Förändringar

Jag är inte den som gillar förändringar, inte för att de skrämmer mig(kanske lite) utan mer för att jag är bekväm av mig. Att lära sig nya saker tar tid och jag tänker alltid ”varför ändra något som redan är bra?”. Ni behöver inte berätta varför, jag förstår och vet. Och visste jag inte kan jag ta reda på sådant själv. Jag har rätt svårt att förstå att jag verkligen, efter så många år i Gävle, brutit upp från den staden och flyttat. Och inte bara till en ny stad utan till ett helt nytt land. Stundvis känner jag mig rätt modig och äventyrlig. Vem är jag ens?

Hursomhelst, att flytta till ett nytt land innebär så många förändringar på så kort tid att det nu känns som att mitt huvud ska explodera(implodera?) av all ny information. Tänkte först skriva kunskap, men då jag inte kan påstå att jag tillgodogjort mig all information än kan den inte kallas kunskap. Det kommer stegvis skulle jag tro. Idag har jag fått mitt nya bankkort och en dosa för att logga in på internetbanken. Det är en sådan där stor klumpig dosa som nordeaanvändare får dras med. En sådan jag alltid vara glad över att få slippa. Nå väl, den tiden är förbi.

Att åka kollektivt i ett nytt land är inte alltid det lättast. Speciellt när en ska försöka lista ut hur det funkar och vad som blir bäst. Det jag lärt mig än så länge är:

  • Du måste checka in och ut överallt; på tunnelbana, spårvagn, tåg och buss.
  • På de flesta spårvagnar finns en informationsdisk i mitten/bak av tåget där du kan köpa biljett ombord
  • Spärrarna vid dörrarna på spårvagnarna är i perfekt ”slå-Herman-i-ansiktet-höjd” vilket han fick erfara då jag släppte spärren rakt i ansiktet på honom. Inte mitt stoltaste ögonblick som förälder.
  • Kollektivtrafiken är bra och du tar dig överallt rätt smidig, men det bästa i detta land är nog ändå att vänja sig vid att cykla överallt.

Toalettpappret i detta land ska vi inte ens tala om. Det är så mjukt och skört att det smulas sönder så fort en använder lite. Jag vill ha toalettpapper liknande Serla som vi använde hemma. Jag letar vidare.

Page Toiletpapier Kussenzacht Design Voordeelpak 18 Luxe Rollen Productfoto  180x180
Förklaringen kan ju även vara att detta toalettpapper är för hundar.

Nu ska jag försöka plugga lite och senare måste jag ut och rasta barnen.

Livet, släkten och all skit!

Så länge jag kan minnas har intriger skapats i min familj och släkt. Så länge jag kan minnas har skitsnacket flödat. Människor har blivit kränkta än hit än dit. Ingen nämnd så välj själv om du vill ta åt dig. Folk har sagt upp kontakten med varandra för att senare bli sams igen. Jag har under alla år försökt hålla mig något så när neutral och jag har haft kontakt med de flesta hela tiden. Nu har jag hamnat mitt i nåt jävla drama som jag verkligen inte orkar med. Vad allt handlar om kommer jag inte skriva här. Jag vill bara säga att jag är sjukligt less på allt. Och jag är både förbannad och ledsen. Jag har fått skit kastat på mig som jag inte förtjänat och nu vill jag inte delta i detta jävla spektakel mer. Detta medför tyvärr att jag inte längre kommer ha kontakt med en del människor och det känns både tråkigt och ledsamt, men de har själva valt detta så ja…

Allt jag vill är att må bra tillsammans med dem som tycker om mig och vill ha mig i sitt liv. Hädanefter kommer jag enbart ha kontakt med de människor i släkten som inte ältar, snackar skit och säger upp kontakten istället för att reda ut oegentligheter.

Livet blir vad jag gör det till!

Vi fyller en vecka i Nederländerna

Nu har vi varit en vecka här i Amsterdam. Känslan av att vara på semester har varit påtaglig hela denna vecka. Vi har promenerat mycket, sett en hel del, käkat en och annan burgare(godast är utan tvekan Five guys) och låtit några få öl slinka ner. Det har blivit sena morgnar och kvällar. Barnen och vi har vänt på dygnet. Precis som det ska vara under semestern.

Igår var vi och registrerade oss i landet så nu känns det än mer att vi bor här. Vi fick våra BSN-nummer som motsvarar personnr typ och vi har öppnat bankkonton. Känns bra detta. Nu ska jag lära mig alla dessa nummer utantill. Sådant är bra att kunna.

Nästa torsdag ska vi åka och kolla på hus/lägenheter både här i Amsterdam och i Haarlem. Det finns så mycket fint så jag anar att det kommer bli svårt att bestämma sig. Vi kommer låta känslan för området, huruvida det är barnvänligt eller inte samt avstånd till barnens skol-a/or styra. Det får inte vara för krångligt eller ta för lång tid att lämna barnen. Tanken är ju att Julian ska kunna åka till skolan själv när han känner sig trygg nog. Räknar med att det tar ett tag i detta nya land(det tar även ett tag för mig). Emellanåt vill jag bara åka hem till tryggheten igen. Och till Elian.

Saknaden efter Elian har varit mycket stor denna vecka. Stundvis har det gjort så ont att jag knappt kan andas. Jag älskar att vara här, men jag avskyr att vara utan honom. Önskar så att han vore här med oss. Ser framemot att fixa till hans rum som han skulle gilla det så att han känner sig hemma då han kommer hit. Så fort vi vet när vi kan flytta in i en egen bostad ska vi köpa flygbiljetter till honom. Älskade unge som jag längtar efter att krama dig.

Planen för morgondagen är att ta spårvagn för att kolla in ett bostadsområde där det finns ett radhus vi gillar. Herman har tjatat om att åka spårvagn så det kommer troligtvis att bli succé.

Nu ska jag försöka övertala lille Herman om att han borde lägga sig. Speciellt om han ska orka med allt spårvagnsåkande imorgon.

Hejdå 2019 – Hej 2020!

Hejdå 2019. Hejdå året då jag ensam reste till Australien för att hälsa på syrran & co. Det var en fantastisk resa som jag för alltid bär med mig i mitt hjärta och minne. Tack alla ni som förgyllde den! Älskar er!

Hejdå 2019! Hejdå året då jag förlorade min mamma. Hejdå året då livet för alltid förändrades och minnen från barndomen överväldigade mig. Saknaden, ångesten och skuldkänslorna överrumplade mig och för en stund glömde jag att andas.

Hejdå 2019! Hejdå året då jag fyllde 40 och för ett ögonblick kände mig närmare döden än någonsin.

Hejdå 2019! Hejdå året då jag reste på min första charterresa, som inte var särskild imponerande, även då Teneriffa i sig var en härlig ö att semestra på.

Hejdå 2019! Hejdå året då jag för första gången fixade en fest för mina syskon och vänner. Allt blev lyckat och jag hade en fantastisk kväll, men nästa gång jag fixar en sådan stor fest kommer jag anlita en festfixare. Var för fasiken stressad och orolig i månader innan.

Hejdå 2019! Hejdå året då vi packade ihop våra pinaler och flyttade till Amsterdam.

Hejdå 2019! Hejdå året då mitt hjärta brast, vid säkerhetskontrollen på Arlanda, då jag lämnade min älskade Elian i Sverige för att själv flytta till ett annat land.

Hej 2020! Hej året då vi ska hitta en lägenhet och fixa oss ett liv här i Nederländerna med vardag, skola, jobb och allt vad det innebär. Jag är redo för detta år.

Nu är tiden på Vallongården officiellt över!

Igår var jag till Vallongården för att lämna in mitt uppsägningspapper. Det kändes riktigt bra att göra det. Inte för att jag inte har trivts där, men mitt liv har tagit en annan vändning och att återvända dit skulle kännas som ett nederlag. När jag tömde mitt skåp och knölade ner skor och diverse saker i väskan lyftes en sten från mitt bröst. Jag kände mig fri.

Minns hur glad jag var hösten 2010 då den dåvarande chefen frågade om jag ville börja på FH, hur skönt det var att ha ett fast ställe att gå till och inte ränna runt i stan. Minns tiden där med glädje och hade inte avdelningarna splittrats kanske jag hade varit kvar där än, men så blev det inte. Gruppen flög åt olika håll och av den samhörighet jag känt med kollegor fanns till slut inget kvar. Det känns lite ledsamhet då jag tänker på det för någonstans inom mig hade jag nog trott att en del av oss skulle fortsätta prata och ses ibland. Jag lägger varken skulden på dem eller på mig själv, allt bara rann ut i sanden.

Efter att samtalet med chefen var klart och jag, till min förvåning fått en julklapp, funderade jag ett kort ögonblick på att gå runt i huset och säga hejdå till alla. Sedan insåg jag att det bara skulle vara jobbigt. Dels för att det arbetar så många nya i huset, människor som inte ens vet vem jag är, dels för att jag på varje avdelning skulle känna mig obekväm om folk vill ge mig en kram. Kramar och kallprat är inte riktigt min grej. Och även då jag tror att det finns kollegor där som kanske hade uppskattat om jag kom förbi är antalet som faktiskt inte bryr sig fler. Nej, jag fiskar inte efter er medömkan, jag konstaterar bara som det är. Ändock, jag kommer sakna en del av er.

Tack för dessa år Vallongården! Nu drar jag vidare ut på nya äventyr i landet där tulpanerna är otaliga. Jag kan inte tänka mig att vi ses igen.

Tids nog blir allt bra igen

Jag vet inte vad som gick snett, om jag har gjort något eller om jag kunde gjort något annorlunda. Det enda jag vet är att en person som betytt oerhört mycket för mig genom alla år inte längre vill ha med mig att göra. Egentligen är det ok om människor inte vill ha med mig att göra längre. Det jag däremot inte klarar av är att inte veta varför. Jag vill veta vad jag har gjort, om jag gjort något. Jag vill få en chans att förklara mig eller be om ursäkt om jag betett mig illa på något vis. Det fick jag inte nu. Det blev bara tack och hej ungefär.

Varför är det så lätt att bara dra sig undan eller säga upp kontakten med folk i denna släkt? Och med denna släkt menar jag släkten på mammas sida. Istället för att reda ut saker och ting slutar en helt enkelt att höra av sig, gilla eller kommentera på inlägg på sociala medier. Från att ha varit aktiv till ingenting. Jag förstår inte det. Jag är av den åsikten att vi reder ut det som känns jobbigt och fel. Vi kommunicerar för vi vill väl inte slänga bort alla år vi haft tillsammans? Alla fina stunder förintas och kvar är ett skal av smärta.

Av alla personer i mitt liv trodde jag aldrig att du skulle dra dig undan mig. Jag har alltid sett oss som två människor som reder ut oenigheter tillsammans, som finns för varandra oavsett om vi träffas mycket eller lite. Herregud, i perioder har det gått mycket lång tid utan ens ett sms, men när vi träffats har allt varit som vanligt. Lika fint och bra.

Nu är det fina över, kontakten bruten och det gör så förbaskat ont. Jag sörjer det jag förlorat nu, det mina barn förlorar. Ännu en släkting borta ur deras liv, en som jag tyckt så otroligt mycket om.

Men det är lugnt, jag är stark och jag kommer må bra igen. Tids nog!

Jag är redo att lämna landet nu!

Med endast en månad kvar är det nedräkning på riktigt nu. Snart lämnar vi verkligen Sverige och flyttar till landet där jag naturligtvis kommer få tulpaner varje fredag. Äntligen ska det ske. Veckorna som kommer nu ska vi inventera hemmet, åka åtskilliga gånger till återvinningen, träffa familj och vänner och fira jul. Utöver det ska vi även hinna arbeta, studera, sova och ta hand om varandra. Det onda i min mage kommer förmodligen inte släppa förrän vi har hittat en lägenhet att hyra i Amsterdam, en plats där vi kan bygga upp ett hem i vårt nya land. Första månaden kommer vi för övrigt att bo här: https://www.thewittenberg.com/

Häromdagen bokade Christofer bord på https://cannibaleroyale.nl/ till nyårsafton. Eftersom det är vårt första nyår i ett annat land känns det mysigt att gå till ett ställe där vi vet att barnen blir riktigt nöjda. Och vad passar bättre då än en köttrestaurang till våra köttälskande ungar. Christofer och jag var faktiskt till en av Cannibal Royales restaurang då vi var i Amsterdam för några månader sedan. Vi åt så otroligt mycket och gick därifrån alltför mätta och väldigt glada.

Jag känner mig helt klart mer och mer redo att lämna landet nu!

Planerna gick i stöpet

Om allt hade gått enligt planerna hade jag nu suttit i soffan i Obbola smuttande på ett glas med någon alkoholhaltig dryck tillsammans med den vän jag lärde känna först av alla, Maria. Vi hade förmodligen snackat om allt möjligt och tagit igen den tid vi inte träffats. Det är så vi gör.

Vi hade även under eftermiddagen tillbringat ett par timmar eller så i Robertsfors, efter mitt önskemål. Jag känner så starkt att jag vill åka dit. Har känt så sedan mamma dog. På nåt vis måste jag komma till ro med allt.

Imorgon hade jag fått vara med om en spektakulär fest med tema studenten. Som jag har sett framemot den. Jag tog aldrig studenten och jag såg verkligen denna fest som min chans att få uppleva en studentfest på riktigt. Det känns i hjärtat att jag missar den.

Hursomhelst så ändrades planerna helt igår då de ringde från förskolan för att berätta att Herman just spytt ner sig. Det vara bara att gilla läget, hämta hem barnet och inse faktum: resan norrut och alla trevligheter blir inställd. Visst hade jag kunnat hålla tyst om magsjukan och åkt ändå. Jag blir sällan sjuk så det oroar mig inte vidare, men nej jag skulle inte kunna ha de på mitt samvete. Risken finns att jag hade smittat ner väldigt många och hur surt det än är att vara hemma så har jag utan tvekan tagit rätt beslut.

Eftersom jag redan investerat i kläder, och lite accessoarer ser jag inget annat alternativ än att svida om här hemma imorgon och halsa bubbel direkt ur flaskan(som sig bör på en studentfest). Jag har ju faktiskt tagit studenten nu så jag förtjänar en fest(om än i min ensamhet).

The future is female!

Jag har en tendens att ofta hamna i diskussioner angående feminism och alltför ofta slutar den diskussionen i att vi är oense angående ”inte alla män”. En skulle kunna tro att det oftast är män som opponerar sig mot mina högst obekväma, men vettiga ståndpunkt, men nej.. I min värld torde vi kvinnor hålla ihop, och det gör vi ju till stor del, men när det kommer till ”inte alla män” känner många kvinnor att det plötsligt måste försvara männen i sitt liv. Varför? Som i helgen då en person försvarade detta med ”inte alla män” med att säga att hon inte kan generalisera eftersom hennes kille inte är si och så och hon ska ju föda hans barn i framtiden så hur skulle hon kunna sålla honom till gruppen alla män.

Att säga ”jag hatar män” innebär inte per automatik att jag går omkring och hatar ALLA män exakt hela tiden. Det vore att slösa på min värdefulla tid och orättvist mot de många bra männen i mitt liv. Men ändå hatar jag män p g a vad de representerar i samhället.
Detta manshat har fötts ur förtryck, ur det faktum att män har förtryckt kvinnor i alla tider. Hur män och kvinnor idag ens kan störa sig på detta med manshat är för mig obegripligt. Tänk till och fokusera på det verkliga problemet, vilket är mäns hat mot kvinnor. Ni män som nu känner att ni måste hävda er genom att berätta om hur nån kvinna nån gång tafsat på er har inget att hämta här. Naturligtvis anser jag inte att kvinnor har rätt att förtrycka män på något vis, men det går inte att jämföra dessa två saker. Mäns förtryck mot kvinnor är något som genomsyrar hela vårt samhälle, medvetet och undermedvetet. Och när det gäller dessa strukturer pratar vi inte enbart om sexuella övergrepp utan om löneskillnader, fördelningen av föräldradagar och vab. Vi pratar om hur kvinnor leds och fostras in i en projektledarroll för att hon ska kunna ta hand om alla barnen(männen inkluderade).

För att göra det tydligt, ja jag generaliserar och drar alla män över en kam. Något annat skulle inte kunna finnas för mig. Män har i alla tider tagit plats på bekostnad av kvinnor. De maktstrukturer vi ser i samhället gynnar först och främst männen. Innebär detta att det enbart är män som upprätthåller patriarkatet? Naturligtvis inte, även kvinnor gör det. Dessa strukturer innebär inte heller att ALLA kvinnor har det dåligt, det finns givetvis män som har ett sämre liv än en del kvinnor. Det är inte enbart kön som spelar in utan även etnicitet och socioekonomisk status.

När jag generaliserar och säger MÄN tänker jag på det faktum att det inte går att se på en man huruvida han kommer begå något slags övergrepp eller inte. Att du vet om att din man är en bra person innebär inte att andra kvinnor vet det. Jag vet att min sambo inte skulle överfalla en kvinna, men den där kvinnan som går framför honom på väg hem från puben vet inte det. Detta innebär att han, för den där kvinnan, hamnar i kategorin ”alla män är potentiella förövare..” Vilket, återigen inte innebär att han skulle göra något, men det vet ju inte hon.

När jag refererar till män som grupp är det för att det är just män som är överrepresenterade när det gäller brott mot kvinnor. En enkel googling leder dig till Brottsförebyggande rådet(Brå) där du kan ta del av relevant statistik. Det är irrelevant huruvida just din pojkvän, make, bror o s v inte ingår i den gruppen som står för brotten. De kommer ändå representera det kön som enligt statistik begår flest brott mot kvinnor.

Jag har noll förståelse för män som känner sig kränkta av detta. Herregud, vakna upp, ta av er offerkoftan och gör något istället. Skratta inte åt sexistiska skämt, engagera dig i om möjligt i feministiska rörelser, stå upp för kvinnor när de berättar om saker män gjort mot dem och förminska inte det vi berättar. Bidra inte till den machokultur som råder utan sätt ner foten då dina manliga vänner, kollegor eller bröder upprätthåller strukturer som borde gått i graven för länge sedan.

Till alla kvinnor som inte förstår detta än säger jag bara: den tiden kommer. Och är du intresserade finns massor av bra poddar att lyssna på, men jag skulle börja med dessa:

  • Penntricket
  • Postpatriarkatet

Och följ detta konto på Instagram https://www.instagram.com/mansbebisar/?hl=en

Avslutar med denna bild:

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: