ändå en kroppspositiv, bisexuell feminist som avskyr patriarkala strukturer samt röstar rött. Hur obekväm och fel ute är en inte då liksom?

Hursomhelst, det som gör mig arg är jag knappt interagerat med denna människa de senaste månaderna. Jag har någon gång kommenterat på inlägg hen delat, men knappt att jag orkat det eftersom jag vet att det inte leder någonstans. Ibland finns det liksom inget hopp.

Så om vi har någon slags relation, typ är släkt, och du helt plötsligt vill blocka mig skulle jag uppskatta oerhört om jag fick någon slags förvarning för JAG GILLAR VARE SIG OBERÄKNELIGA MÄNNISKOR ELLER FÖRÄNDRINGAR!

Nåt sådant här:

”Hej! På grund av dina högsta obekväma åsikter och ditt sätt att ifrågasätta det jag delar kommer jag nu att blocka dig.”

Vidare anser jag att en ska kunna kommentera inlägg personer delar. I synnerhet då en inte håller med om minsta lilla ord i inlägget. Du står upp för din åsikt genom att dela, jag genom att kommentera och argumentera för min. Om du inte gillar diskussion är det enkelt att inte dela saker på sociala medier. Jag kommer aldrig förstå varför en blockar personer p g a detta. Snacka om att vilja leva i sin egen lilla bubbla.

Nu läser jag naturligtvis in det självklara i detta fall: hen vet att jag har rätt i det mesta, men det skulle hen aldrig erkänna.

Så, nu har jag skrivit av mig och kan gå vidare med livet.

Idag gick luften ur mig

Efter flertalet dagar i rad med många jobbpass, kryssning och andra inplanerade saker gick luften idag ur mig. Jag har varit oerhört sömnig hela dagen och har nästan inte orkat med något(förutom ett par maskiner tvätt och lite fika för Elian). Det har varit rätt segt, men en välbehövlig dag av lugn. Jag konstaterade igår att det är tur att jag inte har så många vänner för det skulle ta kål på mig om jag behövde avsätta mer tid för socialt umgänge än vad jag gör nu. Närmsta veckan är planen att inte umgås med någon förutom de nödvändigaste(familjen). Jag behöver tanka energi i min ensamhet för att ens orka med mig själv nu.

Elian, älskade storungen fyllde igår 17. Jag har svårt att ta till mig att han om ett år blir myndig. Jag kommer inte skriva något klyschigt som att ”tiden går så fort”. Tiden går lika fort hela tiden och när jag tänker på allt vi upplevt tillsammans är det självklart att han inte kan vara 5 längre. Men, det känns märkligt att vara förälder till en nästintill vuxen människa. Och en sådan ödmjuk, klok och fin människa. Hur hände det liksom?

Imorgon startar min tentavecka och jag kommer tillbringa så många timmar jag kan med näsan i böcker och anteckningar. Jag måste klara de två tentor jag har anmält mig till för jag vill verkligen inte ha många restuppgifter. Det gnager inom mig och gör mig orolig. Livet är nog stressfyllt ändå, utan den oron.

Nu ska jag gör mig själv en tjänst och duscha, sedan blir det lite soffhäng med C.

Det är nu livet återvänder till det vanliga

Kaffe i handen, grus i ögonen, trött som sjutton, men ack så nöjd och glad jag är att jobbsommaren är över. Nu är det dags för vardag och plugg igen, som jag har längtat. Första kurserna för mig denna termin är ”Business by web och webbanalys” och ”Databasdesign”. Dags att köpa kurslitteratur nu, men som vanligt är det inte det lättaste att varken hitta rätt böcker eller att ens hitta någonstans där de finns i lager. E-böcker finns allt som oftast, men jag är den typen som föredrar en fysisk bok att bläddra och markera i. Nå väl, jag behöver nu ta tag i denna tag, duscha, packa en väska för att dra på skärgårdskryssning med vännen Linda. Det kommer bli riktigt mysigt. Lämnar således över bekymret med kurslitteraturen till C som mer än gärna bistår med sin hjälp.

Det här med att packa väska förresten, jag har ingen aning om vad jag bör ha med mig. Känner mest för att valsa omkring i myskläder hela dagen, men något säger mig att jag kanske ångrar mig senare. Ett smart drag kan vara att packa ner en klänning ifall jag känner för att klä upp senare ikväll. Känner även att jag borde ha bokat tid hos frissan och snaggat mig lite. Frisyren just nu är rufsig, men men jag får duga helt enkelt.

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: